Aarre Simonen blev som inrikesminister i K.-A. Fagerholms första regering en av de ledande figurerna i kampen mot kommunismen. Han blev känd som en effektiv chef för Finlands stadsförbund. När Socialdemokratiska partiet splittrades blev den som högersocialdemokrat kände Simonen s.k. skogit, och sedan han 1964 blivit ordförande för Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund (ASSF) kallades förbundets medlemmar för simoniter. I ASSF skötte han kontakterna med Sovjetunionen och tog hand om det ekonomiska stödet därifrån. Han var känd som en synnerligen effektiv chef och för sitt sarkastiska språkbruk.
Aarre Simonen föddes som enda barnet till muraren Edvard Simonen och hans tyskspråkiga maka, sjuksköterskan Ida Aliina Hagstedt-Haapala. Simonen avlade studentexamen vid Finska normallyceet 1931 med goda vitsord och anslöt sig sex år senare till Finlands socialdemokratiska parti (SDP). Båda hans föräldrar hade påverkat honom i denna riktning. Modern var god vän till den inflytelserika socialdemokraten Miina Sillanpää, minister i Väinö Tanners regering. Simonen tjänstgjorde som skatteberedare vid Helsingfors stad och som sekreterare för stadens vårdnämnd innan han anslöt sig till partiet. I Helsingfors kommunalarbetares socialdemokratiska förening verkade många personer med kommunala förtroendeuppdrag eller anställda av staden.
Simonen ertappades med fusk i reservofficersskolan, men undgick att bli relegerad. Han hade fuskat både i skolan och vid universitetet. För honom var detta ett slags ”sport”. Hans förmåga att snabbt fatta beslut och att begripa saker ledde till att han uttogs till repetitionsövningar för att specialisera sig på stabsuppgifter. Under vinterkriget hade han sådana befattningar i Villmanstrand och efter kriget i S:t Michel. Han hade stabsuppdrag också under fortsättningskriget och verkade från våren 1942 vid sjöstridskrafternas stab i Helsingfors, varvid han delvis kunde bo hemma och driva sina egna projekt. Från slutet av 1942 hade han vid sidan av sina stabsuppgifter uppdraget som generalsekreterare för Finlands stadsförbund och var bland annat vice ordförande för Finlands civil- och värnpliktsinvaliders förbund. Som ordförande för byggnadsnämnden tog han hand om bygget av förbundets yrkesläroanstalt.
Under kriget kunde Simonen utöka sin förmögenhet och skaffa sig erfarenhet av administrativa uppgifter i det civila livet. Redan före kriget hade han tillsammans med två andra unga män blivit ägare till två stenhus. De grundade en bevakningsfirma och senare under fortsättningskriget också en vedfabrik. Simonen hörde till dem som drog nytta av det krigstida uppskovet med betalning av skulder samt av inflationen. Han levde sålunda i två helt olika världar, stabsuppdragen vid armén och den socialdemokratiska politiken samt privatlivets värld, som omfattade skickliga och framgångsrika ekonomiska operationer.
Simonen blev känd i offentligheten som det andra överraskningsnamnet vid sidan av justitieminister Tauno Suontausta i K.-A. Fagerholms regering 1948. Han var visserligen inte längre obekant. Året innan hade han utnämnts till direktör för Finlands stadsförbund.
Inrikesministerns post i den nya regeringen var en utsatt position på grund av att de kommunistiska tidningarna inledde en beskyllningskampanj för brott mot fredsavtalet och organiserade strejker mot den nya regeringen. Dessutom beskylldes de jakt- och skytteföreningar som grundats på olika håll i landet för verksamhet som stred mot fredsavtalet. Regeringen tog upp anklagelserna och redde ut situationen, besvarade och avvisade tidningarnas påståenden. Dessa förekom först i sovjetpressen, som de kommunistiska tidningarna sedan citerade eller också tvärtom. Inrikesminister Simonen besvarade i samband med budgetdebatten i riksdagen utförligt frågan om skytteföreningarna.
Inrikesministern tvingades ta ansvar för att upprätthålla ordningen i oktober 1948. Vid portarna till porslinsfabriken Arabia i Helsingfors förekom sammanstötningar sedan den socialdemokratiska ledningen för Finlands fackföreningars centralförbund (FFC) förklarat strejkarbetsplatserna vid Arabia för öppna. Efter detta försökte de strejkande arbetarna och till platsen värvade kommunistiska kadrer förhindra de ca 200 arbetsvilliga att nå sina arbetsplatser. Den lokala fackavdelningen hade nämligen inte åtlytt det socialdemokratiskt ledda förbundets och centralorganisationens uppmaning att avblåsa strejken. Den svåraste sammandrabbningen inträffade den 24 oktober, då allmänheten kastade sten på polisen och en polis fick en skallfraktur av ett stenkast. Poliserna å sin sida använde batonger. Sålunda uppkom det legendariska öknamnet ”Sabel-Simonen”. Chefredaktören för Kansan Uutiset uppfann namnet, då ridande polisens batong på ett tidningsfoto såg ut som en kroksabel. Simonens inställning åskådliggörs av att ”Sabeln” blev ett använt smeknamn. Åtminstone efteråt gav han en bild av obeveklighet och kalla nerver.
Ett knappt år senare råkade Simonen in i en ännu mer spänd situation i Kemi. Såsom vid Arabias fabrik började också strejken i Kemi som en arbetsmarknadskonflikt. Den utvidgades och tillspetsades till en kraftmätning mellan den av Socialdemokraterna erövrade fackföreningen och den socialdemokratiskt ledda centralorganisationen å ena sidan och den lokala fackföreningen och de strejkande å den andra. FFC förklarade den omtvistade arbetsplatsen för öppen, och de som arbetade där skyddades av polis. Under den s.k. blodiga torsdagen den 18 augusti marscherade ca 3 000 personer till arbetsplatsen, och det uppstod en sammandrabbning mellan massan och polisen, varvid två i strejktåget dog, den ene av kulor medan den andre blev överkörd av en bil. Sju strejkande och även ett flertal poliser skadades i stenkastningen.
Från Helsingfors ledde inrikesminister Simonen, biträdd av rikspolischefen Urho Kiukas, telefonledes polisens verksamhet i Kemi. Ett par timmar efter händelsen höll Simonen ett tal i radion om att statsmakten var fast beluten att bevara ordningen i landet. Samma kväll på Folkets hus i Helsingfors talade han för aktivisterna inom den socialdemokratiska rörelsen och framhöll att det inte skulle komma att göras någon revolution i detta land, så länge han var inrikesminister. Kommunisterna försökte motarbeta Simonen genom att kräva åtal mot honom och föreslå misstroendevotum i riksdagen. Många var av den åsikten att bara Simonen vågade vara så här oeftergivlig inför kommunisternas anstormning. Simonens rykte gynnades också av att man lade ned Statspolisen (Valpo) och i stället grundade den nya Skyddspolisen. Simonen använde sig då av det mycket sarkastiska och skarpa språkbruk som han sedermera blev ökänd för.
Simonens handlingar och stort upplagda kampanj lyfte honom till riksdagen vid valet 1951 från Tavastlands norra valkrets. Han blev dock inte minister, trots att både Penna Tervo och Väinö Leskinen drev frågan. Kekkonen motsatte sig utnämningen och han använde sig av utrikespolitiken för att avvärja Simonen. I Kekkonens femte regering 1954 blev Simonen däremot handels- och industriminister. Då partisekreterare Leskinen var inrikesminister i samma regering och strävade efter att vara ministergruppens ledare skar sig Simonens och Leskinens ambitioner sinsemellan. Väinö Tanner ansåg i det skedet att just Simonen hade anlag för posten som partiordförande eller statsminister.
Vid partikongressen 1955 företrädde Simonen och Leskinen olika linjer och drabbade samman. Leskinen hade försökt förbigå Kekkonen genom att knyta relationer till Sovjetunionen, och Simonen kritiserade detta skarpt genom att läsa upp ett av Arvo ”Poika” Tuominen skrivet angrepp på Leskinen. Leskinen fortsatte emellertid som partisekreterare och Simonen i partidelegationen. Simonen höll sig ännu till sin forna linje och förringade återlämnandet av Porkala, vilket förargade såväl president J. K. Paasikivi som Kekkonen.
Simonen närmade sig sakteligen gruppen som bildades kring partiordföranden Emil Skog. Han blev finansminister i Fagerholms andra regering, som bildades under generalstrejken 1956. Trots att han som finansminister drev en politik som snabbt åt upp de löneförhöjningar som åstadkommits genom generalstrejken, hörde han ändå till samma grupp av FFC:s representanter som kritiserade denna ekonomiska politik. Efter Penna Tervos död valdes Simonen med Agrarförbundets röster i december 1956 till medlem av direktionen för Finlands Bank. I samband med partisplittringen valde han gruppen kring Skog, varpå han med hänsyn till både sitt förflutna och sina ekonomisk-politiska åsikter befann sig i fel grupp. Oväntade partibyten var emellertid inte omöjliga då de olika gruppernas motsättningar grundade sig mer på personliga motsättningar än på ideologiska riktlinjer.
Vid SDP:s extraordinarie partikongress 1957 hade Simonen en tämligen central roll, såtillvida att han höll ett skarpt anförande om kongressen inför dem som i protest uttågat och med en röst gjort att han förlorat mot Väinö Tanner i valet av ordförande. När oppositionen organiserade sig fungerade Simonen som ordförande för den självutnämnda Grupp 94. Han fortsatte att hålla sina bitande tal mot majoriteten under månaderna efter partikongressen, trots att han även föreslog försoning.
Fagerholms regering avgick efter partikongressen, då varken statsministern eller regeringens skogiter ansåg att de kunde representera den nya partiledningen i regeringen. Simonen stod dock inte länge utanför regeringen, i början av september gick han med i den av Kekkonen utnämnda ”adoptivsonsregeringen”. I denna V. J. Sukselainens regering var Simonen ställföreträdande statsminister, alltså på höjden av sin politiska karriär. De som gick med uteslöts från den socialdemokratiska riksdagsgruppen och senare från partiet. Regeringen föll inom kort.
Före riksdagsvalet 1958 berättade Simonen tillsammans med en annan oppositionell, Janne Hakulinen, för Sovjetunionens ambassadör Viktor Lebedev att de stod i begrepp att grunda en egen riksdagsgrupp, att oppositionen gick till val med egna listor och att det i valet rörde sig om Finlands utrikespolitiska linje. De hoppades att Sovjetunionen skulle läxa upp högern, men upphöra med det en månad före valet för att undvika anklagelser om att blanda sig i valet.
Vid riksdagsvalet 1958 valdes Simonen in från oppositionens egna listor tillsammans med Olli J. Uoti och Valdemar Liljeström. När Fagerholms bredbasiga regering efter valet 1958 blev föremål för sovjetisk kritik anslöt sig Simonen till kritikerna och anklagade regeringen för ovilja att utveckla relationerna till Sovjetunionen. På detta sätt började han utnyttja Moskvakortet i partitvisten. Hösten 1958 knöt han relationer till kommunisterna och hoppades att Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) skulle tas med i regeringen.
Sedan splittringen inom SDP fördjupats grundades ett nytt parti, Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska parti (ASSF) i maj 1959. Simonen satt i partidelegationen. Han skötte oppositionens kontakter med Kekkonen och Arvo Korsimo samt med kommunisterna och Sovjetunionens representanter. Han var en betydelsefull aktör i bakgrunden i många ekonomiska operationer. När Simonen skötte ASSF:s finanser våren 1960 lyckades han samtidigt erhålla ekonomiskt understöd från både väst och öst; från väst med motiveringen att ASSF stred emot kommunismen och från öst genom att kritisera moderpartiets utrikespolitiska orientering. Senare stängdes det västliga penningflödet, medan det östliga öppnades allt mer.
Inom ASSF uppstod en grupp som motsatte sig försoning och som leddes av Simonen, ordföranden för Arbetarnas Idrottsförbund i Finland (AIF) Pekka Martin och ordföranden för FFC Vihtori Rantanen. Simonen avvärjde det medlingsförslag som framförhandlats av Skog och Rafael Paasio genom att ställa upp som motkandidat till Skog och genom att besegra denne vid valet av ordförande för ASSF i maj 1964. Simonen träffade, liksom Kekkonen, Sovjetunionens representant Vladimir Zjenichov i Leningrad, och hans agerande förklaras av den negativa inställning till en försoning som Zjenichov intog. Simonen knöts sålunda allt fastare till det krympande ASSF. Två år tidigare hade han fallit ur riksdagen. Simonen ledde ASSF i sex år, av vilka de tre sista i skymundan. Kampen mellan Leskinen och Simonen om Sovjetunionens och Finlands kommunistiska partis (FKP) gunst slutade med Leskinens seger, trots att Simonen som medlem av direktionen för Finlands Bank stannade kvar i rikets inre krets.
Trots att partiet krympte ihop under honom var Simonen en grå eminens bakom många beslut. Han gick emot projektet Nordek tillsammans med Ahti Karjalainen, Väinö Leskinen och Paavo Aitio, tvärtemot Mauno Koivistos önskan. Simonen hade sina egna kanaler till de sovjetiska representanterna. Sålunda rapporterade han till Kekkonen om Sovjetunionens bekymmer efter Zavidovoläckan. När ett oljeraffinaderi placerades i Sköldvik utanför Borgå stödde Simonen Kekkonen. När Kekkonen förberedde sig för att framträda som fadder för kollektivavtalet 1970 inbjöd Päiviö Hetemäki och Simonen honom till Finlands Bank. Även i många andra sammanhang fann Simonen och Kekkonen varandra.
När ASSF vid valet 1966 som ett resultat av valförbundet med DFFF fick sju riksdagsledamöter, blev partiordföranden Simonen justitieminister i Rafael Paasios regering, och han fortsatte i detta uppdrag även i Koivistos regering 1968–1970.
Simonens effektivitet och ansvarskänsla samt hans snabbhet har prisats av hans samtida. När tre av direktörerna i Finlands Bank satt i Koivistos regering framställde Kekkonen önskemålet att Simonen skulle återvända till banken. Så gick det emellertid inte och Kekkonen försökte inte utöva påtryckningar. Detta visar Simonens ställning i förhållande till Kekkonen. Hans ställning förstärktes även av hans yttre hårdhet och sarkasm samt ASSF:s ställning under Simonen som Sovjetunionens lydiga redskap.
Under hela sin tid som politiker förföljdes Simonen av anspelningar och rykten om ekonomiska oegentligheter. De uppkom till följd av framgångsrika ekonomiska operationer som gjorde honom förmögen och avundad. Redan 1951 försökte både Kekkonen och Onni Hiltunen förhindra hans utnämning till minister genom att hänvisa till eventuella åtal för skatteförsnillning. Sedan talades det också mycket om Simonens andel i bilfirman Maan Auto och de pengar han fått därifrån.
Den egentliga striden började emellertid med affären kring Barnmorskeinstitutet. Det var en långt utdragen och mångfasetterad process som också hängde ihop med splittringen av SDP. Simonen och många andra hade köpt bostäder av Teora, som byggde Barnmorskeinstitutet och som gjorde konkurs. I riksrätten dömdes Simonen för tjänsteförsummelse och fick 75 dagsböter à 5 000 mark eller sammanlagt 375 000 mark.
Simonens person var gåtfull. Han släppte ingen inpå livet och många som arbetade med honom inom ASSF har konstaterat att de inte kände privatpersonen Simonen. Mauno Koivisto, som satt fyra år tillsammans med honom i samma regering och länge i direktionen för Finlands Bank, har konstaterat att Simonen förblev en gåta för honom. Simonen hade en bostad i Lausanne i Schweiz och dessutom ett representativt sommarställe, Solbacka i Dragsvik i Ekenäs.
Såsom tidigare påpekats var alla som samarbetat med honom ense om Simonens effektivitet. T.ex. Esko Rekola, som tjänstgjort under tjugo ministrar, konstaterade att ”den absolut främste i ledet” var Simonen. Många har berättat hur han dagligen tillbringade bara en timme eller två i ministeriet men ändå avgjorde dagens frågor inom denna tid. I intelligens och energi kunde han tävla med Kekkonen. Det är också känt att de uppskattade varandra.
Simonens mål var att bli statsminister och detta förde honom på sätt och vis till fel läger. Trots att man kan förhålla sig med en viss reservation till ASSF:s som ”vänster-” eller ”arbetarparti” befann sig Simonen ändå i en något egendomlig omgivning. Enligt Koivisto representerade han högern både i Finlands Bank och som minister i hans regering. Även Viktor Vladimirov konstaterade att det på 1970-talet inte fanns någon ideologisk anstrykning i Simonens slutsatser. Han var en fullständig pragmatiker. Själv sammanfattade han sarkastiskt sin förvaltningsprincip som en strävan att motsätta sig dåliga och att stödja goda saker. Även om sin svåra sjukdom kunde han skämta sarkastiskt. Sedan han hamnat på ett sidospår inom politiken var han en mycket ensam man. Familjen hade flyttat utomlands och bara sonen vistades tidvis i Finland.
Hannu Soikkanen
Aarre Edvard Simonen, född 18.11.1913 i Helsingfors, död 3.2.1977 i Helsingfors. Föräldrar muraren Edvard Simonen och Ida Alina Haapala. Gift 1945 med inredningskonstnären Leni Nikkinen.
PRODUKTION. Vuokrasäännöstelymääräykset selityksineen (tills. med L. Tyrni, 1941).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Aarre Simonens arkiv, Riksarkivet. T. Bergholm, Sopimusyhteiskunnan synty I. Työehtosopimusten läpimurrosta yleislakkoon. SAK 1944–1956 (2005); L. Lehtinen, Aatosta jaloa ja alhaista mieltä. Urho Kekkosen ja SDP:n suhteet (2002); NKP ja Suomi 1953–1962 (2001); P. Peltoniemi & H. Rajala, Sapeli-Simonen (1981); P. Peltoniemi, SAK:n hajaannuksen vuodet. Vihtori Rantasen elämä (1990); H. Rautkallio, Laboratorio Suomi. Kekkonen ja KGB 1944–62 (1996); H. Rautkallio, Agenda Suomi. Kekkonen, SDP, NKP 1956–66 (1999); J. Salminen, Kemi 1949, Suomen kohtalon ratkaisu (1995); J. Seppinen, Neuvostotiedustelu Suomessa 1917–1991. Strategia ja toiminta (2006); E. Skog, Veljet vastakkain (1974); H. Soikkanen, Kohti kansanvaltaa. Suomen sosiaalidemokraattinen puolue 75 vuotta III. 1944–1952 (1991); J. Suomi, Urho Kekkonen 1956–1962. Kriisien aika (1992); J. Suomi, Urho Kekkonen 1968–1972. Taistelu puolueettomuudesta (1996); Urho Kekkosen päiväkirjat I–IV (2001–2004).
BILDKÄLLA. Simonen, Aarre. Foto: Finlandia-kuva, 1948. Uusi Suomis bildarkiv.