Jaakko Iloniemi, som planerade utvecklingsbiståndet i Finland, blev allmänt känd för sina förtjänster i samband med konferensen för säkerhet och samarbete i Europa på 1970-talet. Efter att ha verkat på höga poster inom utrikesförvaltningen i närmare 20 års tid blev Iloniemi först medlem av direktionen för Föreningsbanken i Finland och sedan verkställande direktör för Näringslivets delegation. Iloniemi är sedan flera årtionden en av de synligaste samhällsaktörerna och -debattörerna i Finland.
Efter att först ha gått i finska normallyceet i Helsingfors avlade Iloniemi studentexamen vid lyceet i Björneborg och skrev in sig vid den statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet, där han studerade för professor L. A. Puntila och blev politices kandidat 1957. Puntila försåg gärna sina framstående studenter med olika samhällsuppdrag, och Iloniemi blev redan 1955 generalsekreterare för Suomalaisuuden liitto (Finskhetsförbundet) och sedermera internationell politisk kommentator vid Rundradion. Han invaldes 1956 i studentkårens styrelse som representant för fakultetsföreningarna.
Samma år väckte han uppmärksamhet genom att vid studentkårens allmänna möte, sammankallat med anledning av revolten i Ungern, tillsammans med bara en annan styrelsemedlem föreslå en resolution som understödde en moderat realpolitik, vilket även med knapp majoritet segrade i omröstningen. Två år senare, under den så kallade nattfrosten, deltog Iloniemi aktivt i grundandet av det politiskt inflytelserika Paasikivi-samfundet; han blev dess förste sekreterare. Han orienterade sig redan då mot frågor om internationell politik som generalsekreterare för Finlands studentkårers förbund (FSF) 1958–1961; FSF var vid den tiden en organisation som i synnerhet skötte internationella kontakter och engagerade sig bl.a. i ungdomsfestivaler samt i relationerna mellan de av öst och väst som dominerade de internationella organisationerna.
Många av Iloniemis samtida bland studentledarna sökte tjänst vid utrikesministeriet, men Iloniemis inställning till internationella frågor var från första början mer politisk och journalistisk; han var på jakt efter nya tendenser i tiden. Till dessa hörde stödet till de s.k. utvecklingsländerna och andra frågor rörande tredje världen. Efter att ha tjänstgjort som sekreterare för den statliga kommitté som planerade det internationella utvecklingsbiståndet knöts Iloniemi 1965 till utrikesministeriet som chef för den sektion för utvecklingshjälp som nyss grundats. Från detta uppdrag flyttade han 1971 till New York som ambassadråd vid den finländska beskickningen vid Förenta nationerna.
Redan från Paasikivi-samfundets första tid hörde Iloniemi till den krets av yngre intellektuella som stödde president Urho Kekkonens linje. Sedan konferensen för säkerhet och samarbete i Europa (KSSE) blivit ett viktigt mål för Kekkonen kallades Iloniemi 1972 hem från New York som konsulterande tjänsteman för projektet och från 1973 till ledare för den delegation som inrättats i Genève för detta ändamål. Som resultat av den lyckade KSSE-processen blev Iloniemi 1975 chef för den politiska avdelningen vid utrikesministeriet och senare politisk understatssekreterare 1977. I dessa uppdrag var han presidentens nära medhjälpare och rådgivare.
Iloniemi hade dittills verkat inom den så kallade multilaterala diplomatin eller med globala och europeiska frågor. Han flyttade 1977 som ambassadör till Washington, där han verkade i sex år. Iloniemi, som anslutit sig till det socialdemokratiska partiet, hade sålunda nått toppen på ämbetsmannakarriären redan vid femtio års ålder. I stället för att fortsätta som ambassadör i andra länder övergick han i likhet med en del andra diplomater i de dåvarande storbankernas tjänst.
Som ledamot av direktionen för Föreningsbanken i Finland 1983–1990 avancerade Iloniemi emellertid inte till de högsta posterna inom näringslivet, utan han efterträdde sedermera Max Jakobson som verkställande direktör för Näringslivets delegation (EVA), en post han innehade till 1999. I banken och EVA verkade han som analytiker av världsläget och som arrangör av seminarier och deltog i mångahanda internationella konferenser och diskussionskretsar. Samtidigt var han redo för nya politiska uppdrag. Ett sådant var ordförandeskapet för den parlamentariska försvarskommittén 1988–1990. Under president Martti Ahtisaaris ämbetstid åtnjöt han dennes fulla förtroende, vilket framgår av att Ahtisaari tilldelade honom hederstiteln minister och utsåg honom till kansler för de statliga riddarordnarna i Finland.
Iloniemi, som redan som ung inledde sin kommenterande verksamhet som journalist, har hela tiden fortsatt med detta och i synnerhet efter sin återkomst till Finland 1983. Han började som kolumnist i tidskrifterna Kanava och Suomen Kuvalehti och skrev ett antal böcker utifrån dessa kolumner, i vilka han allt som oftast tog parti för Förenta staterna. Iloniemi var också stiftande ordförande för Finlands Atlantsällskap. Han ställde upp som kandidat för det nya och snart försvunna nyliberala partiet Ungfinnarna 1996 i det första finländska valet till Europaparlamentet, varvid han visserligen fick 40 000 röster men inte blev invald på grund av partiets ringa totala röstetal. Vid den tiden bekantade han sig också tillsammans med sin hustru i vid utsträckning med Europa utanför kabinettens slutna värld, vilket underlättades av hans beläsenhet och utmärkta språkkunskaper.
Jaakko Iloniemi, som kan vara sval och något avmätt, ibland även cynisk, är samtidigt både gästfri och öppen och hörde i högsta grad till den intellektuella politiska eliten i Finland under senare hälften av 1900-talet.
Matti Klinge
Jaakko Olavi Iloniemi, född 30.5.1932 i Helsingfors. Föräldrar brandchefen Toivo Ilmari Iloniemi och Vieno Anna Matilda Viander. Gift 1955 med handarbetslärarinnan Ritva-Liisa Helena Puukko.
PRODUKTION. Kylmän rauhan maailma. Red. J. Itälä (1959); The Finnish Business Challenge (1986); Mauno Koivisto presidenttinä (1987); Avoimeen maailmaan (1991); Vallan käytävillä (1999).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. O. Apunen, Linjamiehet. Paasikivi-Seuran historia (2005); T. Soikkanen, Presidentin ministeriö. Ulkoasiainhallinto ja ulkopolitiikan hoito Kekkosen kaudella (2003).
BILDKÄLLA. Iloniemi, Jaakko. Utrikesministeriets arkiv.