JANSSON, Jan-Magnus 

(1922–2003) 

Minister, chefredaktör, professor 

Jan-Magnus Jansson blev känd som forskare och professor i allmän statslära, och som expert på Finlands efterkrigstida utrikespolitik. Han valdes till ordförande för Svenska folkpartiet och verkade under senare delen av sitt aktiva liv som chefredaktör för Hufvudstadsbladet. Hans vetenskapliga och skönlitterära produktion uppvisar en osedvanlig bredd. 

Jan-Magnus Jansson var infödd helsingforsare. Han gick i Svenska normallyceum och var klasskamrat med bland andra minister Kristian Gestrin, lagstiftningsrådet Lars Dufholm och kanslichef Kurt Westerholm. Student blev han den sista fredsvåren 1939 och därefter började han studera statsvetenskap och humaniora vid Helsingfors universitet. Efter kriget avlade han filosofie kandidatexamen 1946 och disputerade fyra år senare på en avhandling om Hans Kelsens statsteori. Olympiaåret 1952 utnämndes Jansson till docent i allmän statslära vid Helsingfors universitet, och redan två år senare blev han – endast 32 år gammal – utnämnd till professor i allmän statslära vid samma universitet. 

Sin vetenskapliga gärning har Jansson utfört på statslärans område. Många av hans arbeten har blivit politologiska klassiker, t.ex. Grundlagsutskottets funktioner (1954), Studier i finländsk politik (1968), Politikens teori (1969) och Från splittring till samverkan (1992). Jansson gjorde också karriär inom universitetsförvaltningen, först som prodekanus för statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet 1957–1963 och sedan som dekanus vid samma fakultet 1971–1972. Som etablerad rikspåverkare valdes han till kansler vid Åbo Akademi 1985, ett uppdrag som han handhade fem år. 

Redan tidigt i sitt liv gick Jan-Magnus Jansson med i politiken, vilket var naturligt med tanke på att politiken var hans eget forskningsområde. Han var medlem av Nyliberala studentförbundet 1954–1957 och verksam inom Statsvetenskapliga föreningen, först som medlem och vice ordförande och 1956 som ordförande. Vid den partidag Svenska folkpartiet (SFP) höll i Kristinestad 1961 framträdde Jansson som aktiv motståndare till den s.k. Honkafronten mot Urho Kekkonen i presidentvalet. Han ställde upp som kandidat för SFP i elektorsvalet 1962 och valdes till elektor för president Kekkonen. Som en följd därav invaldes Jansson samma år i SFP:s centralstyrelse, där han de fyra första åren verkade som vice ordförande tills han 1966 blev ny partiordförande efter professor Lars Erik Taxell. Valet skedde inte med acklamation, för högern ställde upp en egen kandidat, Viktor Procopé. Ur omröstningen utgick dock Jansson som klar segrare. 

Jan-Magnus Jansson var ordförande för SFP till 1973, då han efterträddes av Kristian Gestrin. Som partiordförande framstod Jansson som en sammanhållande kraft, en ledare som genom kompromisslösningar sökte jämka mellan de olika åsiktsgrupperingarna inom partiet. Redan innan han valdes till partiordförande hade Jansson 1964–1966 varit ordförande för Paasikivi-samfundet, ett uppdrag som underströk hans stora betydelse som garant för Finlands utrikespolitiska linje. Att denna erkänsla inte bara berodde på Janssons goda förbindelser med president Kekkonen framgår av det faktum att han senare på nytt verkade som ordförande för samfundet 1975–1985. Åren 1973–1974 var Jansson handels- och industriminister i Kalevi Sorsas första regering. Hans politiska karriär nådde sin höjdpunkt i valet av Kekkonens efterträdare 1982, då han själv var uppställd som presidentkandidat för SFP. 

Som politiker gav Jansson alltid Finlands utrikespolitik, den s.k. Paasikivi-Kekkonen linjen, sitt fulla stöd och etablerade sig som expert i försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Det faktum att SFP under hela Kekkonens presidenttid, till skillnad från t.ex. Samlingspartiet, ansågs acceptabelt som regeringsparti var i hög grad den liberalt sinnade Janssons förtjänst. Redan i unga år drev han på en uppslutning kring Finlands nya utrikespolitiska linje i Nyliberala studentförbundet. Han skrev ett flertal artiklar om saken, vilka även uppmärksammades av Urho Kekkonen som efter presidentvalet 1956 tog kontakt med Jansson. Den sistnämnde tillhörde, tillsammans med de forna klasskamraterna Lars Dufholm och Kurt Westerholm, också den informella diskussionsklubben “Victorias husarer”, som samlades på restaurang Victoria. Det var ur denna krets Paasikivi-samfundet växte fram. Inom rikspolitiken verkade Jansson som partiordförande för ett aktivt mittensamarbete med centern och liberalerna. 

Janssons mittenideal föranledde honom också att i presidentvalet 1988 uttala sitt stöd för centerpartiets Paavo Väyrynen, medan majoriteten av SFP:s anhängare stödde den sittande presidenten Mauno Koivisto. Janssons relationer med president Koivisto var inte de bästa efter det att presidenten 1982 inte hade godkänt Jansson som utrikesminister i Sorsas regering. Senare profilerade sig Jansson som en moderat kritiker av Europeiska unionen och framhöll att jordbrukets framtid är en ödesfråga också för den finlandssvenska befolkningen. 

Det stora förtroende som Jan-Magnus Jansson gavs i politiken kom också till synes i hans uppdrag som ordförande i många parlamentariska kommittéer, bl.a. i 1970-talets tre försvarskommittéer. Han blev medlem av kommittén för utvandrarsamarbete 1977, av Statens skärgårdsdelegation 1975, av revisionskommittén för statsförfattningen 1982, av Ålandskommittén 1981. Bland hans övriga uppdrag kan nämnas att han var styrelsemedlem i Samfundet Folkhälsan från 1982 samt dess viceordförande från 1996, i Stiftelsen för utrikespolitisk forskning 1959–1985. Han blev medlem i Statens freds- och konfliktsforskningskommission 1966, i Finlands Unesco-kommission 1969 samt i Nordiska kommissionen för internationell politik 1973. På vetenskapens område kan nämnas uppdraget som preses i Finska Vetenskaps-Societeten 1979 samt medlemskapet i Internationella kommittén för dokumentation av socialvetenskaperna. Han ingick även i styrelsen för Svenska litteratursällskapet i Finland. Inom näringslivet medförde uppdraget som handels- och industriminister bl.a. medlemskap av förvaltningsrådet i Outokumpu. 

År 1974 slog politikern och vetenskapsmannen Jansson in på en ny bana, tidningsmannens. Han utnämndes nämligen detta år till chefredaktör för Hufvudstadsbladet, en post som han besatt till sin pensionering i mars 1987. Detta var dock inte en helt ny erfarenhet för Jansson, som 1959–1966 hade varit chefredaktör för tidskriften Nya Argus och som under en mycket längre tid ingick i dess redaktion. Under sina år som chefredaktör för den ledande svenska dagstidningen i Finland utmärkte sig Jansson speciellt för sina djuplodande ledande politiska artiklar, vilka renderade honom Suomen Kuvalehtis journalistpris 1983. Andra pris som tilldelats honom är Svenska litteratursällskapets Tollanderska pris 1993 och Svenska Akademiens Finlandspris samma år. 

Professor Jan-Magnus Jansson publicerade ett stort antal såväl vetenskapliga som skönlitterära skrifter, inalles omkring 2 500 böcker, antologibidrag, artiklar, dikter, noveller, m.m. Sitt författarskap inledde han som 15-åring 1937 och det avslutades först vid hans bortgång 2003. Statsvetarens och politikerns förflutna som poet hamnade i viss mån i skymundan för det vetenskapliga och politiska skriftställeriet, men diktsamlingarna Morgon och uppbrott (1944) samt Enskild (1952) är särskilt förtjänta att nämnas. 

Jansson promoverades till juris hedersdoktor vid Helsingfors universitet 1990, och till politices hedersdoktor vid Åbo Akademi 1993. Han tilldelades också flera andra betydelsefulla höga utmärkelser, såsom Storkorset av Finlands lejons orden. 

Lars-Folke Landgrén 

Jan-Magnus Jansson, född 24.1.1922 i Helsingfors, död 29.11.2003 i Helsingfors. Föräldrar professorn, medicine- och kirurgiedoktorn Carl-Gösta Jansson och Anna Elisabeth Kuhlefelt. Gift med (1) Kerstin Beata Maria Edgren 1948; (2) Ingrid Marita Elisabet Hausen 1970; (3) polities magister Siv Anna-Lisa Dahlin 1976. 

PRODUKTION. Morgon och uppbrott. Dikter. (1944); Hans Kelsens statsteori mot bakgrunden av hans rättsfilosofiska åskådning (Akad. avhandling 1950); Enskild. Dikter (1952); Frihet och jämlikhet. En studie över den politiska demokratin (1952); Grundlagsutskottets funktioner vid riksdagarna 1932–1952 (1954); Politikens teori (1969); Ledare. Ett urval ledande artiklar i Hufvudstadsbladet 1974–81 (1981); Från splittring till samverkan. Parlamentarismen i Finland (1992); Tidiga möten. Litteratur och politik från 30-tal till 60-tal (1996); Från regeringsformen till grundlagen (2000). Se även Jan-Magnus Janssons tryckta skrifter 1937–1996 (1997). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Allardt & R. Friberg & P. Stenbäck & B. Stenström, Jan-Magnus Jansson. Ett multiporträtt (1989); G. von Bonsdorff & H. Ekberg, Svenska folkpartiet V 1956–1970. Kriser och välfärdsbyggande (1997); Jan-Magnus Jansson, 60. Hufvudstadsbladet 24.1.1982; Jan-Magnus Jansson. Poet, professor, politiker. Spegeln 1/1979; B. Reuter, Svenska normallyceum i Helsingfors. Matrikel 1864–1974. III. 1984; J. Stormbom, Ny- och närdemokratins man. Några centrala teman hos Jan-Magnus Jansson. Finsk Tidskrift 10/1981; Svenska folkpartiet 1906–1981: Svenska folkpartiets centralstyrelse (1981); J. Suomi, Taistelu puolueettomuudesta. Urho Kekkonen 1968–1972 (1996). 

BILDKÄLLA. Jansson, Jan Magnus. Foto: Kalevi Hujanen, 1991. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4895-1416928957501

Upp