KAIRAMO, Kari


(1932–1988)


Koncernchef, bergsråd


Fram till början av 1980-talet var Kari Kairamo skogsindustriman. Därefter satsade han kraftigt på Oy Nokia Ab:s internationalisering, tillväxt och fokusering på elektronik genom djärva företagsförvärv. Under senare hälften av 1980-talet blev den karismatiske och i många branscher aktive Kairamo Finlands mest kände industriman, och gjorde också en viktig insats för Finlands integration med Västeuropa. Hans överraskande död för egen hand gav näring åt legenden om den gåtfulle Kairamo, som uppstått redan under hans livstid.


 

Trots sin position som koncernchef för Nokia, Finlands största industrikoncern, var Kari Kairamo inte en dominant industriledare utan snarare en inspirerande lärare som trodde gott om alla. I detta påminde han om sin farfarsfar, läraren Alfred Kihlman från Jakobstad som senare blev överlärare i religion, rektor vid Svenska normallyceum i Helsingfors och en storman inom Finlands växande industri.


 

Ett av Kari Kairamos stora projekt som koncernchef för Nokia var att öka bolagets självständighet i relation till de två affärsbankerna Föreningsbanken i Finland och Kansallis-Osake-Pankki (KOP), som med hårda nypor slog vakt om sina intressen i bolaget. Bankernas chefdirektörer Mika Tiivola och Jaakko Lassila satt med i Nokias arbetsutskott. Till en början stödde sig Kairamo på KOP för att begränsa Föreningsbankens dominerande position. Även denna konstellation kan föras tillbaka till Alfred Kihlman, som var med om att grunda Finlands första affärsbank, Föreningsbanken i Finland. Efter en tvist om principiella frågor lämnade Kihlman Föreningsbanken för att delta i grundandet av konkurrenten KOP, där han verkade som ordförande för förvaltningsrådet 1892–1902.


 

Kairamo var en av de framträdande ledarfigurerna i sin generation redan som studentledare och ordförande för elev­kåren vid Reservofficersskolan. Hans lärotid blev emellertid exceptionellt lång. I detta hänseende kan han kanske jämföras med farfadern A. Oswald Kairamo, som företog flera äventyrliga forskningsexpeditioner till Kolahalvön och Lappland, innan han etablerade sig som en inflytelserik opinions­bildare och aktör inom det finländska affärslivet och samhället. Som ung skogs­industriingenjör arbetade Kari Kairamo först några år som vd för Finnmetex i São Paulo i Brasilien, och därefter i fem års tid som vd för pappersmaskinstillverkaren Madden Machine Co. i New York.


 

Vid Nokia anställdes Kairamo 1970. Inledningsvis var han några år verksam som biträdande direktör för huvudkontoret, med ansvar för västhandeln, och 1972–1977 svarade han för den del av bolagets skogs- och energiindustri som var inriktad västerut. Vid den här tidpunkten var skogsindustrin, som utgjorde grunden för Finlands nationella kapital och export, rätt strängt reglerad. De privata företagen bedrev verksamheten i samarbete med staten. Målet var att trygga kapitalet och lönsamheten i branschen med devalveringar, konjunkturreserveringar och begränsningar av de ömsesidiga investeringarna inom industrin.


 

Som skogsindustriföretag var Nokia rätt litet även med finska mått, och ägarbankerna lät inte företaget växa inom denna sektor även om Kairamo gjorde allvarliga försök i denna riktning. Som verkställande direktör från 1977 fortsatte han sålunda sin företrädare Björn Westerlunds arbete som opinionsbildare inom energipolitiken. Westerlund hade varit en drivande kraft bakom de privata kärnkraftverken i Finland. Kairamo fungerade aktivt som ordförande för det energipolitiska utskottet inom Skogsindustrins centralförbund, därefter i det nya Industrins centralförbund. Det viktigaste målet var att trygga industrins tillgång till billig energi genom att bygga en femte kärnreaktor i Finland, ett mål som dock inte nåddes på grund av politiskt motstånd.


 

Skogsindustrimannen Kairamos ögon öppnades för elektronikindustrins betydelse i anslutning till kampen om den nationella industripolitikens inriktning i slutet av 1970-talet. Finska staten började expandera inom elektronikindustrin genom att grunda bildrörsfabriken Valco Ab och planera en statlig koncern inom elekt­ronikbranschen. Målet var att skapa en liknande konstellation som inom energisektorn, där statsföretagen Imatran Voima och Neste hade en dominerande ställning. Som ett motdrag till den statliga expansionen grundade Nokia samföretaget Tele­fenno Oy tillsammans med det statliga telekommunikationsföretaget Televa. I början av 1980-talet köpte Nokia Televa och fick genom detta en stark ställning inom den växande telekommunikationsindustrin och på dess marknader i Finland och Ryssland.


 

Att Nokia, som var den privatägda tele­kommunikationsindustrins flaggskepp i Finland, efter många skeden också fick tv- och mobiltelefontillverkaren Salora Oy i sin ägo handlade mer om en industripolitisk offensiv från den privata marknadsekonomins sida än om en visionär tro på elektronik som en av koncernens framtida huvud­verksamheter. Kairamo hamnade i en bransch som han inte var bekant med. Det mest främmande elementet för honom var massproduktion av konsumentelektronik. Han utvecklade inte sitt företag som ett fokuserat elektronikföretag utan som ett konglomerat som expanderade sin verksamhet till allt fler branscher.


 

En kraftig omorientering i Nokias verksamhet skedde 1983, då bolaget började satsa på en etablering på västmarknaden genom att vid sidan av majoritetsinnehavet i Salora även förvärva det svenska statsägda elektronikbolaget Luxor. Under de följande åren gjorde bolaget i allt snabbare takt en rad internationella företagsförvärv. Förutsättningarna för företagsaffärer blev allt bättre till följd av bolagets stora aktieemissioner och avregleringen av den utländska finansieringen i mitten av decenniet. Den hektiska internationaliseringen nådde sin kulmen 1987–1988, då Nokia förvärvade en tredjedel av produktionen av färg-tv-apparater i Europa (Océanic, SEL) och en svensk datortillverkare (EIS-Data).


 

År 1986 verkställde Kairamo en makt­överföring inom koncernen genom att bilda en intern styrelse i bolaget och flytta ägarna längre bort till förvaltningsrådet, som leddes av Mika Tiivola. Kairamo blev koncernchef och styrelseordförande, och den operativa ledningen gavs till Simo Vuorilehto, som blev vd och direktionsordförande.


 

För Finland var den senare hälften av 1980-talet en tid av ökande internationalisering och omorientering i takt med att det kalla krigets och den handelspolitiska protektionismens strukturer började brytas ned. Även om Kari Kairamo lade ned mycket tid på att främja Nokias och Finlands traditionella och i sig mycket lönsamma östhandel genom att umgås med sovjetiska beslutsfattare, var hans viktigaste insats inom utrikeshandeln att avlägsna hinder mellan Finland och Västeuropa, som var i färd med att intensifiera sin integration. En viktig samarbetspartner var ordföranden för styrelsen i Volvo, Pehr G. Gyllenhammar, och det av Gyllenhammar ledda European Round Table of Industrialists, där Kairamo fungerade särskilt energiskt som ordförande för utbildningsutskottet. Kairamo arbetade för att främja västinteg­rationen även som ordförande för Industrins centralförbund.


 

Till följd av Kairamos företagsförvärv blev konsumentelektronik – egentligen färg-tv-apparater – Nokias huvudverksamhet 1987. Arbetet med att omvandla de dristiga företagsförvärven till lönsamma investeringar 1988 beredde bolaget stora besvikelser särskilt i Tyskland, när förlustsiffrorna och i synnerhet prognoserna försämrades månad för månad. När krisen blev djupare framgick det dessutom att ansvarsfördelningen i bolagets nya ledningssystem var oklar. Det ytterst lönsamma Nokia, som gått från seger till seger och som i offentligheten var lika med koncernchefen Kari Kairamo, gick hösten 1988 in i en allt djupare kris. I december 1988 begick koncernchef Kairamo självmord.


 

Till Kairamos efterträdare som koncernchef utsågs Simo Vuorilehto, och Kalle Isokallio blev vd. I Nokias historia följde nu en svår och på många sätt rörig treårsperiod, från vilken bolaget hittade en utväg först 1992, när efterfrågan på mobiltelefonnätverk och strax därefter mobiltelefoner började växa kraftigt. Efter Kairamos död gav Nokia upp sin strävan att vara ett konglomerat. Bolaget sålde sina traditionella verksamheter inom skogs-, energi-, gummi- och kabelindustrin och sina övriga industriverksamheter, och fokuserade på den snabbast växande sektorn, telekommunikation. Genom detta har Nokia sedermera utvecklats till ett globalt storföretag.


 

Många av Kairamos medarbetare och arbets­kamrater har betraktat honom som den mest inspirerande och unika männi­skan i deras liv. Det var lätt för Kari Kairamo att knyta vänskapsband. Han var en lika frikostig värd för ministrar från öst som för senatorer från väst. Det internationella umgänget innebar kräftsupéer i Nokias representationslokaler i Pickala Båtvik i Kyrkslätt, föreställningar av Aida på opera­festivalen i Nyslott och älg-, hjort- eller fasanjakter. Kairamo gav gärna uttryck för en hurtig och skojfrisk teknologanda i sitt umgänge, men han hade också ett känsligt sinne och förmåga att alltid anpassa den efter sällskapets sinne för humor. Han hade ett brett umgänge inom det finländska samhället, från framåtsträvande unga politiker som Paavo Väyrynen och Ulf Sundqvist till inflytelserika opinionsbildare och ledare inom fackföreningsrörelsen, arbetsgivarorganisationerna och statsledningen. Han bjöd sina gäster på helikopterturer eller seglatser; arrangemangen var alltid imponerande.


 

Kairamo satsade mycket på sina offentliga tal. De förbereddes omsorgsfullt i bolaget och i kretsar som stod Kairamo nära. År 1982 förlänades Kairamo bergsråds titel för sina förtjänster. Även om Kari Kairamo kanske försökte göra mer än hans krafter medgav, utgjorde arvet efter honom grunden till det senare Nokia: ett elektronik­företag som är inriktat på avancerad teknik och på världsmarknaden. Han gjorde obestridligen en viktig insats som moderniserare av Nokia och Finland och väg­röjare till västmarknaden under 1980-talets kritiska år.


 

Martti Häikiö


 

Kari Antero Oswald Kairamo, född 31.12.1932 i Helsingfors, död 11.12.1988 i Helsingfors. Föräldrar bergsrådet Aulis Oswald Kairamo och Aino Sorenza Kulvik. Gift 1957 med pianisten Anja Eeva Sohlberg.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Häikiö, Nokia Oyj:n historia I. Fuusio. Yhdistymisten kautta suomalaiseksi monialayritykseksi 1865–1982 (2001); M. Häikiö, Nokia Oyj:n historia II. Sturm und Drang. Suurkaupoilla eurooppalaiseksi elektroniikkayritykseksi 1983–1991 (2001); M. Häikiö, Nokia Oyj:n historia III. Globalisaatio. Telekommunikaation maailmanvalloitus 1992–2000 (2001); M. Saari, Kari Kairamo. Kohtalona Nokia (2000).


 

BILDKÄLLA. Kairamo, Kari. Foto: Studio of the New York Times, 1966. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4387-1416928956993

 

Upp