Johannes, ärkebiskop för ortodoxa kyrkan i Finland, hette ursprungligen Wilho Reino Rinne. Han var starkt ekumeniskt engagerad och verkade aktivt för att öka kännedomen om grekiska teologer inom den ekumeniska rörelsen. Han gav också företrädarna Paavali och Herman en mer synlig plats i det ortodoxa livets alla situationer.
Wilho Rinne föddes i Åbo. Redan under gymnasietiden i början av 1940-talet deltog han i den ortodoxa kyrkans gudstjänstliv. Efter studentexamen vid Finska klassiska lyceum i Åbo 1942 studerade han teologi vid Åbo Akademi och kompletterade sina studier i England och Förenta staterna. Redan då var han speciellt intresserad av den kyrkliga enhetens teologi. Efter sin teologie kandidatexamen auskulterade Rinne till lektor i religionskunskap och var till 1966 lärare vid flera finsk- och svenskspråkiga skolor. Detta år disputerade han, fortfarande medlem av den lutherska kyrkan, på ärkebiskopen av Canterbury William Temples uppfattning av Guds rike.
Enligt egen utsago kom Rinne via studier och gudstjänstliv att växa in i den ortodoxa tron, tills han konverterade i mitten av 1960-talet. Under denna process genomgick han ingen andlig kris och intog ingen avvisande hållning gentemot lutherdomen eller sina lutherska vänner. Bland de enskilda erfarenheter som bidrog till hans konversion har ärkebiskopen nämnt sitt deltagande 1951 i 1900-årsjubileet av aposteln Paulus ankomst till Grekland.
Professor Chrysostomos Konstantinidis från teologiska skolan i Halki utanför Istanbul besökte Finland i början av 1960-talet. Han mötte då Wilho Rinne och gav honom möjlighet att studera i Grekland, på ett stipendium från ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel. Åren 1966–1968 bedrev Rinne studier vid teologiska fakulteten vid universitetet i Thessaloniki. Där disputerade han 1971 på en studie om förhållandet mellan de lokala synodernas och de ekumeniska kyrkomötenas beslut. Han konstaterade att de lokala synoderna och kyrkorna delvis avvek från de beslut som tagits vid ekumeniska möten och därmed kunde anses föra en delvis felaktig liturgi. Avhandlingen, skriven på grekiska, publicerades senare även på finska. Rinne anslöt sig till den ortodoxa kyrkan 1967. Samma år vigdes han till diakon och präst i patriarkatet i Konstantinopel. Under namnet Johannes blev han även medlem av broderskapet i Johannes Döparens kloster på Patmos, och erhöll titeln arkimandrit, inom den ortodoxa kyrkan en hederstitel för munkar.
Med stöd av dåvarande ärkebiskopen Paavali fick arkimandriten Johannes efter sin återkomst till Finland anställning som huvudredaktör vid Ortodoxa publikationsrådet (1968–1978). Rådet hade inrättats 1891 och utger främst gudstjänstlitteratur och andlig litteratur för den ortodoxa kyrkan.
På ett urtima kyrkomöte våren 1969 blev arkimandriten Johannes vald till biträdande biskop i Ortodoxa kyrkosamfundet, med titeln biskop i Lappland. Helsingfors blev den nye biskopens residensort. Tjänsten som biträdande biskop hade varit obesatt sedan 1960, när den dåvarande innehavaren Paavali valdes till samfundets primas.
Efter metropoliten Alexanders död i september 1969 blev Johannes tjänsteförrättande biskop i Helsingfors och på det ordinarie kyrkomötet följande år blev han enhälligt vald till biskop i Helsingfors ortodoxa stift. Två år senare blev Helsingforsbiskopen upphöjd till metropolit av ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel, som ortodoxa kyrkan i Finland organisatoriskt är underställd. När ärkebiskop Paavali gick i pension 1986 valdes Johannes året därpå av ett urtima kyrkomöte till primas för ortodoxa kyrkan i Finland.
Som biskop och ärkebiskop verkade Johannes aktivt för att skapa och utveckla kontakter inom den ortodoxa världen liksom med andra kristna kyrkor. Han gjorde ett flertal officiella och inofficiella resor, särskilt till ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel, till Grekland, Rumänien och Mellanöstern samt till länder i Afrika och Amerika. Åren 1968 och 1975 representerade han ekumeniska patriarkatet samt 1983 och 1991 Finlands ortodoxa kyrka vid Kyrkornas världsråds generalförsamlingar. Ortodoxa kyrkan i Finland företrädde han också på allmänortodoxa konferenser.
Störst offentlig uppmärksamhet fick ärkebiskop Johannes för sitt arbete med att återupprätta Estniska ortodoxa kyrkans autonomi. Kyrkan i Estland hade 1923–1944 status som autonom kyrka under ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel. Både före och efter detta var den en del av den ortodoxa kyrkan i Ryssland. År 1996 återupprättade Ekumeniska patriarkatet, under inflytande av främst estniskspråkiga ortodoxa, autonomin från 1923. Ärkebiskop Johannes utnämndes då till kyrkans ställföreträdande ledare. Den ryska kyrkan såg autonomins återinförande som en inblandning i dess interna angelägenheter. Från Moskvapatriarkatets synpunkt var Estland ett stift inom den ryska kyrkan.
Man bröt därför tillfälligt bönegemenskapen med Konstantinopel. Samtidigt bröts även kontakten mellan kyrkorna i Finland och Ryssland. Detta försatte ärkebiskop Johannes i en svår situation. Å ena sidan måste han nästan ur intet börja bygga upp en i huvudsak estniskspråkig kyrka som skulle vara underställd ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel. Å andra sidan måste han ta hänsyn till den i huvudsak ryskspråkiga majoriteten av Estlands ortodoxa troende, som alltjämt stod under patriarkatet i Moskva, och dennas relationer till Estniska ortodoxa kyrkan. Uppdraget kunde ärkebiskopen lämna över till Stefanos, som i mars 1999 valdes till metropolit av Tallinn och hela Estland. När ärkebiskop Johannes gick i pension var situationen för de församlingar som stod under patriarkatet i Moskva fortfarande en öppen fråga. Sådan förblev den fram till hans död.
Liksom sin föregångare Paavali var Johannes en offentlig person och som sådan en symbol för den ortodoxa tron i det lutherska Finland. Han deltog i de mest skiftande ”världsliga” evenemang, eftersom det enligt hans synsätt inte fanns något område av människolivet som står utanför religionen. Han betonade betydelsen av goda relationer till Finlands evangelisk-lutherska kyrka och stödde inrättandet av en ekumenisk (luthersk-ortodox) teologisk fakultet vid Joensuu universitet. Fakulteten grundades i början av 2002. Vissa medlemmar av den ortodoxa kyrkan i Finland motsatte sig projektet – de ansåg att det äventyrade en teologutbildning för den ortodoxa kyrkans eget bruk.
I sin egenskap av primas framhävde Johannes systematiskt betydelsen av den ortodoxa kyrkans tradition och de kyrkliga regelsamlingarna, kanonerna, som grundval för ett gott ortodoxt liv. Organisatoriskt tog det sig uttryck i att man inom den ortodoxa kyrkan i Finland återvände till den tidigkyrkliga traditionen, som gav varje stift stor självbestämmanderätt. På samma gång frigjorde man sig från kyrkostyrelsen, som stod över stiften. Kyrkostyrelsen representerade en luthersk förvaltningsmodell, som de ortodoxa kanonerna inte kände till. Modellen stadfästes under Finlands autonomitid under rysk överhöghet och i det självständiga Finland befästes den genom en statlig förordning 1918 om det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland. Kyrkostyrelsen påminde många om Peter den stores Heliga synod från 1721 – ett organ styrt av en kejserlig överprokurator.
Förvaltningsmodellen var av luthersk typ, men ärkebiskop Johannes ansåg att de ortodoxa i Finland många gånger även tänkte alltför lutherskt. Han menade att kyrkans medlemmar ofta ställde samma frågor som den lutherska kyrkan, utan att fundera över om dessa frågor hörde hemma i den ortodoxa traditionen eller om de hade någon relevans ur en ortodox synvinkel. Som motvikt uppmanade ärkebiskopen sina trosfränder att mer än tidigare fördjupa sig i den egna traditionen. Detta kunde de göra genom att oftare ta del i kyrkans gudstjänstliv. Ärkebiskopen uppmuntrade även lekmän att förrätta andakter så ofta som möjligt. Han påminde om att det även i nunneklostren ofta är lekmän som utför de vanligaste tjänsterna.
Kyrkans verksamhet utomlands låg ärkebiskopen och metropoliten Johannes varmt om hjärtat. Redan på 1950-talet hade han för avsikt att bli sjömanspräst i Australien. Inom den ortodoxa kyrkan stödde han aktivt den yttre missionen, inte minst i Afrika och i synnerhet i Kenya där Finlands ortodoxa kyrka har samarbetat med patriarkatet i Alexandria. Föreningen Ortodoxa Missionen, som valde Johannes till ordförande under hans tid som metropolit av Helsingfors, har svarat för de praktiska arrangemangen. Johannes pensionerades från ärkebiskopatet den första oktober 2001. Tre dagar senare gavs han av den ekumeniske patriarken hederstiteln metropolit av Nicaea och exark av hela Bithynien. Sedermera utnämndes han till medlem av den Heliga Synoden (biskopsmötet) vid patriarkatet i Konstantinopel.
Som pensionär ägnade metropoliten Johannes sig vid sidan av synoden främst åt litterär verksamhet.
Teuvo Laitila
Wilho Reino Rinne, fr.o.m. 1967 Johannes, född 23.8.1923 i Åbo, död 1.7.2010 i Åbo. Föräldrar tulluppsyningsmannen Fredrik Wilhelm Rinne och Aina Rauha Lindgren-Toivonen.
PRODUKTION. The Kingdom of God in the Thought of William Temple (1966); Mysticism and Greek Monasticism. Mysticism. Stockholm (1970); Kirkon ykseys Ignatios Antiokialaisen mukaan. Teologinen Aikakauskirja 75/1970; Henotes kai homoiomorphia en te ekklesia. Kata to pneuma ton oikoumenikon synodon. Thessaloniki (1971); Ykseyden ja yhdenmukaisuuden suhde kirkossa ekumeenisten synodien tradition valossa (1976); The Role of the Laity in the Administration of the Orthodox Patriarchates of Serbia, Rumania and Bulgaria. Kanon. Jahrbuch der Gesellschaft für das Recht der Ostkirchen III (1977); Ortodoksinen usko. Ortodoksinen kirkko Suomessa (1979); Kirkkoisien perintö (1984); One Bishop One City. Kanon. Jahrbuch der Gesellschaft für das Recht der Ostkirchen VII (1985); Die finnische Orthodoxe Kirche und ihre Rolle in der Gesamtorthodoxie. Pro Oriente 10 (1986); The Finnish Orthodox Church. Christianity under Stress I. Eastern Christianity and Politics in the Twentieth Century. Red. P. Ramet. London (1988); Rooma ja Bysantti eli paavius ortodoksisen kirkon näkökulmasta. Paavi (1989); The Orthodox Church in the Predominantly Lutheran Finland. Kanon. Jahrbuch der Gesellschaft für das Rechtder Ostkirchen XII (1994); Lähimäiset. Ajatuksia elämän hyveistä, ihmissuhteista, perheestä ja perinteestä (2002); Hiljaisuus (2003); Bysantin luottomies (2003).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Intervju med ärkebiskop Johannes 13.11.1999; ärkebiskop Johannes matrikelutdrag, Finska ortodoxa kyrkans arkiv, Kuopio. A. Korkatsu-Palo, Aamun Koitto 22/1999; T. Laitila, Aamun Koitto 15/1994, 15/2001; P. Sojonen, Aamun Koitto 14/1998.
BILDKÄLLA. Johannes. Foto: Kari Pekonen. Uusi Suomis bildarkiv.