Hilma Granqvist hör vid sidan av Edvard Westermarck och hans elever Gunnar Landtman och Rafael Karsten till de finländska antropologer och sociologer som blivit internationellt kända föregångare. Granqvists insats som Palestinaforskare har fått internationell uppmärksamhet och har haft ett stort inflytande på modern antropologi. Hennes intresse riktades främst mot religionernas samhälleliga betydelse i den moderna världen.
Hilma Granqvist utbildade sig först till folkskollärare. Sina studier kompletterade hon vid Ekenäs seminarium, där hon avlade examen 1914. År 1918 skrev hon in sig vid Helsingfors universitet, där hon studerade praktisk filosofi, pedagogik, historia, germansk filologi och svenska. Magisteravhandlingen behandlar religion i förhållande till en modern vetenskaplig världsbild. Viljan att förstå religionernas ställning i den moderna världen fick Granqvist att fortsätta sina universitetsstudier.
Sin licentiatavhandling i praktisk filosofi, om kvinnorna i Gamla testamentet, påbörjade hon med Gunnar Landtman som handledare. För att få tillgång till religionsvetenskapligt källmaterial begav sig Granqvist till Tyskland, där hon även kom att studera allmän etnologi och österländsk religionshistoria. I Palestina deltog hon i en arkeologikurs för tyska teologer, vilket blev en vändpunkt för henne. Hon återvände snart till Palestina för att studera vardagslivet där och kom småningom att bli en auktoritet på Palestinas muslimska araber.
Efter sin återkomst till Finland disputerade Granqvist för doktorsgraden med avhandlingen Marriage Conditions in a Palestinian Village (1932); arbetets andra del blev klar 1935. Granqvist frigör sig i denna studie från den jämförande sociologins intresse för globala kulturfenomen och koncentrerar sig på en etnografisk och statistisk analys av en enda by.
Trots sina vetenskapliga meriter fick inte Granqvist den docentur vid Helsingfors universitet som hon sökte. Som forskare rörde hon sig i riktning mot den nya antropologi som under 1930- och 1940-talen etablerat sig i Storbritannien och som var långt mer avancerad än motsvarande forskning i Finland. Den nya antropologin betonade fältarbetets och den deltagande observationens betydelse och försökte förstå främmande kulturer på deras egna villkor.
Hilma Granqvist sökte tjänsten som rektor för Ekenäs seminarium men fick den inte, förmodligen för att hon var kvinna. I ett skede var hon lärare i psykologi vid hantverksskolan, men efter att ha fått ett litet arv kastade hon loss och etablerade sig som fri forskare. Hon publicerade ett stort antal artiklar i tidskrifter och dagstidningar både i Finland och Sverige och föreläste vid arbetarinstitut och i radio.
Hilma Granqvists internationella anseende bygger på en serie studier av människans levnadslopp, fem omfattande arbeten som behandlar livet i en palestinsk by under 1920-talet och som grundar sig på hennes etnografiska fältarbete 1925–1931. Efter att ha beskrivit giftermålsseder koncentrerade hon sig på barndomen och publicerade Birth and Childhood among the Arabs (1947) och Child Problems among the Arabs (1950). Också dessa studier fick ett brett internationellt erkännande. Serien avslutas med Muslim Death and Burial (1965). Granqvists arbete Arabiskt familjeliv belönades 1939 med ett nordiskt populärvetenskapligt litteraturpris.
I sin doktorsavhandling framför Granqvist tesen att betalning av hemgift inte kan ses som hustruköp, vilket ännu Edvard Westermarck hävdade, utan att hemgiften är en del i ett mångfasetterat system av sociala relationer, en praxis som formats av lokala traditioner och av islam. Granqvist bygger sitt resonemang på det förhållandet att äktenskapet inte gav mannen ensamrätt över hustrun, utan att kvinnan fortsatte att tillhöra sin fars släkt även efter det att hon ingått äktenskap. Kvinnans far och bröder var de som i sista hand hade ansvaret för hennes försörjning, och de såg också till att mannen fullgjorde sina förpliktelser gentemot henne. Syskonskap framstod som viktigare och mer långlivat än äktenskap: äktenskapet upphörde med döden, syskonskapet bestod.
I Granqvists studie framstår det palestinska äktenskapet som en central institution som i hög grad bestämmer de sociala relationerna i byn. Äktenskapet reproducerar samtidigt en könsordning där även kvinnorna har möjlighet att utöva makt och bevaka sina egna intressen.
Granqvists studier grundade sig på deltagande observation och på intervjuer som kartlade äktenskapsbanden i byn Artas under hundra år, så långt bakåt i tiden som den muntliga traditionen sträckte sig. Med stöd av intervjumaterialet framställer Granqvist släkternas historia i form av genealogiska tabeller. Dessa släkttabeller ger uppgifter om antalet äktenskap som ingåtts i byn, liksom om antalet månggiften och skilsmässor. Med hjälp av dem kan man också överblicka äktenskapsfältet: hur många äktenskap som ingåtts mellan bybor, hur många makar som hämtats utifrån och hur många som gifts bort utanför byn. Genealogierna tillåter även slutsatser om spänningar på äktenskapsfältet: å ena sidan ingicks äktenskap för att stärka banden mellan två släkter, å andra sidan framgår det att släkter som låg i fejd med varandra inte ingick äktenskapsförbindelser. Äktenskapsarrangemangen kunde även tjäna till att utjämna olika familjers utkomstmöjligheter.
Granqvists framställning ger en mycket detaljerad bild av byn Artas befolkningshistoria mellan 1830 och 1926. Genealogierna kom sedermera att utgöra grunden för ett befolkningsregister som har uppdaterats kontinuerligt fram till 1990-talet. Först vid denna tidpunkt påbörjades en officiell folkräkning i Palestina.
Granqvists metodiska uppfinningsrikedom karakteriseras av att hon använde tre kvinnor ur lokalbefolkningen som sina forskningsassistenter. En av dem, Louisa Baldensperger, var född i Jerusalem och dotter till en missionär från Elsass. Under sina vistelser i Artas bodde Granqvist i hennes hus. Samarbetet med kvinnorna underlättade upptecknandet och tolkningen av materialet.
Materialet, upptecknat på det lokala arabiska språket, har stort värde som språkligt och kulturellt dokument. Dess omfattning och Granqvists omsorgsfulla dokumentation av sederna hon beskriver har lagt en grund för senare forskning. Man har särskilt värdesatt den omfattande dokumentationen av de lokala traditionerna med sina ordspråk och historier, med sina uppgifter om trosföreställningar och med befolkningens egna berättelser om vad de har varit med om och hur de har gått tillväga. Granqvists etnografi är en systematiskt utformad analytisk helhet där källmaterialet är noga förtecknat och bevarat.
Granqvist var även en innovativ fotograf. Under sina fältarbeten tog hon cirka 1 000 fotografier som trots tekniska brister intar en framträdande plats inom den visuella antropologin. Granqvists bilder bröt mot den dåtida konventionen att framställa främmande folkslag som exempel på den mänskliga rasens variation och att se de avbildade som anonyma objekt. Granqvist ville dokumentera namngivna personer som handlingskraftiga aktörer, oavsett om de befann sig i sin vardag eller om de utförde ritualer knutna till livets olika faser. Utifrån det rika bildmaterialet gav Karen Seger 1981 ut den bok som Granqvist själv inte hunnit sammanställa: Portrait of a Palestinian Village. The Photographs of Hilma Granqvist.
Religionernas betydelse i den moderna världen var en fråga som sysselsatte Granqvist fram till hennes död. Selma Lagerlöfs skönlitterära skildring av Jerusalemfararna från Dalarna fann hon idealiserande och hon skrev en kritisk studie om konflikterna inom den verkliga kolonin. Någon förläggare till manuskriptet stod inte att finna. Granqvist påbörjade sin forskning kring Gamla testamentets kvinnor 1919 och kom en god bit på väg, men arbetet fullbordades aldrig. Granqvist betonar arbetets betydelse i kvinnors liv och räknar ut hur många typer av yrken Bibelns kvinnor har utövat. Hon hävdar att Gamla testamentet inte framhäver kvinnans roll som mor och barnaföderska i samma utsträckning som man lät påskina i diskussionerna kring kvinnans ställning åren efter sekelskiftet 1900.
Granqvist är på många sätt präglad av sin tids modernism. Hon ansåg att den moderna människan skulle omfatta den vetenskapliga världsbilden men samtidigt förstå religionerna som historiska kulturyttringar. En strävan till vetenskaplig objektivitet präglar hennes framställning av de arabiska muslimernas världsbild och kultur, vars inre logik hon försökte förklara för den västerländska människan. Granqvist var inte ute efter att framhålla det exotiska utan den andres rationalitet.
Även i Palestina minns man Hilma Granqvist. Hennes livsverk kan beskådas i Artas Folklore Centre, som har utvecklats till en musei- och forskningsinstitution. Granqvists föreläsningar handlade ofta om jämlikhet, men hon engagerade sig inte i kvinnoföreningar. På 1940-talet manade hon sina kvinnliga åhörare till högre ambitioner, till att sikta på att bli president snarare än presidentfru. Hilma Granqvists levnadsöde och hennes vetenskapliga livsverk lyftes fram och omvärderades på 1980-talet. Då framhölls även hennes betydelse för kvinnoforskningen i Mellanöstern.
Ulla Vuorela
Hilma Natalia Granqvist, född 17.7.1890 i Sibbo, död 25.2.1972 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Karl Oskar Granqvist och Ida Natalia Stork.
PRODUKTION. Marriage Conditions in a Palestinian Village I–II (1932, 1935); Det religiösa problemet i nutiden (1935); Skolan och religionen (1935); Arabiskt familjeliv. Stockholm (1939); Birth and Childhood among the Arabs (1947); Child Problems among the Arabs (1950); Muslim Death and Burial (1965).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Hilma Granqvists samling, Åbo Akademis handskriftsavdelning; Hilma Granqvists engelska, tyska och arabiska material samt fotografisamling, British Museum, London. S. Kokko, Hilma Granqvistin tie opettajattaresta tutkijaksi. Ensimmäinen tutkimusmatka Palestiinaan. Åbo universitet, avhandling pro gradu (1988).
BILDKÄLLA. Granqvist, Hilma. Foto: Ateljé Apollo. Åbo Akademis bildsamlingar.