Simo Vuorilehto kom från skogs- och energiindustrin till ledningen för mångbranschföretaget och elektronikjätten Oy Nokia Ab. Han fungerade 1983–1988 som andreman vid sidan om den legendariska koncernchefen Kari Kairamo under företagets kraftigt expansiva period. Som koncernchef 1988–1992 insisterade Vuorilehto på att Nokia skulle avstå från diversiteten. Under hans tid drabbades företaget av den finländska östhandelns kollaps och av en djup depression. Vuorilehto ledde Nokia genom den största saneringen och strukturförändringen i bolagets historia.
Simo Vuorilehto har kemistens analytiska begåvning. Hans första arbetserfarenheter var inom skogsindustrin och tryggandet av energiförsörjningen inom industrin. I ledningen för Oy Nokia Ab var det hans uppgift att vid sidan av den impulsive och inspirerande koncernchefen Kari Kairamo systematiskt granska uppgifterna och förverkliga dem samt att sköta den nödvändiga saneringen.
Under 1960-talet ledde Vuorilehto projekt vid fabrikerna i Kaukopää, som hörde till Enso-Gutzeit Oy, en av de största träförädlingsindustrierna i Europa, och svarade för byggandet av en ny fabrik i Tainionkoski och organiserandet av operativ verksamhet. Hos Enso-Gutzeit och Jaakko Pöyry & Co deltog han som sakkunnig i många inhemska och utländska projekt och skötte t.ex. den preliminära planeringen av Priewille Kraft-bolagets projekt i Förenta staterna. Som medlem av Oy Metsä-Botnia Ab:s styrelse deltog han i början av 1980-talet i bygget av en cellulosafabrik i Äänekoski, som var den största i Europa och den modernaste i hela världen.
Under sin korta tid som direktör för energi- och forskning vid Skogsindustrins centralförbund 1976 påbörjade Vuorilehto verksamheten i förbundets energiutskott och arrangerade den första gemensamma kampanjen för energisparande inom branschen. Han verkade också inom samarbetsgruppen för Industrins Kraft och Imatran Voima, som drev på en utbyggnad av primärenergin, närmast med hjälp av kärnkraft.
År 1976 blev Vuorilehto direktör för träförädlingen och kraftindustrin inom Oy Nokia Ab. Som chef för Nokias skogsindustri överförde Vuorilehto tyngdpunkten från produktion av sågvaror, cellulosa och papper till tillverkning av konsumentvaror inom mjukpapperssektorn. För att öka det egna bruket av Nokias stora tillgångar på elektricitet introducerade han en kemisk industrisektor vid Nokia genom att förvärva den ledande producenten av blekningskemikalier i Finland, Finnish Chemicals Oy.
Vuorilehto verkade från 1983 som ställföreträdare för Nokias operativa verkställande direktör, från 1986 som verkställande direktör och 1988–1992 som koncernchef. När Vuorilehto blev verkställande direktör för Nokia var bolaget det största privata industriföretaget i Finland med en årlig omsättning på 12 miljarder mark. Till koncernen hörde industriföretag inom 11 olika branscher med en personal på nästan 28 000 personer. Nokia innehade över 120 affärsföretag och över 80 dotterbolag i sammanlagt 26 länder.
Vuorilehto deltog i internationaliseringen av industrin inom branscherna för mjukpapper och beläggningsmaterial. Han hade också en central roll när Nokia 1983 av svenska staten köpte majoritetsandelen av televisionsfabriken Luxor Ab, då svenska staten för första gången gick in för samägande med ett utländskt bolag.
Vuorilehto hade också en central roll när Nokia fokuserade sin verksamhet genom internationella allianser. Utöver det ovan nämnda köpet av Luxor blev Sumimoto inom gummibranschen en minoritetsdelägare i bildäckstillverkaren Nokia Renkaat Oy (sedermera Nokian Tyres), Fujitsu-ägda ICL köptes av dataenheten Nokia Data och Nokias forna pappersindustri såldes till en europeisk koncern som styrdes av det amerikanska bolaget James River Corporation. Nokia blev också majoritetsdelägare i ett holländskt börsbolag inom kabelbranschen, NKF Holding NV, till vilket Nokia överförde sina kabelenheter inom den branschen.
Under Vuorilehtos era flyttades resultatansvaret nedåt inom Nokias organisation. I turbulensen mot slutet av 1900-talet var Nokia ett av de första finländska storbolag som genomförde en bolagisering av sina företagsenheter. Målsättningen var att understryka enheternas operativa självständighet och att skapa smidiga möjligheter för att genom olika ägararrangemang förbättra förutsättningarna för affärsverksamhet, vid behov genom samverksamhet, eller rentav genom att göra sig av med en bransch. Nokia införde likaså bland de första finländska företagen ett omfattande system för att sporra ledningen.
Vuorilehto var mera en finländsk än en internationell företagsledare så till vida att han inte för längre tider varit bosatt utomlands. Han stödde redan tidigt en fördjupning av Finlands kontakter med västeuropeiska länder. Han verkade i ledningen för Tysk-finska handelskammaren vid den tid då Tyskland enades och utvecklades till Finlands viktigaste handelspartner. Han var också vice ordförande för den finländska gruppen i den ekonomiska samarbetskommissionen mellan Finland och Sovjetunionen.
Som chef var Vuorilehto en systematiskt tänkande person som i synnerhet fördjupade sig i strategiska frågor, varför han väl lämpade sig för att sköta sanerings- och omorganiseringsfrågor. Som ledare var han tämligen rätlinjig, en upprätthållare av hierarkisk organisation och beslutsgång.
Martti Häikiö
Simo Sakari Vuorilehto, född 8.8.1930 i Nyslott. Föräldrar teknikern Arvi Johannes Vuorilehto och Elma Pauliina Collin. Gift med (1) teknologie doktorn Sigrid Annie Olivia Söderhjelm 1953, (2) studentmerkonomen Harriette Christina Wikström 1974.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Häikiö, Nokia Oyj:n historia II. Sturm und Drang. Suurkaupoilla eurooppalaiseksi elektroniikkayritykseksi 1983–1991 (2001); M. Häikiö, Nokia Oyj:n historia III. Globaalisaatio. Telekommunikaation maailmanvalloitus 1992 – 2000 (2001); M. Häikiö, Nokia. The Inside Story (2002, 4 uppl. 2003); M. Häikiö, Nokia. Vägen till framgång. Stockholm (2003).
BILDKÄLLA. Vuorilehto, Simo. Foto: Juha Rahkonen, 1989. Uusi Suomis bildarkiv.