Borgmästarsonen från Nystad, Fredric Joachim Ekman, hade många strängar på sin lyra. Bland vänner av Estland är han känd som författare till den första boken om estlandssvenskarna. Han var musikalisk, konstnärlig, språkkunnig, intresserade sig för historia och hade en god penna. Det var anlag som han ärvt efter sin far. Av hans ecklesiastiska författningssamling hade 1800-talets präster stor nytta. För konstkännare är han bror till hovmålaren R.W. Ekman och far till den lovande konstnären Anders Ekman.
Fredric Joachim Ekman växte upp i en konstnärlig och intellektuell familj i Nystad. Fadern Carl Christopher var stadens borgmästare 1795–1816, modern Sara Elisabet tillhörde den kända åbosläkten Gadolin. Familjens hem i staden blev en av medelpunkterna i borgerskapets sociala liv. Där var gästfriheten stor och stämningen glad, till vilken inte minst familjens barn bidrog med sitt musicerande. I hemmet fanns, såsom Fredric Ekman själv antecknat, ett ”fortepiano, 3 violiner, 2 lutor, 2 utomordentliga flickröster, allt i salig harmonie”.
Carl Christopher Ekman föddes i Umeå 1747. Hans far hade varit bruksinspektor i trakten av Härnösand. Till Finland kom Carl Christopher 1769 för att studera vid Åbo akademi. Han blev magister, vice notarie vid Åbo hovrätt och auditör vid Åbo läns infanteriregemente. I den egenskapen deltog han i 1788–1790 års krig, under vilket han förde dagbok (utgiven 1900) och ofta med humor redogjorde för strapatser och intriger. Han var en övertygad gustavian som starkt fördömde Anjalamännens konspirationer.
I borgmästarfamiljen föddes tio barn, av vilka fem nådde vuxen ålder: utom Fredric Joachim, kallad Fredric, tre systrar och lillebror Robert Wilhelm, som senare skulle bli känd målare. Fredric började sin skolgång i Nystad, fortsatte i katedralskolan i Åbo och tog studenten 1818. Framtiden tedde sig ekonomiskt likväl inte ljus för den nybakade studenten, för samma år dog båda föräldrarna. Huset i Nystad såldes och barnen togs om hand av släkten Gadolin. Fredric flyttade in hos domprosten, senare professor och rektor, Gustaf Gadolin, och började studera vid Åbo akademi. År 1823 avlade han filosofie kandidatexamen och promoverades samma år till doktor.
Efter doktorsexamen tog Fredric hand om sin yngre bror Robert, som utstått militär uppfostran hos en annan av moderns släktingar. Det var kanske då brödernas planer att ägna sig åt konstnärsbanan mognade. Hösten 1824 begav sig bröderna till Stockholm och den Kungliga akademien för de fria konsterna. Fredrics konstnärsbana blev likväl inte lång, efter tre år avbröt han sina studier, medan Robert Wilhelm fortsatte. De ekonomiska bekymren fick förmodligen honom att tänka om. Som äldsta bror i syskonskaran hade han ansvar också för sina då ännu ogifta systrar.
Efter hemkomsten till Finland gjorde Fredric Ekman sig kompetent för lärarbanan: för lektorstjänst i historia, för lärartjänst i svenska språket och kalligrafin samt för överlärartjänst i romerska språket och litteraturen. Han kunde också tyska och finska och avlade prov i ryska. Under 1830-talet var han lärare i Viborg. Han var då gift, och med hustrun Sofia Agata Ingman fick han tre barn.
Farfar Carl Christophers konstnärliga anlag gick i arv också till barnbarnen. Fredric förefaller ha gjort sitt yttersta för att hans barn skulle få förverkliga faderns drömmar. I brev och dagstidningar kan man följa den unge konstnären Anders Ekmans utveckling. År 1853 antogs han som elev i Köpenhamn. Följande år fortsatte han till Düsseldorf, varifrån han skickade hem tavlor till Konstföreningen i Helsingfors. Den 5 december 1855 kom likväl ett sorgens brev, skrivet av konstnären Werner Holmberg. Anders Ekman hade avlidit endast 22 år gammal.
Fredric Ekman var en orolig själ. Han gav upp lärarbanan och lät sig prästvigas och hann tjänstgöra som adjunkt i Esbo, innan han hösten 1841 med familjen reste till Runö i Rigabukten som pastorsvikarie på ett år. Den lilla ön på omkring 12 kvadratkilometer hade haft svensk befolkning i mannaminne, på Ekmans tid 389 personer. Till pastorns uppgifter hörde utom gängse prästerliga åligganden att vara kyrkoföreståndare, lärare, läkare, polis, domare, sockenrättens protokollförare m.m. Ekman fick riklig övning i sina många uppdrag, tog dem ofta med humor och vann öbornas förtroende. Upplevelserna från fyra årstider på Runö sammanställde han i boken ”Beskrifning om Runö i Liffland” som 1847 kom ut på eget förlag i Tavastehus. Innan boken publicerades, skrev Ekman en artikelserie på samma tema i Borgå Tidning. Rubriken lydde: ”Runö. En socialistisk-kommunistisk östat under Ryssland”.
Boken fick en i huvudsak besk kritik i Helsingfors Tidningar. Det bör sägas att också motsatta åsikter om Ekmans bok framförts, inte minst bland etnologer, Runöättlingar och Runöbesökare. Så kunde t.ex. Åbo Tidningar 1850 meddela att Ekmans bok översatts till tyska och skulle tryckas i den balttyska veckotidningen Das Inland. Högsta beröm har den fått av etnologen vid Nordiska Museet, Ernst Klein. I förordet till sin bok ”Runö” (1924) säger denne: ”[Ekmans] bok visar en utmärkt observationsförmåga och en ovanlig förståelse för Runöfolket och dess levnadsförhållanden, och utgör en värdefull källa för kännedom om äldre förhållanden på ön.”
Våren 1848 utnämndes Fredric Ekman till kapellan vid Åbo domkyrkoförsamling. Två år senare förenades bröderna i och med att Robert Wilhelm fick uppdraget att utföra målningar i domkyrkans högkor: två historiska målningar, sex med Kristi lidande som motiv och dessutom korets valv. Det antas att brodern Fredric, såsom kunnig i historia och religiös ikonografi, har bistått sin bror vid planeringen. Den slutsatsen kan man dra av de detaljerade beskrivningar som Fredric redogjort för i fråga om motiv, mening och innehåll och den bibliska och historiska sanningshalten bakom de illustrerade händelserna.
Fredric Ekmans ingående beskrivning av alfreskomålningarna publicerades först som följetong i Åbo Tidningar 1854. Också denna gång fick Ekman i dagspressen ta emot kritik för att han varit för omständlig. Då han kort därpå gav ut texten i bokform, motiverade han i företalet ”vidlyftigheten”. Han säger att han velat bl.a. ”göra en älskad Broders stora konstverk allmännare kändt”. Också här har tiden gett Ekman rätt. Så hänvisar t.ex. Bertel Hintze i sin avhandling om R. W. Ekman i fråga om målningarna i domkyrkan till broderns ”jättelika, jämförelsevis sällsynta” redogörelse av de olika scenerna och anser en förnyad sådan ”onödig”. I dag vore flera av freskerna kanske svåra att tolka utan Ekmans ”Vägvisare”, frätta som de är av tidens tand.
De omkring 15 sista åren av sitt liv var Fredric Ekman tjänstledig från sin kapellanstjänst. Då sammanställde han med stöd av allmänna medel sitt magnum opus, Systematisk samling af utdrag utur gällande författningar rörande ecclesiastik- och skole-staterne uti Stor-Furstendömet Finland. Samlingen gavs ut 1860–1865 på eget förlag, i fem band jämte ett separat alfabetiskt sakregister. Banden omfattar drygt 2 500 sidor, registerdelen 842. De beaktade lagarna och föreskrifterna sträcker sig i vissa fall ända tillbaka till 1527.
När första volymen (Del III, ”Presterskapets åligganden”) kom ut 1860, anmäldes den kort i Åbo Underrättelser som ett ”digert och förtjenstfullt arbete” som synes vara ”utarbetadt med särdeles noggrannhet och sakkännedom”. I Litteraturblad följde en lång recension. Den berömmer initiativet och samlarfliten men låter förstå att en gallrande och ordnande hand har saknats.
Fredric Joachim Ekman var begåvad, idérik och produktiv. Han intresserade sig för konst, språk, skriftställarskap, kyrkohistoria och trosfrågor. Efter en lycklig barndom drabbades han av motgångar som tog honom hårt. Tacksamhet torde kolleger inom prästerskapet ha visat honom för hans samling av författningar, vilka röjde upp bland det ”oändliga bråte” av stadgar ”som ingen mensklig förmåga [kunde] hinna till att ihågkomma”. Om samtida kritiker inte förstod att uppskatta hans Runöbok eller alfreskobeskrivningar, så har i varje fall senare forskare tillmätt dem stort värde.
Marianne Blomqvist
Fredric Joachim Ekman, född 1.9.1798 i Nystad, död 13.3.1872 i Helsingfors. Föräldrar borgmästaren Carl Christopher Ekman och Sara Elisabet Gadolin. Gift 1830 med Sofia Agata Ingman.
PRODUKTION. Comparatif tabell utvisande förhållandet emellan silfver-rubeln och banko-assignationer (1840); Runö. En socialistisk-kommunistisk östat under Rysslands spira. Borgå Tidning 1846; Beskrifning om Runö i Liffland (1847); Anmärkningar öfver förslag till kyrkolag. Morgonbladet 1847; Beskrifning om al-fresco-målningen i Åbo domkyrkans högchor (1854); Systematisk samling af utdrag utur gällande författningar rörande ecclesisatic- och skole-staterne uti Stor-Furstendömet Finland med särskildt hänseende till Åbo Erke-stift (1860–1865).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Jacob och Sara Gadolins arkiv, Svenska litteratursällskapet. Beskrivning av Runö i Livland. Utg. M. Blomqvist (2003, förkortad och bearbetad nyutgåva av Ekman, Beskrifning om Runö i Liffland); Dagbok förd under kriget i Finland 1788–1790 af auditören Carl Christopher Ekman. Utg. R. Hausen (1900); B. Hintze, Robert Wilhelm Ekman (1926); A. J. Hornborg, Åbo erkestifts matrikel (1854); H. Hornborg & I. Lundén Cronström, Viborgs gymnasium 1805–1842 (1961); E. Jalava, Liber Scholae Aboensis (1933); K. Kaukovalta, Uudenkaupungin historia II–III (1929, 1930); E. Klein, Runö. Folklivet i en gammal svensk by (Uppsala 1924); L. Pihlajamaa, Tukholman suomalaisen seurakunnan papisto 1533–1999 (2000); R. Renvall, Finlands universitet 1828–1890 (1891); G. Schantz, Runö. Minnen som agronom och präst (Stockholm 1967).
BILDKÄLLA. Ekman, Fredric Joachim. Museiverket.