GRANÖ, Johannes Gabriel 

(1882–1956) 

Geograf, universitetskansler, professor 

J. G. Granö blev internationellt uppmärksammad som professor i geografi. Vid sidan av sina omfattande forskningsresor, vilkas syfte i första hand var naturvetenskapliga observationer, utvecklade han särskilt det forskningsområde som benämns landskapsgeografi. Hans internationellt mest betydande arbete var Puhdas maantiede (Ren geografi), där han presenterar sin egen uppfattning om grunderna i landskapsforskningen samt belyser begreppssystemet med konkreta forskningsexempel. Granö var professor vid universiteten i Tartu, Helsingfors och Åbo. 

Johannes Gabriel (Kaapo) Granö tillbringade sin barndom i Omsk i Sibirien, där hans far Johannes Granö var finsk präst 1885–1913. För att ge sin son möjlighet till skolgång i Finland verkade Johannes Granö som kyrkoherde i Nedertorneå 1892–1901. Barndomsåren, som J. G. Granö tillbringade i skiftande miljöer, gav honom ett brett, internationellt blickfält och bidrog kanske till hans beslut att välja den naturvetenskapliga studiebanan. 

Granö blev student vid Uleåborgs finska lyceum år 1900 och började studera vid Helsingfors universitet samma år. Han började med botanik, som han redan under skolåren hade varit intresserad av, men bytte snart till geografi som huvudämne. Andra ämnen som ingick i hans examen var biologisk vetenskap och geologi. Undervisningen i geografi vid universitetet sköttes under Granös studietid av en extra ordinare professor; vetenskapsgrenen fick en ordinarie lärostol först 1912. 

Den politiska spänningen under Finlands ofärdsår kan skönjas i de val som Granö gjorde under studietiden. Han engagerade sig i den gammalfinska gruppen, ledd av Paavo Snellman (senare Virkkunen), vid Österbottniska nationen. Finsksinnad som han var övervägde han också att byta sitt efternamn till Teerijärvi, efter faderns födelsebygd. Han hann också publicera något under det namnet, men det blev bara en kortvarig episod. Under studietiden deltog Granö i nykterhetsarbetet, och han hann också med att spela fiol i studentorkestern. 

Som ung studerande reste Granö under sina ferier till Sibirien, där hans far 1902 hade påbörjat sin andra arbetsperiod. När J. G. Granö rörde sig tillsammans med sin far gjorde han hela tiden iakttagelser i omgivningen och bekantade sig med landskapsformerna hos de områden de besökte. I Granös tidiga vetenskapliga produktion framhävs också den tid han har tillbringat i Sibirien. Hans första vetenskapliga artikel i Fennia bär titeln ”Siperian suomalaiset siirtolat” (De finska kolonierna i Sibirien, 1905). 

Den första tyngdpunkten i Granös vetenskapliga karriär vilade på de forskningsresor han genomförde 1906, 1907 och 1909 till norra Mongoliet och de angränsande områdena Altai och Sajanska bergen, där han gjorde arkeologiska observationer som Finsk-ugriska sällskapets stipendiat. Faror saknades inte på resorna: då hans båt kapsejsade på floden Jenisej var det med nöd och näppe han räddade livet. 

Huvudpunkten i forskningsarbetet blev så småningom att analysera den morfologiska inverkan av istiden. Granö var den förste som påvisade att södra Sibiriens och Mongoliets bergsområden hade varit istäckta under denna epok. Doktorsavhandlingen Beiträge zur Kenntnis der Eisheit in der nordwestlichen Mongolei (1910), liksom åtskilliga andra publikationer, behandlade ämnesområdet. Den internationella forskarkåren tog emot arbetena med entusiasm. Forskningsresorna till Altaiområdet 1913–1916 som Helsingfors universitets stipendiat resulterade i två omfattande monografier 1917 och 1945. Granö gjorde också en forskningsresa till östra Sibirien, Amurlandet och Japan 1911. 

Förutom de rent vetenskapliga publikationerna är Granö känd för sitt tvådelade arbete Altai (1919, 1921), där han lättfattligt beskriver resultaten, erfarenheterna och upplevelserna från sina forskningsresor. En del av forskningen publicerade han 1916 på franska, eftersom det mitt under första världskriget inte var tillrådligt att publicera verk på tyska. Förhållandena i Sibirien var enligt Granö ”patriarkaliska och på sätt och vis förtjusande”. Han avböjde trots denna sin uppfattning den professur som erbjöds honom vid universitetet i Tomsk i västra Sibirien och återvände 1916 till Finland, även om förutsättningarna för utkomsten i hemlandet hade försämrats. 

Granö erhöll 1919 lärostolen i geografi vid universitetet i Tartu (Dorpat) i Estland, som nyligen hade blivit självständigt. Det var universitetets kurator Peeter Pöld som värvade honom, men även Oskar Kallas, känd som make till författarinnan Aino Kallas, verkade aktivt vid tillsättningen. Förutom Granö tog ytterligare sex finska forskare emot utmaningen, som kan betecknas som vågad då strider ännu ägde rum vid Estlands gränser och fredsförhandlingarna inte var avslutade. Helsingfors universitet såg med oblida ögon på flyttningarna. Professorn i matematik, Ernst Lindelöf, förebrådde sin emigrerande adept Kalle Väisälä, som försvarade sig med repliken: ”Granö far ju också”. Som svar på detta hade Lindelöf utbrustit: ”Nå Granö, det är en annan sak med honom, han reser och far omkring än här och än där”. Universitetets kansler, Edvard Hjelt, försökte övertala Granö att stanna med argumenten att det var brist på finskspråkiga lärare vid Helsingfors universitet. 

Väl framme i Tartu fick Granö lov att bygga upp geografiska institutionen från grunden. Trots de knappa resurserna utvecklades institutionen snabbt under hans tid. Med hjälp av sin stora språkbegåvning – redan under åren i Sibirien hade han haft kontakter med estländare – organiserade Granö undervisningen i geografi på estniska och skapade också en ny begreppsapparat inom området. Han initierade också stads- och hembygdsforskningen i Estland, och om problemen kring detta kunde han utan besvär diskutera med statsministern, Konstantin Pätsi. I Tartu riktade Granö sina geografiska tankegångar mot mer teoretiska frågor: landskapsforskningen och regionalgeografins metodologi blev hans huvudinriktningar. 

År 1923 kallades Granö till Helsingfors universitet som extra ordinare professor i geografi, för att följande år tillförordnas som ordinarie. En viktig orsak till flyttningen var redigeringen av den tredje upplagan av kartverket Suomen Kartasto. Geografiska sällskapet i Finland avlönade Granö för detta arbete tills han utnämndes till extraordinarie professor. Professuren i Helsingfors blev dock inte långvarig. När Iivari Leiviskä avböjde flyttning till det nya finska universitetet i Åbo kallade naturvetenskapliga fakulteten istället Granö till den nyinrättade professuren i geografi, vilken han tog emot. I synnerhet Fredrik Elfving förargades över Granös beslut: som inflytelserik dekan för matematisk-naturvetenskapliga fakulteten hade Elfving ordnat den extraordinarie professuren i Helsingfors för Granö. Lantmäteristyrelsen, som värnade om det fortsatta arbetet på kartverket, uttryckte också genom sin överdirektör Kyösti Haataja sin besvikelse över Granös flyttning till Åbo. 

Granö trivdes i Åbo där det också blev tid över för egen forskning, och tjänsteutövningen där kom att vara ett par decennier. Hans rektorsperiod 1932–1934 medförde dock starka påfrestningar, främst beroende på den kraftfulle kanslern E. N. Setäläs envisa och maktfullkomliga strävan att omvandla universitetet till en forskningsinstitution för det finska språket. Efter fortsättningskriget 1945 återvände Granö till Helsingfors universitet som professor i geografi. Inte heller denna gång behövde han söka tjänsten utan blev ånyo kallad. Hans samarbete med Åbo universitet fortsatte dock, och han var dessutom universitetets kansler under två femårsperioder 1945–1955. 

Till J. G. Granös mångsidiga vetenskapliga produktion hör publikationer inom arkeologi, glacialgeologi och geomorfologi, biogeografi, kartografi, bebyggelsegeografi, regionalgeografi och geografins metodologi. Hans mest betydande insats för områdets teoretiska utveckling var ändå den skola han bildade, benämnd ’ren geografi’, vilken väckte stor uppmärksamhet inom den europeiska geografin på 1930-talet. Granö utvecklade ett tillvägagångssätt vari en grundligt utbildad forskare med hjälp av sina sinnesförnimmelser gör regionala generaliseringar och slutligen frambringar en regionindelning som grundar sig på landskapen. Granö belyste undersökningsramen med konkreta exempel: till sin hjälp använde han ett stort kart- och fotografimaterial. Vid geografiska landskapsundersökningar har man i allmänhet koncentrerat sig närmast på landskapet som har inordnats genom synsinnet. I ’ren geografi’ skulle man enligt Granö notera de intryck som alla sinnen ger: hörsel- och luktsinnet var också viktiga redskap vid bedömningen av landskapets natur. Granö var inte intresserad av hur människor i allmänhet inordnar omgivningen (det blev ett eget forskningsområde när den s.k. perceptionsgeografin uppstod på 1960–1970-talen), däremot var han intresserad av forskarens professionellt grundade landskapsiakttagelser, som slutligen kunde befästas i regional kartografisk form. 

Vid sidan av finskan var tyska det viktigaste publiceringsspråket för Granö, och sålunda har hans resonemang fått störst gehör i den tyskspråkiga delen av världen. När landskapsgeografin upplevde en renässans på 1990-talet blev emellertid hans verk Puhdas maantiede åter aktuellt, och en översättning till engelska publicerades 1997. 

Anssi Paasi 

Johannes Gabriel Granö, född 14.3.1882 i Lappo, död 23.1.1956 i Helsingfors. Föräldrar prosten Johannes Granö och Alma Jakobina Fontell. Gift 1913 med filosofie magistern Hilma Sofia Ekholm. 

PRODUKTION. Sex år i Sibirien (1893); Archäologische Beobachtungen von meinen reisen in den nördlichen Grenzgegenden Chinas in den Jahren 1906 und 1907 (1909); Piirteitä eläinmaantieteen historiasta, etenkin aluejakokysymystä silmälläpitäen (1909); Beiträge zur Kenntniss der Eiszeit in der nordwestlichen Mongolei (1910); Archäologische Beobachtungen von meiner Reise in Südsibirien und der Nordwestmongolei im Jahre 1909 (1910); Les formes du relief dans l’Altaï russe et leur genèse. Étude morphologique (1917); Altai I–II (1919, 1921; ny uppl. 1993); Puhdas maantiede (1930; på ty. Reine Geographie 1929, eng. Pure Geography 1997); Suomen maantieteelliset alueet (1932; på ty. 1931); Gehöfte und Siedlungen in Finnland (1937); Mongolische Landschaften und Örtlichkeiten I (1941); Das Formengebäude des nordöstlichen Altai (1945). Se även Turun yliopiston opettajat ja virkamiehet 1920–1969 (1970); Bibliografia J. G. Granön kirjoituksista. Terra 62 (1956); Bibliografi i J. G. Granön Puhdas maantiede ja sen uusi tuleminen englanninkielisen käännöksen muodossa (1998). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. G. Granös arkiv 1904–1916, Riksarkivet; fotografisamling, Finska Litteratursällskapet, Helsingfors; J. G. Granös samling av handritade kartor, Åbo universitet. O. Granö, Johannes Gabriel Granö 1882–1956. Geographers, Bibliographical Studies (1979); O. Granö, Johannes Gabriel Granö och regionalgeografi. Svensk Geografisk Årsbok 68 (1992); O. Granö, Pohjanmaalta Siperiaan. Johannes Gabriel Granö Aasian tutkijana. Matka-arkku. Suomalaisia tutkimusmatkailijoita (1989); O. Granö, References to the Work of J.G. Granö. Turun Yliopiston Maantieteen laitoksen Julkaisuja 170, 174 (2005, 2009); K. Hildén, Minnestal. Suomalainen Tiedeakatemia. Esitelmät ja pöytäkirjat 1956; K. Hildén, J. G. Granö in memoriam. Terra 62 (1956); A. Paasi, Connections between J. G. Granö’s geographical thinking and behavioural and humanistic geography. Fennia 162 (1984); Släkten Granö från Teerijärvi under 400 år (1936); A. M. Tallgren, Suomalaisia muinaistutkimuksen harrastelijoita Venäjällä. Terra 53 (1942) . 

BILDKÄLLA. Granö, Johannes Gabriel. Foto: Yrjö Lintunen, 1950. Helsingfors universitets museum.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5140-1416928957746

Upp