HJELT, Edvard


(1855–1921)


Universitetets vicekansler, viceordförande i senaten, sändebud


Edvard Hjelt, aktad vetenskapsman och professor i kemi, var rektor för Helsingfors universitet under de första ofärdsåren. Med en skicklig kompromisspolitik lotsade han universitetet genom de politiska motsättningarna. Hjelt var senator och vice ordförande för senatens ekonomiedepartement 1907–1909, och han blev universitetets vicekansler 1910. Den tysksinnade Hjelt utnämndes till det självständiga Finlands första sändebud i Berlin, och han undertecknade fredsavtalet mellan Finland och Tyskland i mars 1918.

 

Edvard Hjelt, bördig från Vichtis, var naturvetenskapligt intresserad och började studera zoologi på universitetet i Helsingfors, men bytte snart huvudämne till kemi. Efter sin filosofie kandidatexamen 1875 studerade han två läsår vid polytekniska skolan i Dresden. Under det andra läsåret gjorde han sig närmare förtrogen med den kemiska industrin genom att i två månader arbeta på en kemisk fabrik i Mügeln. Under vårterminen 1878 var Hjelt tf. lektor i kemi vid Mustiala lantbruksinstitut, varefter han ånyo blev stipendiat i Tyskland för att förkovra sig i kemiska studier. Samtidigt inledde han sin forskning om kamfer i professor Wislicenus laboratorium i Würzburg, och åren därpå undersökte han laktoner i Rudolph Fittigs laboratorium i Strassburg. Genom korrespondens och genom nära nog årligen återkommande resor till Tyskland upprätthöll Hjelt livet igenom goda förbindelser med tyska kemister.


 

Hjelt gjorde en snabb karriär vid universitetet: 1880 fick han upprätthålla professuren i kemi, och 1882 utnämndes han officiellt till tjänsten. Hjelts professorsavhandling behandlar laktoner. Han var 27 år gammal vid dess tillkomst och den yngste av professorerna i konsistoriet, medan hans far Otto E. A. Hjelt var den äldste. Ett år senare utnämndes Edvard Hjelts svåger O. I. Colliander till professor i teologi, och senare fick hans bror Arthur Hjelt lärostolen i Gamla testamentets exegetik.


 

Som professor fortsatte Hjelt den forskningstradition i organisk kemi som hans företrädare A. E. Arppe och J. J. Chydenius lagt grunden till, och den forskning om kamfer och terpentin som han själv inlett fördes vidare av de främsta kemisterna i följande generation, Ossian Aschan och Gustaf Komppa. Hjelt introducerade i Finland en tysk undervisningsideologi, som betonade sambandet mellan vetenskap, teknik och industri.


 

Hjelt var en mycket produktiv författare, publikationerna överstiger tvåhundra. Han skrev 45 artiklar för samtidens främsta vetenskapliga tidskrift i kemi, den tyska Berichte der Deutschen Chemische Gesellschaft. Han skrev även flera läroböcker och populärt hållna framställningar i kemi. Hjelts intresse omfattade även kemins historia. Efter ett antal mindre skrifter och biografier över kemister följde 1916 hans prisbelönta arbete över den organiska kemins historia, Geschichte der organischen Chemie von ältester Zeit bis zur Gegenwart. Det var det första arbete överhuvud som ingående behandlade kemins historia.


 

Hjelt gjorde en anmärkningsvärd karriär inom universitetets förvaltning. Hans tid som rektor från maj 1899 till september 1905 sammanföll med de första ofärds­åren. De värnpliktigas uppbådsstrejker och mordet på generalguvernören Bobrikov med åtföljande avskedanden och landsförvisningar av professorer var måhända de svåraste händelser som inträffade under Hjelts tid som rektor. Hjelt hade lyckats skapa en förtroendefull relation till universitetets ställföreträdande kansler, ministerstatssekreteraren von Plehwe. Med dennes medverkan bedrev Hjelt en framgångsrik kompromisspolitik mellan de politiskt aktiva studenterna och de ryska förvaltningsorganen. Enligt Matti Klinge var Hjelts sexåriga rektorat det kanske viktigaste i Helsingfors universitets historia.


 

Under de allt mer radikaliserade förhållandena 1905 ville Hjelt inte längre kandidera för rektoratet. När den nyvalde rektorn R. A. Wrede blev invald i Leo Mechelins konstitutionella senat, återvände Hjelt till rektorstjänsten. I december 1907 lämnade han universitetet för politiken, då han blev senator och utnämndes till biträdande chef för ecklesiastikexpeditionen, d.v.s. till undervisningsminister, och senare även till chef för ekonomiedepartementet. Före flyttningen till senaten hade Hjelt varit ordförande för de kommittéer som förberedde en reform av universitetslagstiftningen och en omläggning av elementärundervisningen.


 

Även om Hjelt som senator företrädde ungfinnarna, kan han inte anses ha varit någon partipolitiker i egentlig mening. Hjelt, som från 1880-talets början hade tagit del i den fennomanska rörelsens verksamhet, kände sig främmande för språkpolitisk radikalism liksom för det oeftergivliga formella juristeri som de konstitutionella utövade. I den meningen var han en lämplig person att leda den historiska samlingssenat som bildades av ungfinnar och gammalfinnar i augusti 1908. Regeringstiden för Hjelts senat blev emellertid kort, eftersom Rysslands åtstramade Finlandspolitik framtvingade ungfinnarnas och Hjelts avgång i april 1909. Som en kortvarig samlingsregering var den ändå ett första steg mot en lösning av den konflikt mellan laglighetslinjen och undfallenhetslinjen som var rådande under nästan hela 1910-talet.


 

Efter sin avgång från senaten var Hjelt t.f. professor i kemi, tills han i slutet av december 1910 blev utnämnd till universitetets vicekansler. Vid världskrigets utbrott befann sig Hjelt i Österrike och Tyskland, där tyskarnas fosterländska entusiasm och segervilja gjorde stort intryck på honom. De goda förbindelser som Hjelt upprätthållit med Tyskland ända sedan studietiden jämte den ryska enhetspolitiken gjorde honom till en av de främsta anhängarna av den tyska orienteringen. Hjelt, Alexis Gripenberg och några andra tysksinnade äldre ledande män i staten organiserade sig i februari 1915 till ett ”de äldres råd”. Detta råd stod genom propagandaarbete i förbindelse med den tyskt finansierade Herman Gummerus och andra politiska kretsar i Stockholm.


 

Hösten 1917 reste Hjelt till Tyskland för att utreda möjligheterna till militärt stöd för Finlands självständighet. Efter ett möte med general Erich Ludendorff i det tyska högkvarteret återvände Hjelt till Stockholm och träffade där i december J. K. Paasikivi, som gav honom en officiell fullmakt att fortsätta förhandlingarna med Tyskland. Han fick också i uppgift att av Tyskland, Österrike, Schweiz och Holland utverka ett erkännande av Finlands självständighet. I januari 1918 utnämndes Hjelt till Finlands första officiella sändebud i Berlin.


 

Efter inbördeskrigets utbrott satte Hjelt fart på överskeppningen av tyska vapen och den finska jägarbataljonen till Finland. Han drev även energiskt fram en kommendering av en tysk hjälpexpedition till Finland. I mars 1918 var Hjelt med om att formulera och underteckna ett fredsavtal och ett handelsavtal mellan Finland och Tyskland. Avtalet, som starkt hävdade Tysklands intressen, skulle, om det hade trätt i kraft, politiskt och ekonomiskt ha gjort Finland till ett protektorat under Tyskland.


 

I tvisten om statsformen sommaren och hösten 1918 företrädde Hjelt de monarkiskt sinnade. Som sändebud i Tyskland verkade han till en början för att Adolf Friedrich, hertig av Mecklenburg, och sedan Friedrich Karl av Hessen, svåger till tyske kejsaren Wilhelm II, skulle väljas till kung av Finland. När det tyska kejsardömet gick under på grund av inre och yttre tryck, blev den öppet tysksinnade Hjelts ställning som Finlands sändebud i Tyskland ohållbar, och han avgick från sitt uppdrag i januari 1919. Före det hade han hjälpt general Ludendorff att fly kaoset i Tyskland med hjälp av ett finskt pass. I Finland återvände Hjelt till sin post som kansler för Helsingfors universitet.


 

Hjelt fick av sina föräldrar i arv en kristen livsåskådning präglad av den pietistiska väckelserörelsen. Han sporrades i karriären av stark pliktkänsla och hög arbetsmoral. Hjelt tillhörde de ledande organen i talrika organisationer och före­tag. Förutom i vetenskapliga sällskap var han verksam i bland annat Finska sjömansmissionssällskapet och Folkupplysningssällskapet. Hjelt var också stiftande medlem och långvarig ordförande i det fennomanska livförsäkringsbolaget Suomi.


 

Det berättas om Hjelt, som 1904 till­delades statsråds titel, att han hade ett trevligt sätt och att han var en förtroende­ingivande och respekterad gentleman. Det var egenskaper som onekligen hade en gynnsam effekt då han drev sina ärenden i ryska såväl som tyska kabinett. Genom Thyra Lilljeqvists förmedling lärde Hjelt känna den tyske religionsfilosofen Johannes Müller. Enligt Hjelts dotter Esther Hjelt-Cajanus kom filosofen att ha ett stort inflytande över Hjelts livsåskådning och Tysklandssympatier. Hjelt adopterade 1918 Thyra Lilljeqvist, som sedan var sekreterare hos Hjelt under hans sista levnadsår.


 

Jouni Yrjänä


 

Edvard Immanuel Hjelt, född 28.6.1855 i Vichtis, död 2.7.1921 i Mergentheim, Tyskland. Föräldrar professorn, arkiatern Otto Edvard August Hjelt och Yolanda Aurora Thuneberg. Gift 1878 med Ida Sofia Åström.


 

PRODUKTION. Grunddragen af allmänna organiska kemin (1883; 3. uppl. 1914; på tyska 1887, finska 1888, engelska 1890); Lärobok i organisk kemi (1893; 3. uppl. 1912); Geschichte der organischen Chemie von ältester Zeit bis zur Gegenwart (1916); Kemiens grunder. För skolornas behov (1916); Otto E. A. Hjelt. Hans liv och gärning (1916); Från händelserika år. Upplevelser och minnen I. Från verksamheten vid universitetet och senaten under ofärdsåren (1920), Från händelserika år. Upplevelser och minnen II (1919); Kemin vid Finlands universitet (1920); Finsk-svensk och finsk-tysk politik under krigsåren (1920); Gustaf Mattsson. Levnadsteckning (1920); Finlands självständighet. Från dröm till verklighet (1920). Se även T. Carpelan & L. O. Th. Tudeer, Helsingfors universiet. Lärare och tjänstemän från år 1828 I (1925).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Edvard Hjelts samling, Riksarkivet. Edv. Hjelt, Från händelserika år I–II (1920); E. Hjelt-Cajanus, Edvard Hjelt och sekelskiftets Finland (1953); M. Klinge et al., Kejserliga Alexandersuniversitetet II 1808–1917 (1989); R. Tigerstedt, Edvard Hjelt 1855–1921 (1921).


 

BILDKÄLLA. Hjelt, Edvard. 1906. Eteläsuomalainen osakunta/Helsingfors universitets museum.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4985-1416928957591

 

Upp