Med utgångspunkt i en impressionistisk och fauvistisk målartradition har Rafael Wardi utvecklat en personlig, ljusstark och expressiv målarstil. Hans stilleben, landskap och porträtt, som ofta lyser i olika gula nyanser, strävar efter att återge det som ligger bakom motivet, en värld av ljus som är fenomenens ursprung och som de återgår till. Wardi rönte stor uppmärksamhet 2002 med sitt porträtt av president Tarja Halonen.
Rafael Wardi, ursprungligen Waprinsky, föddes i Helsingfors som den yngste i en judisk köpmannafamilj med tre barn. Judendomen innebar en isolering från världen runt omkring, men samtidigt förenade den familjen. Man respekterade den egna kulturens ritualer och föreskrifter. Efter faderns bortgång i sviterna av en olycka då Rafael var endast fem år gammal, försämrades familjens ekonomiska situation och även barnen tvingades att arbeta för att klara sig. Modern drev en inköps- och försäljningsaffär, där den blivande konstnären kunde uppleva en hemlighetsfull värld av föremål, kläder och leksaker. Också omgivningen kring hemmet, de nästan lantliga landskapen på Drumsö i Helsingfors, erbjöd en intressant visuell motivvärld.
Wardi började 1945 studera vid Konstindustriella centralskolan för att i enlighet med släktens traditioner bli silversmed. Det var dock konsten som blev hans kall. Även musiken har stått hans hjärta nära, och han har sjungit i kör och även tagit sånglektioner privat. Wardi studerade 1946–1949 vid Finlands konstakademis skola för Aarre Heinonen, Olli Miettinen och Per-Åke Laurén och 1947–1948 i Fria konstskolan för Sigrid Schauman, Sam Vanni, Vicente Rosselli och Unto Pusa. I Fria konstskolans undervisning betonades internationalismen och den cézanneska konstuppfattningen. Arbete med färg och form i måleriet stod i centrum för undervisningen. Speciellt Vicente Roselli, som var av spansk-fransk börd, förmedlade den franska modernismen till skolans elever. Genom Fria konstskolan och Arteks utställningar av modern konst lärde Wardi känna tidens internationella konstnärer, Serge Poliakoff, Jean Dewasne och Alberto Magnelli. Också den moderna konstens klassiker Pierre Bonnard, Pablo Picasso och Henri Matisse visades på utställningarna.
Wardis arbeten visades första gången på De ungas utställning 1947. Redan då fäste kritiken uppmärksamhet vid Wardis känsliga färgnyanser och öga för måleri. Vid decennieskiftet 1950 började Wardi – tvingad av ett allmänt krav på förändring – pröva på abstrakt måleri. Robert Delaunays färggranna målningar var viktiga förebilder för honom i detta skede. Senare har Wardi förstört en stor del av sina icke-föreställande målningar. I figurativ form kunde han lättare ta fram värden som låg honom varmt om hjärtat, det levda livet, erfarenheter och känslor. I mitten av 1950-talet, vid tiden för det abstrakta måleriets genombrott, återvände han till figurmåleriet och ställde sig därmed i opposition till huvudströmningen.
Wardis konst fick ett välvilligt mottagande redan från början, och hans originella färgmålningar representerade Finland på Parisbiennalen 1959. Mänskligheten och dess många ansikten har alltid intresserat Wardi, till den grad att han 1969–1979 arbetade som konstterapeut på Nickby mentalsjukhus. Han undervisade 1977–1978 på Konstindustriella högskolan och 1979–1984 på Finlands konstakademis skola. Till Årets konstnär vid Helsingfors festspel valdes Wardi 1984.
Wardis målningar grundar sig på en egen värld av bilder och föremål, en värld som han närmar sig med hjälp av en personlig färgvärld byggd på nyanser av gult och rött. De mörkare färgnyanserna verkar som accenter och framhäver ljuset. I figurmålningen är barn ett kärt motiv, och Wardi har en förmåga att skickligt sätta sig in i barnets upplevelsevärld. Hans egen dotter Elisa är modell i flera målningar. För konstnären står barnet för det ofördärvade och naturliga. Havsvyer i Helsingfors med högmastade fartyg, stadsbor och utsikter genom fönster är motiv som Wardi använder sig av och som han med hjälp av färg och form bearbetar till underbara fönster mot en annan verklighet, målningens verklighet. I grund och botten är Wardi traditionalist, med förebilder som lika väl kunde vara El Greco eller Rembrandt som Giorgio Morandi eller Pierre Bonnard. En studieresa till Italien i mitten på 1950-talet invigde honom i det fantastiska i Morandis vardagliga föremål likaväl som i färgspelet i den bysantinska ornamentiken och den etruskiska keramiken.
Hav och hamnar har från första början varit centrala motiv i Wardis målningar – han har under hela sitt liv varit bosatt på Drumsö, vid havet. De vyer från Skatudden i Helsingfors som han målade när han var lärare vid Konstakademins skola i början av 1980-talet, sedda genom fönstren i tornateljén i Marinkasernen på Skatudden, är som hejdade ögonblick ur stadens hektiska liv. Med landskapet utanför förenar sig rutverk i fönster och olika stilleben- och figurmotiv som finns inne i rummet. Wardi målar inte den omedelbara verkligheten som en realist, utan han förenar olika motiv, föremål och färger omkring sig till kompositioner. Hans inre vision ger helheten form. Fönstren och deras rutmönster är i Wardis målningar närvarande som en abstraktion eller metafor för en tavla. Motiven ses genom fönstret, och fönstret inramar landskapet likt en tavla – målningen är en bild av en bild. Wardis sätt att använda färgperspektiv, där bildmotiven gestaltas med genomskinliga lätta färgskikt, målade invid och på varandra, skingrar bildmotivens gränser i bakgrundens olika nyanser. Målningens egen värld framhävs framför motivet.
Den gula färgen var redan tidigt en av huvudfärgerna i Wardis målningar. I vyerna från Skatudden är gult inte bara en lokal färg, utan allt är mättat i gult, landskapet öppnar sig i ett gult ljus. Efter ateljén på Skatudden hyrde Wardi på 1980-talet ett arbetsrum nära Åstorget i Berghäll. Motivvärlden förändrades från landskapsvyer till människor i Berghäll. Wardi har behandlat samma motiv om och om igen alltsedan 1950-talet. På 1980-talet låg tonvikten på serier. När Wardi utförde serierna använde han sig av rutfält som hjälpmedel. Skissen delas upp i rutor, och varje ruta får ett eget färguttryck. Studien påminner om en abstrakt färgkomposition som rymmer figurativa former. Med hjälp av rutfältet flyttas skissen till målarduken. Wardi jämför målandet med att klippa film. Konstnären kombinerar associationer, olika motiv och föremål.
Wardi fann 1990 nytt ateljéutrymme i Kabelfabriken på Sundholmen i Helsingfors. De olika arbetsrummen har påverkat målandet med nya impulser och motiv: i Kabelfabriken har han utfört rikligt med akvareller.
Wardi har mycket träffande sammanfattat sin syn på målande: ”En målning börjar där orden slutar” eller ”En målning är ord från själ till själ” eller vidare ”En målning är ett slags navelsträng till den förverbala tid, då man ännu inte använde sig av språket, då världen endast kunde förnimmas med färg”. Wardi går in för att återge varandet med färg, eftersom världen framför oss hela tiden drar sig undan. Med färgens materiella egenskaper kan konstnären fånga någonting av omgivningen, få den att stanna upp för en stund. Med sina ljusfyllda målningar försöker Wardi fånga konstens och livets gräns, en punkt där åskådaren smälter samman med det som han ser, blir ett med ljus och färg – åtminstone för en stund. Sådana målningar kan konstnären åstadkomma endast genom en hantverkares känslighet, nerver och känslor.
I sina senaste målningar har Wardi avbildat sin fru, som insjuknat i Alzheimers sjukdom, och andra patienter på vårdhemmet. Wardi har i sin konst haft modet att ta tag i en värld med lidande, sjukdom och död och därmed öppnat ett ”heligt” rum som är avskalat från allt onödigt. Med sina målningar har han kunnat förmedla tro på livet och dess betydelse, och detta utanför de normer som vanligtvis förknippas med människovärde. Verken förmedlar en säregen värme, livsvisdom och förståelse.
Ett av Rafael Wardis mest kända beställningsarbeten är det officiella porträttet av president Tarja Halonen, som han målade 2002. Porträttet väckte stor uppmärksamhet och sågs när det visades på konstmuseet Ateneum exceptionellt nog av 40 000 museibesökare.
Marja Sakari
Rafael Wardi, tidigare Waprinsky, född 5.7.1928 i Helsingfors, död 31.8.2021 i Helsingfors. Föräldrar handlanden Isak Waprinsky och Riko Lea Sribnik. Gift 1953 med försäkringstjänstemannen Anna Reeta Karjalainen.
VERK. Representerad i bl.a.: Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Amos Andersons konstmuseum, Helsingfors; Samling Bäcksbacka, Helsingfors stads konstmuseum; Didrichsens konstmuseum, Helsingfors; Sara Hildéns konstmuseum, Tammerfors; konstmuseerna i Björneborg, Imatra, Joensuu, Kuopio, Tammerfors, S:t Michel, Tavastehus, Vasa, Åbo samt i Keski-Suomen museo, Jyväskylä, Wäinö Aaltonens museum, Åbo, Österbottens museum, Vasa, och K. H. Renlunds museum, Karleby; Moderna museet, Stockholm; Statens museum for Kunst, Köpenhamn. Offentliga verk: Aurinkoportti (Solporten) Imatran Voimas huvudkontor, Helsingfors.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Anhava, Värin ilo. Rafael Wardin taide (2005); M. Koivula, Rafael Wardi, Katalog Rafael Wardi. Maalauksia 1980-luvulta Sara Hildénin taidemuseossa (1990); T.-L. Mattila, Rafael Wardi. Suomen taide. Vastakohtien aika. Suomen ja maailman taide V (1985); E. Odrischinsky, ”Haluaisin saada sellaisen hyvin valoisan varjon”. Utställningskatalog Rafael Wardi, Galerie Anhava (1997); L. Peltola, Aurinkomaisema. Viitteitä Rafael Wardin taiteilijantiehen. Rafael Wardi, Helsingfors Konsthall (1984); E. Wardi & R. Wardi, Rafael Wardi (1994); Rafael Wardi – Själen i färgen. Didrichsens konstmuseum (2008); T. Vuorikoski, Kolme ympäristöä. Rafael Wardi. Maalauksia 1980-luvulta Sara Hildénin taidemuseossa 15.6.−30.9.1990 (1990).
BILDKÄLLA. Wardi, Rafael. Foto: Matti Saves, 1983. Uusi Suomis bildarkiv.