Lauri Sutela verkade 1974–1983 som kommendör för försvarsmakten under en till det yttre fredlig period. Bakom kulisserna låg den finländska neutraliteten emellertid i vågskålen på grund av påtryckningar från Sovjetunionens sida. Tack vare sitt lugn och sin fasthet klarade Sutela sig ur besvärliga situationer. Under hans tid kunde man återuppta försvarsmaktens utveckling, som blivit försummad under åren efter kriget, och de parlamentariska försvarskommittéerna samlade på ett demokratiskt sätt alla medborgargrupper bakom reformerna.
Lauri Sutela bidrog från början av 1970-talet till utvecklingen av försvarsmakten genom de parlamentariska försvarskommittéerna. Hans deltagande i arbetet för försvaret inleddes redan under gymnasieåren på 1930-talet i Hankasalmi skyddskår. Han var tidigt klar över sin inriktning på en officerskarriär, något som i enlighet med hans egen uppfattning ofta förekom bland unga män i hans generation. Sin värnplikt fullgjorde han vid pionjärkompaniet i Koria, han deltog i Reservofficersskolans 38:e kurs våren 1938 och flyttade därifrån till Kadettskolan. Hans kadettkurs avbröts i oktober 1939 av de extraordinarie reservövningarna och kursen avslutades den 6 december efter vinterkrigets utbrott. De nyutexaminerade unga fänrikarna fick genast i praktiken pröva på sitt kunnande. Sutela stred i vinterkriget som chef för ett pionjärkompani på Karelska näset och under fortsättningskriget i Karhumäki, vid Seesjärvi som kompanichef och i riktning mot Uhtua samt slutligen som chef för en pionjärbataljon i Lappland.
Efter kriget var försvarsmakten och officersbanan inte särskilt lockande. Även Sutela övervägde att byta yrke, men avstod från sådana arkitektdrömmar, som han hyst och som hans son Lauri sedermera skulle förverkliga. Lockande uppgifter för försvarsmakten tog överhanden. Efter kriget effektiverades underrättelsetjänsten inom försvarsmakten först mot slutet av 1950-talet. För den skull inrättades vid huvudstaben en avdelning som först kallades för kontrollavdelningen. Överstelöjtnant Sutela kommenderades till denna enhet, först som byråchef och i mars 1960 som avdelningschef. Underrättelsetjänsten moderniserades i samarbete med major (senare generalmajor) Raimo Heiskanen. Deras samarbete fortsatte under hela Sutelas karriär.
Kommendören för försvarsmakten är givetvis också beroende av officerskårens förtroende, något som i Sutelas fall tog sig uttryck i ordförandeskapet för Officersförbundet på 1960-talet. Sutela betraktades som en rätlinjig och ordhållig arbetskamrat och förman. Trots sin militära, långa och rakryggade hållning var han en kvick och underhållande sällskapsmänniska.
Relationerna mellan president Urho Kekkonen och försvarsmakten samt dess kommendörer hade länge varit problematiska. Utnämningen av Yrjö Keinonen 1966 inflammerade relationerna mellan officerskåren och landets politiska ledning, medan general Kaarlo Olavi Leinonen jämkade konflikterna under en övergångsperiod. Först Sutela, som utnämndes 1974 till detta uppdrag, hade ett naturligt och förtroligt förhållande till presidenten. Kekkonen lyssnade på försvarsmakten och började efter en paus på tio år igen äta lunch med kommendören för att bli informerad. Sutela hörde också ofta till presidentens sällskap på skidturer. Tack vare sin snabbhet i repliken bjöd han Kekkonen motstånd.
Relationerna mellan landets politiska och militära ledning normaliserades sedan de parlamentariska försvarskommittéernas arbete blivit regelbundet. Diskussionen om försvarsanslagens otillräcklighet fortsatte, och försvarsbudgeten var alltid mindre än vad kommittén rekommenderat, men med begränsade resurser utvecklades de olika försvarsgrenarna i tur och ordning. Enligt Veikko Vesterinen marscherade generalerna från exercisfältet till platser på första parkett i samband med Konferensen för säkerhet och samarbete i Europa 1975. Samtidigt utvidgade Sutela försvarsmaktens relationer med västmakterna, men höll samtidigt strikt fast vid att de traditionella förhållandena till Sovjetunionen inte kränktes.
De goda relationerna inom ledningen som svarade för landets säkerhet var av nöden, ty trots det goda grannförhållandet eller det vänskapsförhållande som ofta framhölls i offentligheten, inträffade under Sutelas period en del av de besvärligaste utrikespolitiska händelserna under efterkrigstiden. De sköttes i huvudsak bakom kulisserna och gavs om möjligt låg profil. Sovjetunionen pressade Finland till att avvika från den strikta neutraliteten genom att föreslå samarbete mellan försvarsmakterna i enlighet med det gällande avtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete. Finland avslog framställningarna, av vilka den allvarligaste var förslaget i samband med försvarsminister Dmitri Ustinovs besök 1978 om gemensamma militärmanövrar, något som också nådde offentligheten. Vid det tillfället stöddes presidenten av försvarsmaktens kommendör. I samband med Sutelas svarsbesök återkom ryssarna till frågan, men han avböjde fortsättningsvis förslaget.
Under fritiden drog Lauri Sutela sig tillbaka till sitt privatliv, som han osedvanligt skickligt skyddade för massmedial insyn. Den sportige och militärt lagde Sutela ägnade sig åt långdistansskidåkning och jakt. Sommartid och i synnerhet under sina år som pensionär var Sutela en vanlig syn på Tali golfbana i Helsingfors.
Aura Korppi-Tommola
Lauri (Lasse) Johannes Schroderus, från 1929 Sutela, född 11.10.1918 i Äänekoski, död 8.11.2011 i Helsingfors. Föräldrar stationsinspektorn Väinö Jakob Sutela, tidigare Schroderus och Alma Suntela. Gift 1945 med sjuksköterskan Kaisu Annikki Rajavaara.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Heiskanen, Noottikriisi ja yhteiset sotaharjoitukset (1993); J. Valtanen et al. (red.), Kenraali Lauri Sutela. Komentajan linja 1974−1983 (1983); R. Lipponen (red.), Itsenäisen Suomen kenraalikunta 1918−1996 (1997); M. Lukkari, Lauri Sutela. Puolustusvoimain komentaja (2003); H Tiilikainen, Kylmän sodan kujanjuoksu (2003); V. Vesterinen, Kolmen kenraalin kintereillä (1995).
BILDKÄLLA. Sutela, Lauri. Foto: Eero Häyrinen, 1978. Uusi Suomis bildarkiv.