Då Matti Pellonpää spelar huvudrollen i Aki Kaurismäkis film Bohemliv (1992) är det nästan som om han spelar sig själv. Han var en själsfrände till de stora konstnärsbohemerna, en rastlös vandrare, en oberoende, kompromisslös levnadskonstnär och vita duken-konstnär. Under sitt korta liv hann han göra ett fyrtiotal filmroller, en hel del intressanta roller för televisionen, manus och regi till en rad kortfilmer samt turnera tillsammans med kända rockband. Han var också Finlands internationellt sett mest kända och aktade filmskådespelare, en allvarsam komiker av Buster Keaton-typ, en de små gesternas och knappa uttryckens mästare.
Matti Pellonpää började uppträda redan som barn. Tio år gammal medverkade han i Rundradions sagoklass och uppträdde som statist i Mikko Niskanens film Pojkar. Under skoltiden spelade han på Helsingin kellariteatteri, och 1973 antogs han till Teaterskolan (nuvarande Teaterhögskolan). Han var med i 1970-talets skandalpjäs Pete Q, som har kallats för de unga scenkonstnärernas manifest, han spelade på Ryhmäteatteri och på Kirjascenen som båda representerade en ny uttrycksform inom teaterkonsten. Under sina år i Teaterskolan grundade Pellonpää tillsammans med sina kurskamrater bandet Johan Lewis & Korjaa Bois. Senare turnerade han tillsammans med Juice Leskinen, Popeda och Sleepy Sleepers. Han gjorde en skiva med barnvisor, skrev låtar till sitt eget band Peltsix och läste sagor i radion.
Vid sidan av sina teaterstudier studerade Pellonpää också film, och efter att ha börjat samarbeta med Aki och Mika Kaurismäki blev filmen hans huvudsyssla. Filmen lämpade sig också bättre än teatern för hans lågmälda, knappa sätt att uttrycka sig som skådespelare. Varje rollprestation av Pellonpää förmedlar yrkesskicklighet, men också tro på rollen han gestaltar. ”Om man tänker sig att situationen och rollfiguren är verkliga, så får man det att fungera”, kommenterade han filmskådespelarens arbete.
Pellonpää var en komiker. I den finska scen- och filmkonsten fortsatte han den lakoniska linje som Leo Jokela och Masa Niemi tidigare stakat ut. Pellonpääs allvarsamma komiska gestalter var likartade från film till film, men ”likheten” berodde ingalunda på bristande förmåga eller på slumpen, utan var ett medvetet val. Den uppmärksamma åskådaren kan varje gång under ytan hitta nya skiftningar och nytt stoff till ett personporträtt. Som den skicklige skådespelare Pellonpää var kunde han från film till film både förnya sig och komplettera tidigare personporträtt.
Matti Pellonpää förstod sällsynt väl, så gott som instinktivt, grundtanken med spelfilmens skådespeleri. Han ifrågasatte de teatrala stilmedel det finska filmskådespeleriet, även när det var som bäst, traditionellt baserade sig på. Han skapade en effektiv spelstil som passade ihop med ett intellektuellt sporrande filmuttryck som undvek stora känsloutbrott. Det var en konst som byggde på en blick, en gest och stillsam humor, en konst som sedan länge funnits i gamla filmländer men som i Finland innebar något nytt, nästan epokgörande.
I sina många filmroller skapade Pellonpää bilder av livets och mänsklighetens grundläggande aspekter, såsom girighet i Leningrad Cowboys, (Leningrad Cowboys go America, 1989, och Leningrad cowboys träffar Moses, 1993), vänskap i Zombie och spöktåget (1991) samt kärlek och solidaritet i Skuggor i Paradiset (1986). Rollen som sophämtare i den sistnämnda filmen var Pellonpääs främsta, ett djupt mänskligt och rörande porträtt av ”en onödig människa”, ett porträtt som samtidigt utstrålar självrespekt och stor respekt för livet.
Matti Pellonpää fick för sina filmroller flera prestigefyllda pris, både hemma och utomlands. Mest värdefullt var det europeiska filmpriset Felix för hans roll i filmen La vie de bohème 1993.
Kalevi Kalemaa
Matti Kalervo Pellonpää, född 28.3.1951 i Helsingfors, död 13.7.1995 i Vasa. Föräldrar byggmästaren Juho Helmeri Pellonpää och butiksföreståndaren Bertta Nurminen.
VERK. Filmroller bl.a.: Grabbarna (1962); Akseli och Elina (1970); Det sista hygget (1977); Svarta snöns vinter (1979); Lögnaren (1981); Vilddjurets märke (1981); De arvlösa (1982); Jackpot 2 (kortfilm) (1982); Brott och straff (1983); Regina och männen (1983); April är grymmast av månader (1983); Klockan (1984); Klanen – Berättelse om grodornas släkt (1984); En kärleksfilm (1984); De sista skinnena (1985); Calmari Union (1985); Uppståndelse (1985); Kungen beger sig till Frankrike (1986); Skuggor i paradiset (1986); Rocky VI (kortfilm) (1986); Hamlet i affärsvärlden (1987); Ariel (1988); Pappersstjärnan (1989); Cha cha cha (1990); Leningrad Cowboys go America (1989); Räpsy och Dolly (1990); Familjen Kiljunens nya äventyr (1990); Gatsoparna (1991); Zombie och spöktåget (1991); Night on Earth (1991); La vie de bohème (1992); Papegojmannen (1992); Shit Happens (kortfilm) (1992); The Last Border (1992); Iron Horsemen (1993); Håll i scarfen, Tatjana! (1993); Leningrad Cowboys träffar Moses (1993). Kortfilmer för tv bl.a.: Kivisydän. Irwin Goodman (1984); Likaiset kädet (1989); Konstan pylkerö (1993); Pankkiherroja (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. von Bagh, Suomalaisen elokuvan kultainen kirja (1992); Suomen Kansallisfilmografia VIII–XI (1999–2004); S. Toiviainen. Uusi suomalainen elokuva. 60-luvun alusta nykypäivään (1975); S. Toiviainen. Levottomat sukupolvet. Uusin suomalainen elokuva (2002).
BILDKÄLLA. Pellonpää, Matti. Foto: Mauri Vuorinen, 1985. Uusi Suomis bildarkiv.