SUNDQVIST, Ulf 

(1945– ) 

Minister, partiordförande, bankdirektör 

Ulf Sundqvist tog sig upp från enkla förhållanden redan som ung. Hans politiska karriär som 27-årig undervisningsminister och senare som socialdemokratisk partiordförande gjorde en störtdykning under bankkrisen på 1990-talet. Efter det har han fortsatt att verka bakom kulisserna i näringslivet. 

Ulf Sundqvist föddes 1945 i en arbetarfamilj i Sibbo. Hans far dog i en byggarbetsplatsolycka under sonens studentskrivning. Sundqvist bodde med sin mor i skolkokerskans vindsvåning i byn Kallbäck. Han genomgick gymnasiet i Andra svenska lyceum i arbetarstadsdelen Alphyddan i Helsingfors och finansierade sina universitetsstudier i statskunskap med journalistiskt arbete. 

Som barn av ett svenskspråkigt arbetarhem var Sundqvist rätt unik i 1960-talets studentvärld. Hans äldre bror Björn hade också fått möjlighet att studera och blev senare verkställande direktör för kontorsmaterielgrossisten Oy Wulff Ab. Ulf Sundqvist var så starkt svenskspråkig att han höll sina första anföranden i studentkårens styrelse på svenska. Men han lärde sig snabbt perfekt finska liksom ett vinnande uppträdande. 

Sundqvist blev politices kandidat på tre år. Professor Jan-Magnus Jansson antog den begåvade eleven som sin assistent. Men en universitetskarriär intresserade inte Sundqvist i högre grad, eftersom han vid sidan om arbetet och studierna snabbt hade tagit sig upp till de högsta ledarposterna inom studentlivet: till styrelserna för studentkåren vid Helsingfors universitet och Finlands studentkårers förbund (FSF) och som ordförande i FSF 1968. 

Som ledare för studenterna prioriterade han i början internationella frågor. Men när studentrevolten började i Paris våren 1968 lade han i stället tyngdpunkten på högskolepolitiken och andra centrala ämnen under ”det galna året”. Hösten 1968 engagerade han sig för att försöka genomdriva allmän och lika rösträtt vid universiteten, och han framförde FSF:s stöd till ockupationen av Gamla studenthuset. För detta fick han dock kritik av majoriteten inom sin egen styrelse, som ansåg att han hade överskridit sina befogenheter. 

Redan under sin tid i studentpolitiken verkade Sundqvist öppet som socialdemokrat och han fick snart också centrala förtroendeuppdrag i Socialdemokratiska partiet (SPD). År 1968 blev han invald i sin hemkommuns fullmäktige, 1969 i SDP:s partikommitté (sedermera partistyrelse) och 1970 i riksdagen tillsammans med många andra unga. Under dessa år bildade Sundqvist också familj med reklamtecknaren Kristiina Joki. 

Sundqvist blev utnämnd till undervisningsminister i Rafael Paasios minoritetsregering på sin 27-årsdag 1972. Då var han den yngste ministern genom tiderna i Finland. Han fortsatte med detta uppdrag också i Kalevi Sorsas s.k. rödmylleregering 1972–1975. Värnplikten fullgjorde han under sina sommarledigheter. 

I början av 1970-talet var Sundqvist också ordförande för SDP:s ungdomsorganisation. I enlighet med denna roll drev han som undervisningsminister en radikal utbildningspolitik i tidens anda. Principen en man och en röst hade i praktiken redan fallit, och trots att han kom med ett par nya förslag offrade sig Sundqvist inte politiskt för denna sak. Däremot stred han emot privata s.k. ersättande skolor när grundskolan genomfördes. Några sådana skolor blev kvar närmast i Helsingfors. 

I det stora hela var Sundqvist redan som ung realpolitiker. Enligt den rådande vänsterorienterade andan deltog han i två av den så kallade Pälkänegruppens möten i början av 1970-talet, men gled inte ut mot den yttersta vänstern som många andra i hans generation. Som partisekreterare i slutet av 1970-talet styrde Sundqvist SDP mot det politiska mittfältet och i samförståndsanda. Fastän han och partiets nya ordförande Kalevi Sorsa hade samma politiska linje hörde den självständige partisekreteraren dock inte till den närmaste kretsen kring Sorsa, de s.k. Sorsapojkarna; det fanns spänningar mellan de två ledarna. 

Sundqvist blev förtrogen med industrin i Nestes förvaltningsråd och blev ordförande i Neste 1976; han hade god kontakt med bergsrådet Uolevi Raade. I Neste var Sundqvist aktivt verksam ända till 1990-talet. Som den politiker som inledningsvis ägnat sig åt utrikes-, utbildnings- och ideologifrågor fortsatte Sundqvist i riktning mot näringslivet, och blev handels- och industriminister i Mauno Koivistos regering 1979–1981. Därvid fjärmade sig Sundqvist från SDP:s tidigare strävan att bilda en statlig elektronikkoncern. Förlustföretaget Valco tilläts gå omkull, och det statligt ägda företaget Televa införlivades med Nokia. Elektronikindustrin i Finland började nu utvecklas deciderat under Nokias ledning. 

Sundqvist blev kallad att leda Finlands arbetarsparbank 1981. Den unge tidigare radikalen omvandlade inrättningen till en affärsbank som oförväget försökte bli finansiär också för företag. Det traditionella finska namnet doldes också i förkortningen STS-Banken. En ny, relativt liten affärsbank får i allmänhet inte de bästa kunderna. STS-Banken råkade också i svårigheter när Finlands ekonomi störtdök under lågkonjunkturen i början av 1990-talet. Banken slogs samman med Kansallis-Osake-Pankki (KOP), och som betalning fick arbetarrörelsen en försvarlig bunt KOP- (sedermera Merita) aktier. Alternativet hade sannolikt varit att STS-Banken gått i konkurs. 

Redan innan det var slut på STS-Banken återvände Sundqvist till en framträdande ställning i politiken när SDP 1991 hade råkat i en ledarkris efter ett förlorat riksdagsval. Inom partiet ansåg man Pertti Paasio oföretagsam som ordförande och formligen ropade in Sundqvist som räddare hösten 1991. Speciellt framhölls att den nye ledaren kunde konsten att uppträda. Inom partiet hade han hela tiden verkat bakom kulisserna. 

Som partiledare började Sundqvist energiskt sträva efter att snabbt återinsätta SDP i rollen som regeringsparti – Paasio hade 1991 avböjt till och med regeringsförhandlingar. Sundqvist sonderade ärendet med såväl Samlingspartiets Pertti Salolainen som Paavo Väyrynen och andra centerledare; statsminister Esko Aho gick dock motvilligt med i diskussionerna. En ändring av regeringsbasen kunde motiveras med de problem som förorsakades av lågkonjunkturen. Men projektet misslyckades. I sina memoarer poängterar Sundqvist att hans målsättning under ordförandeperioden bland annat var att leda Finland in i Europeiska unionen, även om president Mauno Koivisto var tveksam. SDP förde också under hans ledning en selektiv stimulanspolitik, avsikten var att den skulle kombineras med besparingar inom den offentliga ekonomin. 

Sundqvists ordförandeskap började ifrågasättas när detaljer om STS-Bankens affärer blev offentliga. Många fördömde redan att Sundqvist som partiordförande hade fått lön från banken sedan han hade avgått som chefdirektör. Men den mest prekära frågan var att STS-Banken hade beviljat brodern Björn Sundqvists företag, som senare hade gått omkull, kredit fastän riskerna var uppenbara. Ulf Sundqvist hade förklarat sig jävig, men det påstods vara bara en formalitet. Han hade dessutom själv varit engagerad i sin brors företag Wayup. Dessa avslöjanden tvingade Sundqvist att avsäga sig ordförandeskapet i SDP redan på vintern 1993 – till och med så hastigt att SDP fick ledas av ersättare fram till vårens partimöte. Detta åstadkom visst kaos vid primärvalet inför presidentvalet, där Martti Ahtisaari blev SDP:s kandidat med hjälp av röster utanför partiet. 

Sundqvist blev konsult. Han hade många kontakter i olika länder och var också efterfrågad i näringslivet. Rättsprocesserna kring STS-Banken pågick i åratal och störde hans liv och affärsverksamhet. Dessutom påstods att Sundqvist hade undvikit mätning med hjälp av ett checkkonto med kredit som hela tiden låg på minus. Ett avtal som slöts med Sundqvist om en rimlig ersättning ledde 1997 till att andra finansministern Arja Alho tvingades avgå. Sundqvist har själv senare behandlat händelserna i sin bok Kärpäsjahti, där han anser att huvudorsaken till problemen var att recessionen slog till oväntat kraftigt. 

När uppståndelsen hade lagt sig på 2000-talet fortsatte Ulf Sundqvist med sin konsultverksamhet i företaget Cognition Ventures. För den politiker som tidskriften Time på 1970-talet noterade som en man med framtiden för sig, finns inga tecken på en comeback på framträdande poster i samhället. I sin ungdom tävlade Sundqvist som rocksångare och publicerade dikter – något som visar hans mångsidighet. I hans mannaår var politiken hans passion. 

Jyrki Vesikansa 

Ulf Ludvig Sundqvist, född 22.2.1945 i Sibbo. Föräldrar byggnadsarbetaren Karl Eric Sundqvist och köksbiträdet Helga Linnea Lönnkvist. Gift 1969 med reklamtecknaren Eine Kristiina Joki. 

PRODUKTION. Uuden jäsenen kirja (1976); Suomen talous muuttuvassa Euroopassa (1991); Kärpäsjahti (2000). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Aho, Pääministeri (1998); A. Alho, Kafka kävi meillä (1997); M. Häikiö, Nokia oyj:n historia I (2001); L. Kolbe, Eliitti, traditio, murros. Helsingin yliopiston ylioppilaskunta 1960−1990 (1996); J. Salminen & J.-P. Pietiäinen & J. Teperi, Yksityisoppikoulujen historia 1872−1977 (1995); E. Sundbäck, Suomen ylioppilaskuntien liitto ja suomalaisen opiskelijaliikkeen muutoksen vuodet 1968−1990 (1991); R. Uimonen, Nuori pääministeri (1995); P. Väyrynen, On muutoksen aika II (1993); P. Väyrynen, On totuuden aika I−II (1993). 

BILDKÄLLA. Sundqvist, Ulf. Foto: Mauri Vuorinen, 1986. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4892-1416928957498

Upp