Kalle Lehmus karriär var unik i Finland. Som politisk officer upprätthöll han relationerna mellan armén och socialdemokraterna. Som organisationssekreterare för Socialdemokratiska partiet skötte han under kriget propagandauppdrag och under mellankrigsperioden organiserade han antikommunistiska aktiviteter. Under och efter fortsättningskriget var Lehmus chef för Högkvarterets informationsavdelning, och efter kriget ledde han fortfarande den militära underrättelsetjänsten, var kanslichef vid försvarsministeriet och försvarsminister. Han entledigades 1958 p.g.a. att han anskaffat vapen från väst i experimentsyfte.
Efter att ha avlagt studentexamen vid Tammerfors lyceum 1927 gjorde Kalle Lehmus sin värnplikt och genomgick reservofficersskolan. År 1929 inledde han en kort tidningsmannabana som redaktör vid Socialdemokratiska partiets (SDP) huvudorgan Suomen Sosialidemokraatti. På den tiden var reservofficerare ytterst sällsynta inom den socialdemokratiska rörelsen. Som redaktör blev han bekant med de ledande inom partiet. Efter att ha tjänstgjort som sekreterare vid kooperativet Voima i sin hemstad utnämndes han 1936 till partiets organisationssekreterare med den viktiga uppgiften att få partimedlemmarna på fältet att sympatisera med ”rödmylleregeringen”, en center-vänsterkoalition som tillträdde 1937. Lehmus kämpade mot partiets vänsteropposition och arbetade för ett uteslutande av Akademiska socialistiska samfudnet partiet. Som organisationssekreterare hade han också hand om judiska flyktingar.
Lehmus kontakter till arméns informationsverksamhet härstammade från 1939 års repetitionsövningar för informationspersonal och från hans medverkan i grundandet av Propagandaliitto, en sammanslutning av journalister och reklamfolk som hade till uppgift att stärka försvarsandan. På detta sätt bekantade sig Kalle Lehmus med unga journalister över partigränserna.
Inkallad till extra repetitionsövningar i oktober 1939, blev Lehmus beordrad till posten som byråofficer vid huvudstabens propagandaavdelning i Helsingfors. Här kom han i kontakt med chefen för krigscensuren Kustaa Vilkuna. I mitten av februari 1940 utnämndes Lehmus till chef för propagandaavdelningen och befordrades till löjtnant. Lehmus ställning inom partiet var en delförklaring till avancemanget. Man ville att socialdemokraterna skulle vara med om att dela på ansvaret. Lehmus skötte sig så väl att president J. K. Paasikivi ännu 1955 drog sig till minnes att överbefälhavaren Mannerheim och försvarsminister Rudolf Walden berömt hans insatser.
Återkommen från vinterkriget till sin post som SDP:s organisationssekreterare var Lehmus en central person vid organiserandet av kampen mot det prosovjetiska Sällskapet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen (SFVS) och partiets vänsteropposition, vilka båda kritiserade regeringens och partiledningens attityder gentemot Sovjetunionen. Lehmus var också en av de främsta aktivisterna vid grundandet av Finlands vapenbrödraförbund 1941, en för vinterkrigets veteraner avsedd ny organisation som tog avstånd från 1918 års vita veteranorganisation Frontmannaförbundet. Därtill var Lehmus med om att grunda den socialdemokratiska partiavdelningen Raivaajat (”Röjarna”) som arbetade för ett förstärkt försvar och motarbetade partioppositionen. Han var en nyckelperson vid grundandet av en ny skyddskårsavdelning, Sörnäsregementet, som hade till uppgift att värva skyddskårsmedlemmar bland arbetarbefolkningen. Under pseudonymen Lenni Lindström skrev han en pamflett mot SFVS och var med som grundare och ordförande i den s.k. Östersjökretsen, som hade som mål att minimera SFVS:s inflytande över sovjetrelationerna.
I december 1940 övergick Lehmus i arméns tjänst som chef för Högkvarterets informationsavdelning och avfattade för överbefälhavaren en promemoria om hur den krigstida informationsverksamheten borde organiseras och bedrivas. Enligt Lehmus krävde den nya situationen att man påverkade stämningarna i landet. Före fortsättningskrigets utbrott gjorde Lehmus två resor till Tyskland. Under den ena av dessa hade han som uppgift att bekanta sig med den tyska arméns informationsverksamhet och krigspropagandan. Under resan fick han höra om den stundande sammandrabbningen mellan Tyskland och Sovjetunionen och ansåg i sin promemoria till Mannerheim att Finland inte kunde hålla sig neutralt ifall krig skulle utbryta. Som huvudstabens representant satt Lehmus i en kommitté som hade hand om värvning av frivilliga till SS-förbanden i Tyskland.
Efter kriget sade SS-officeren Alarich Bross, som haft en ledande post inom den tyska underrättelsetjänsten och tillfångatagits av amerikanerna, att Kalle Lehmus och ordföranden för Finlands fackförbunds centralorganisation Eero A. Wuori stödde tyskarnas strävanden i Finland i början av 1941. Vid den tidpunkten sökte Finland stöd hos Tyskland och Lehmus deltog i detta, men till Tyskland reste han närmast som Mannerheims informatör och budbärare. Under fortsättningskriget fortsatte Lehmus på sin post. Han var med om tillkomsten av Mannerheims beryktade s.k. karelska dagorder men godkände enligt egen utsago inte helt formuleringen enligt vilken hela Karelens, inklusive Fjärrkarelens, befrielse uppgavs vara krigsmålet, en formulering som kritiserades av socialdemokraterna.
I fortsättningen fungerade Lehmus som ”stötdämpare” mellan Mannerheim och SDP, särskilt Väinö Tanner. Lehmus medverkade också till att Arvo ”Poika” Tuominen inkallades från Stockholm till huvudstaben och Finland för propagandauppgifter. Lehmus var en av huvudarrangörerna av festligheterna med anledning av Mannerheims 75-årsdag, och Mannerheim tog honom med på svarsvisiten till Hitlers huvudkvarter 1942. Som chef för arméns informationsverksamhet var Lehmus utsatt för kritik i sin egenskap av reservofficer utan fronterfarenhet.
Från och med våren 1944 förstärktes kraven på att Lehmus skulle bytas ut mot en meriterad frontbefälhavare. Han hade nämligen framfört åsikter om att även armén borde förberedas på att lösgöra sig från kriget. Mannerheim räddade dock Lehmus. Efter kriget fortsatte Lehmus på sin post, som chef för huvudstabens informationsavdelning 1944–1955. Samtidigt ledde han den militära underrättelsetjänsten, som i vardagslag kallades för ”Lehmus butik”.
Efter kriget deltog han i många arrangemang vid övergången till fredliga förhållanden. Under den röda Statspolisens (Valpo) tid organiserade han utarbetandet av mot- eller skuggöversikter som motvikt till Valpos opålitliga politiska översikter. Han var med i den 1947 tillsatta kommitté som hade till uppgift att utreda hur och vart skyddskårernas egendom skulle överflyttas. Då, såsom oftast, samarbetade han med Kustaa Vilkuna. Vilkuna var ordförande och Lehmus medlem i den 1951 tillsatta ”X-kommittén”, som hade till uppgift att förhindra mot Sovjetunionen riktad västerländsk underrättelseverksamhet i Finland. Lehmus representerade armén och höll sannolikt även SDP informerat.
Lehmus blev ett stridsäpple när det blev känt att försvarsminister Emil Skog ville befordra honom till överste och utnämna honom till försvarsministeriets kanslichef. En delegation från Officersförbundet uppvaktade Skog och framhöll att förbundet inte kunde godta Lehmus på den aktuella posten då detta skulle bana väg för politiska utnämningar. President Paasikivi, som redan tidigare skarpt kritiserat Officersförbundets agerande i saken, utnämnde dock Lehmus. Paasikivi ansåg att kanslichefsposten var ekonomisk och inte krävde militära studier. Därtill menade han att det var viktigt att socialdemokrater fick tjänster inom armén.
Även president Urho Kekkonen litade på Lehmus och utnämnde honom till försvarsminister i Rainer von Fieandts tjänstemannaregering 1957. I regeringen ingick även andra socialdemokrater: R. H. Oittinen, Aku Sumu och efter en kort tid Erkki Lindfors. Regeringen satt endast ett halvt år.
Efter ministerperioden blev Lehmus åtalad för att hemlighetsfulla, stora penningbelopp uppdagats på hans bankkonton. Enligt historikern Ilkka Herlin var det Lehmus motståndare inom armén och västorienterade högermän som stod bakom. På den andra sidan, vad beträffar Finlands västkontakter, stod Paasikivis och Kekkonens officiella Finland. Vid odlandet av dessa kontakter, och även då hemliga kontakter skulle knytas, fungerade Lehmus som Paasikivis och Kekkonens förtrogne. Lehmus, som hade skött känsliga operationer för det officiella Finland, hade på sina konton inhemska och utländska donationsmedel för hemliga aktioner. Med pengarna förvärvades nya vapen för närmare studium hos arméns specialister. Eftersom vapnen var förbjudna i fredsfördraget måste sådana affärer försiggå i största hemlighet. Detta täppte till munnen på Lehmus försvarare; en del av hans motståndare kände kanske inte ens till vapnen. Medlen på kontona var av så delikat natur att varken meningen med dem eller ursprunget kunde utredas. Som tf. försvarsminister i Reino Kuuskoskis regering försökte Kustaa Vilkuna rädda Lehmus genom att även vädja till president Kekkonen.
Presidenten entledigade honom dock vid föredragningen den 30 augusti 1958. Enligt det knapphändiga pressmeddelandet handlade det om ”egenmäktigt” förfarande i samband med ”flygplans- och vapenanskaffningar”. I pressmeddelandet konstaterades det också att skattemyndigheterna inte krävde strängast möjliga påföljder. Lehmus förlorade emellertid både sin tjänst och sina pensionsförmåner.
Hannu Soikkanen
Kaarle (Kalle) Aukusti Lehmus, född 29.12.1907 i Tammerfors, död 3.3.1987 i Helsingfors. Föräldrar bagaren Kaarle Mikael Lehmus och Josefina Krut. Gift 1942 med Helvi Severina Sipilä.
PRODUKTION. Mitä ryömäläisyys tarjoaa Suomen työväenluokalle (under pseudonymen Lenni Lindström, 1948); Suomea linnun silmin (tills. med R. Pajari, 1948); Tuntematon Mannerheim (1967); Talvisodan dokumentteja (1969); Kolme kriisiä (1971).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. I. Herlin, Kivijalasta harjahirteen. Kustaa Vilkunan yhteiskunnallinen ajattelu ja toiminta (1993); H. Soikkanen, Kohti kansanvaltaa. Suomen Sosialidemokraattinen puolue 75 vuotta. II 1937–1944 (1987).
BILDKÄLLA. Lehmus, Kalle. Uusi Suomis bildarkiv.