Generalen av infanteriet Armas-Eino Martola började sin bana inom jägarrörelsen. Han är välkänd inte bara för en förtjänstfull inhemsk karriär utan också för att han som första finländare utnämndes till en militär toppbefattning inom Förenta nationerna. Martola fungerade också som minister i Urho Castréns regering 1944 och därefter som landshövding för Nylands län.
Som ung student, ännu inte 20 år fyllda, begav sig Armas-Eino Martola i slutet av år 1915 till Tyskland för att få militär utbildning. Han hann delta i striderna på den tyska östfronten och när jägarna i februari 1918 återvände till Finland under pågående krig hade han befordras till löjtnant. I april sårades han svårt vid Lempäälä-fronten och hade så när avbrutit sin militära bana. Han tillfrisknade dock och fortsatte inom armén, närmast i stabstjänst, och genomgick, som en av de första finländska officerarna, den franska militärhögskolan Ecole Supérieure de Guerre 1919–1921. Efter att ha tjänstgjort som militärattaché i Paris och Bryssel samt som chef för generalstabens statistik- och utrikesavdelning blev han 1933 kommenderad till befattningen som skyddskårernas stabschef. På denna post skötte han under lång tid även skyddskårschefen, generallöjtnant Lauri Malmbergs åligganden medan denne var tjänstledig.
När vinterkriget bröt ut blev stabschefen vid skyddskårerna automatiskt stabschef för hemmatrupperna. Martolas kompetens behövdes dock vid fronten och vintern 1940 blev han utnämnd till kommendör för 1. Divisionen på Karelska näset. Efter fredsslutet återvände han till sin tidigare befattning men blev under fortsättningskriget igen utkommenderad till fronttjänst: först som kommendör för 2. Divisionen på Karelska näset och slutligen som kommendör för VI Armékåren i Ladoga-Karelen. För sina förtjänster under avvärjningsstriderna på Karelska näset i juni 1944 utnämndes Martola till riddare av Mannerheimkorset. I motiveringen hette det att han lett sin division mot en övermäktig fiende med utmärkt omdöme och skicklighet. Martolas personliga insatser ansågs i hög grad ha bidragit till de värdefulla avvärjningssegrarna.
När Urho Castréns regering bildades i slutet av september 1944 ansågs att statsrådet behövde två utrikesministrar. Martola utnämndes till biträdande utrikesminister under den erfarne Carl Enckell. I sin nya befattning försökte Martola förgäves finna utvägar för att förhindra en upplösning av skyddskårsorganisationen. Castréns regering avgick redan i november 1944. Martola utnämndes till landshövding för Nylands län. Han kritiserades av kommunisterna som hade återinträtt i det offentliga livet efter att ha verkat underjordiskt. Våren 1946 avskedades Martola på initiativ av inrikesministern Yrjö Leino. Operationen var ett led i yttervänsterns s.k. ”vårstädning”. Martola övergick i pappersindustrins tjänst och verkade bland annat som chef för Papperskontoret från 1949 fram till 1963.
Trots att Martola redan hade uppnått militär pensionsålder, utsågs han under Suez-krisen till militär rådgivare för Förenta nationernas generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Som 70-åring utnämndes han till kommendör för FN:s fredsbevarande trupper på Cypern, en befattning som han upprätthöll i tre års tid. Strider hade 1964 utbrutit mellan de grekiska och de turkiska invånarna på Cypern; FN-styrkans uppgift var att isolera parterna från varandra. Under Martolas befäl lyckades man också mestadels med detta. Martola befordrades till general av infanteriet 1982.
Mikko Uola
Ilmari Armas-Eino Martola, född 12.5.1896 i Brahestad, död 6.2.1986 i Helsingfors. Föräldrar provinsialläkaren Johan Martola och Anna Maria Cecilia Simelius. Gift 1923 med Aune Kyllikki Ignatius.
PRODUKTION. C. G. Mannerheim. Suomen marsalkka (1951); Esipuhe. Siiranmäki – Vuosalmi. 2 D:n taistelukertomus 9.6 – 18.7.1944 (1954); Sodassa ja rauhassa. Muistelmia (1973).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Heikkinen, Papper ut i världen. Finska pappersbruksföreningen – Finnpap 1918−1996 (2000); J. Kronlund & J. Valla, Suomi rauhanturvaajana 1956−1990 (1997); L. Laaksonen, Eripuraa ja arvovaltaa. Mannerheimin ja kenraalien henkilösuhteet ja johtaminen (2004); Mannerheimin ritarit 1941−1945 (1985); K. J. Mikola, Ilmari Armas-Eino Martola. Tiede ja ase 1986; V.-M. Syrjö, Itsenäisen Suomen kenraalikunta 1918−1996. Historia (1998); Valtioneuvoston historia I. Ministeristöjen historia 1917−1939 (1977).
BILDKÄLLA. Martola, Armas Eino. Foto: Ateljé Hede Foto. Utrikesministeriets arkiv.