Olavi Granös akademiska bana fördelar sig på tre områden: geografisk forskning, undervisning och forskningsadministration. Inom alla dessa områden har han gjort en betydande insats i Finland efter andra världskriget.
Olavi Granö föddes 1925 i Helsingfors, två år efter att hans far Johannes Gabriel Granö hade återvänt till Finland med sin familj; fadern hade varit professor i geografi vid universitetet i Tartu. Olavi Granö var bara ett år gammal när hans far beslöt att lämna sin professur i geografi vid Helsingfors universitet för motsvarande befattning vid det nygrundade Åbo universitet. Granö inledde sina studier i Åbo 1944, men avlade alla sina akademiska examina vid Helsingfors universitet. Han bedrev därutöver fortsatta studier vid universitetet i Köpenhamn. Å andra sidan var han trogen Åbo universitet sedan han utnämnts till professor i geografi där 1962.
Det finns flera likheter mellan Olavi Granös och hans fars karriär. Båda hade universitetstjänster inom geografi, Olavi Granö som assistent vid Helsingfors universitet (1948–1952), assistent i ekonomisk geografi och tf. biträdande professor vid Helsingfors handelshögskola (1954–1958), samt biträdande professor i geografi (1959–1962) och professor (1962–1988) vid Åbo universitet. Båda var tvärvetenskapligt inriktade långt innan tvärvetenskaplighet omhuldades på bredare front. För både far och son var de internationella vetenskapskretsarna naturliga diskussionsfora. Något egentligt samarbete hade de dock inte, så olika var forskarprofilen, förutom att åldersskillnaden var stor (fadern var född 1882). Båda hade vid sidan av sin forskning omfattande administrativa uppgifter: fadern var rektor och kansler vid Åbo universitet, sonen var likaså kansler vid Åbo universitet och stod också i ledningen för Finlands Akademi.
Olavi Granös första vetenskapliga artiklar utkom på 1940-talet och visade från början hans forskarinriktning: att förstå växelverkan mellan människan, hennes miljö, näringarna och naturen. När han 30 år gammal disputerade 1955 hade han redan vunnit sina sporrar. Doktorsavhandlingen på tyska behandlade Borgå skärgårds natur och näringsliv. Granö inledde en mångsidig forskning om skärgårdskustens natur i Finland, en inriktning han fullföljde under hela sin karriär. I den har också ingått forskning som belyser skärgårdens uppkomst och förändring i samband med landhöjningens framskridande. Detta arbete var ett incitament för grundandet av Skärgårdshavets forskningsinstitut vid Åbo universitet på Själö i Nagu. Granö har under en lång tid i samarbete med utländska kollegor också forskat i frågor rörande översvämningarna av låglänta marker längs Nordsjöns kuster i Danmark, Tyskland och England.
I sin sjöfartsforskning har Granö behandlat den regionala organiseringen och utvecklingen av sjöfarten. Detta intresse hade åtminstone delvis sitt ursprung i hans morfars yrke; denne var kapten på oceangående segelfartyg. Granö har speciellt begrundat orsakerna till den uthållighet som den finska segelsjöfarten har visat under trycket av nya tekniska innovationer. Även dessa undersökningar har gett upphov till en fristående forsknings- och utbildningsorganisation, Sjöfartsbranschens utbildnings- och forskningscentral, som numera är en fristående institution vid Åbo universitet.
På senare tid har Granö inriktat sig på kustforskning, på områdes- och miljöforskning samt på lärdomshistoriska frågor som förenar naturvetenskapen, den humanistiska vetenskapen och samhällsvetenskapen. Ett bra exempel är den av Granö redigerade engelskspråkiga upplagan av hans fars verk Puhdas maantiede (Pure Geography), publicerad av Johns Hopkins University Press 1997.
Som universitetslärare fäste Granö redan tidigt uppmärksamhet vid vikten av undervisning vid sidan av forskningen och ansåg att de hörde nära samman. Han har också i övrigt hållit kontakten med de studerande och deras verksamhet, vilket inte har lämnats obeaktat. Studentkåren vid Åbo universitet har låtit porträttera honom och utnämnt honom till hedersmedlem. Studenterna hade försökt lägga ner kanslersinstitutionen innan Granö blev kansler vid Åbo universitet.
Granö inledde sin verksamhet inom den finska vetenskapspolitiken som sekreterare vid statens naturvetenskapliga kommission 1957 och som dess ordförande 1964. Under åren 1967–1974 ledde han hela kommissionssystemet som ordförande i vetenskapliga centralkommissionen. Under denna tid stiftades vid sidan av lagen om utveckling av högskoleväsendet lagen om den vetenskapliga forskningens organisering, pådriven av Granö. Med stöd av denna utvecklades kommissionssystemet till en nyorganiserad Finlands Akademi. Detta inträffade under den tid då uppfattningen om att forskningen och vetenskapen var ett redskap för politiken tog sina första steg. Forskningspolitiken blev allt klarare partipolitik 1972–1973, vilket ledde till att Granö drog sig tillbaka, varefter ordföranden för Centralkommissionen, som tidigare hade utsetts av vetenskapssamfundet, utnämndes direkt av statsrådet. Vid utvecklingen av förutsättningarna för internationell forskningsverksamhet hade Granö haft en viktig roll också i de nordiska länderna och i Estland.
Även som forskningsadministratör intog Granö en vetenskaplig attityd. Han satte sig in i grunderna i forskningspolitiken och medverkade till etableringen av vetenskapsteori som ett nytt forskningsområde i Finland. Han har skrivit mycket om förhållandena mellan forskaren, forskningens innehåll, historia och institutionella utveckling. I dessa syns hans vetenskapsuppfattning, i vars kärna den skapande forskaren med sitt arbete främjar både innehållet i sin egen disciplin och vetenskapens allmänna samhälleliga dimension.
Internationalismen har varit utmärkande för Granös verksamhet både som forskare och lärare i geografi och inom forskningsadministrationen. Han har haft ledarposter i åtskilliga internationella, liksom i inhemska vetenskapliga organisationer, och utnämnts till hedersdoktor vid tre universitet, av vilka två är utländska. Han tilldelades akademikers värdighet 1980. Åbo universitet gynnades vidare av Granös exceptionella expertis när han 1984 utnämndes till kansler vid universitetet. Granös kanslerstid varade i tio år.
Keijo Virtanen
Olavi Johannes Granö, född 27.5.1925 i Helsingfors, död 19.4.2013 i Åbo. Föräldrar professorn i geografi Johannes Gabriel Granö och filosofie magistern Hilma Sofia Ekholm. Gift med filosofie magistern Eeva Matilda Kaleva 1953.
PRODUKTION. Natur und Wirtschaft an der Schärenküste vor Porvoo in Südfinnland. Geographische Untersuchungen über räumlichen Wandel in dem Übergangsgebiet zwischen offenem Meer und Festland (1955); Die finnische Segelschiffahrt. Eine Wirtschaftsgeographische Untersuchung (1957); Die Ufer der Südküste Finnlands. Geographische Übersicht (1960); Ympäristön tutkimus ja maantiede. Terra 81/1969; Man’s Dualism in Relation to his Environment. International Geographical Union. Working Note 8. Clark University. Mass. USA (1976); Maantiede ja tieteen kehityksen ongelma. Terra 89/1977; External Influence and Internal Change in the Development of Geography. Geography, Ideology and Social Concern. Oxford (1981); Maisematutkimus maantieteen traditiona. Terra 94/1982; The Relationship between Intellectual Content and Institutionalisation in Finnish Geography (1984); O. Granö et al., Atlas över Finland 132. Vattnen (1986); O. Granö et al., Atlas över Finland 121. Höjd och djupförhållanden. Relief (1986); The Institutional Structure of Science and the Development of Geography as Professional Practice. Nederlands Geographical Studies 206 (1996); Tieteellisen maisemakäsityksen muodostuminen ja tulo Suomeen. Turun yliopiston maantieteellisen laitoksen julkaisuja 154 (1997); O. Granö, M. Roto & L. Laurila, Environment and Land Use in the Shore Zone of the Coast of Finland (1999); Coastal Studies in Finland. Reciprocal relation between coastal environment and institutional structure. Year-Book of the Estonian Geographical Society 36; Encyclopedia of the World’s Coastal Landforms. Finland. Red. E Bird. Dordrecht (2010)
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Akademiker Olavi Granös arkiv, Finlands Akademi. Granöboken. Hågkomster och minnesbilder. Red. O. Granholm (2009); O. Granö, Tutkimuksen ja ylimmän opetuksen keskinäisen suhteen kehitys Suomessa. Turun yliopiston historian laitoksen julkaisuja 28 (1993); O. Granö, MKK:n perustaminen. Turun yliopiston Merenkulkualan Koulutus- ja Tutkimuskeskuksen julkaisusarja (2009); K. Immonen, Suomen Akatemia suomalaisessa tiedepolitiikassa 1970-luvulla (1995); O. Kurs, Olavi Johannes Granö. Tartu Ülikooli geograafia audoktor. Eesti Geograafia Seltsi Aastaraamat 27 (1992); J. Paavolainen, Linkomiehen komiteasta uuteen Akatemiaan. Valtion tieteellisten toimikuntien 60-luku (1975); M. Pohls, Suomen Akatemian historia 1970–1988 (2005); Professori Suomessa (1989) L. Rossi, Kaksi sukupolvea Turun yliopistossa. J.G. Granö ja Olavi Granö. Perinteitä ja persoonia. Juhlakirja Turun yliopiston täyttäessä 75 vuotta (1995); A. Tiitta, Suomen Akatemian historia 1948–1969 (2004).
BILDKÄLLA. Granö, Olavi. Foto: Heikki Tyynysniemi, 1985. Uusi Suomis bildarkiv.