Valborg Joakimsdotter Fleming var nunna i Nådendals kloster och abbedissa i klostret åtminstone 1526–1531. Perioden hörde till de svåraste i klostrets historia eftersom indragningarna av kyrklig egendom drabbade klostret svårt. Valborgs bröder utnyttjade situationen och lyckades överta betydande delar av klostrets förmögenhet. Valborg lämnade Nådendal efter maj 1531 och fick ett hem på Svidja gård i Sjundeå hos brodern Erik, som endast motvilligt försörjde henne. Valborgs liv visar på den viktiga sociala roll som nunneklostren under senmedeltiden spelade som tillflyktsort för ogifta kvinnor.
Valborg Joakimsdotter Fleming tillhörde en av de viktigaste frälseätterna i Finland under slutet av unionstiden. Hennes födelseår är inte känt. Hon kan ha varit sina föräldrars första barn, och antagligen var hon äldre än sina bröder. Hon omnämns nämligen första gången i den åländske frälsemannen Kort Hartvigssons testamente 1494, då hon ärvde en rhensk gulden. Hennes far hörde också till förmånstagarna i testamentet, medan bröderna inte nämndes. Antagligen hade de då ännu inte blivit födda.
Möjligheterna för en frälsekvinna under senmedeltiden var starkt begränsade. Hennes föräldrar kunde gifta bort henne, eller så kunde hon skickas till ett kloster. I bägge fallen medförde detta utgifter för fadern. Vid en dotters giftermål måste han betala hennes hemgift och vid inträdet till ett kloster erlades provent (medel för uppehälle). Om fadern inte kunde använda dottern på ett förmånligt sätt och knyta värdefulla förbindelser kunde han behålla henne hemma och på så sätt spara utgifterna för hemgiften. Valborg hade två systrar, Margareta och Lucia. Om den senare är ingenting känt, och hon kan ha avlidit innan hon uppnådde vuxen ålder. Margareta förblev ogift.
Den ogifta dotterns lott var inte avundsvärd. Efter faderns död kom hon under sina bröders förmyndarskap, medan rollen som värdinna på sätesgården tillkom broderns hustru. Valborg giftes inte bort utan blev nunna i birgittinklostret i Nådendal. När detta skedde och om hon gjorde det av eget val är inte bekant. Mellan 1494 och 1526 finns inte några uppgifter om henne i bevarade källor. Emellertid tycks hon ha anpassat sig väl till klosterlivet eftersom hon utnämndes till abbedissa i Nådendal. Abbedissan var dubbelklostrets ledare, och eftersom Nådendals kloster var en betydelsefull och prestigefylld institution hade Valborg en inflytelserik position. Mycket litet är känt om Valborgs verksamhet som abbedissa. Hon samarbetade med sina bröder och de utnyttjade hennes ställning. Erik anhöll i maj 1526 att hon skulle utarrendera klostrets gods Rasalax nära Viborg åt en viss Lasse skrivare. Denne lovade att betala brukligt arrende och att förbättra, inte försämra, godset. Också hennes bror Joakim Fleming gick i godo för transaktionen. Lasse skrivare lovade också att inte försöka överföra godset i sin ägo och Rasalax förblev i Nådendals ägo. Oftast slutade dock brödernas affärer oförmånligt för klostret.
Slutet av 1520-talet var en mycket svår tid för Nådendals kloster. Reformationen hade inletts 1527 i och med besluten på riksdagen i Västerås. Två månader efter riksdagen skickade kungen ett brev till alla kloster och domkyrkor. Alla gods som efter 1450-talet hade kommit under kyrkor, kloster eller prebenden genom köp, pant eller gåva skulle återgå till dem som hade bördsrätten till egendomen. Det som var köpt eller pantsatt skulle återlösas, medan det som var donerat fritt kunde återtas. Valborgs ställning gjorde det enkelt för bröderna Fleming att utnyttja situationen.
Erik och Ivar hade samarbetat med Gustav Vasa redan under dennes uppror och hade sedan nått inflytelserika positioner. Vid sidan av den politiska karriären samlade bröderna på sig en betydande förmögenhet. Det finns en förteckning bevarad från omkring 1530 över de gods som Nådendals kloster då hade mist. Av godsen hade klostret förlorat nio redan före besluten i Västerås. Av de sexton återstående har Valborgs tre bröder lagt beslag på sju gods. Ett påstod Erik sig ha fått som förläning av kungen. De andra hade övertagits genom överenskommelser med de egentliga rättsinnehavarna och genom löften att bistå klostret med förnödenheter. År 1531 överlät exempelvis Valborg godset Hämmais i Uskela till Erik. Hämmais hade skänkts till Nådendal av Herman Flemings änka, Elin Filpusdotter, som provent för hennes dotter Katarina Hermansdotter.
Valborg var abbedissa under den svåraste tiden i klostrets historia. Riksdagsbeslutet hade använt Karl Knutssons räfst från 1453 som tidsgräns, och verksamheten i Nådendal inleddes i praktiken först på 1440-talet. Gustav Vasa själv krävde som Sten Sture d.ä:s arvtagare flera av fastigheterna. Redan några år efter riksdagen i Västerås var situationen i Nådendal kritisk. Klostret hade förlorat mycket av sin egendom och det hade uppkommit akuta ekonomiska problem. Det var till och med osäkert huruvida klostret nu kunde försörja dem som levde där. Därför anhöll Valborg, förmodligen i början av 1530, hos Gustav Vasa att klostret skulle få behålla de gods som utgjort basen för verksamheten då klostret grundades samt de gods som tillfallit klostret genom testamenten och som provent. Eftersom klostret var ungt berördes så gott som alla dess egendomar av indragningarna. Kungen svarade henne att de krav som frälset kunde ställa på klostret kunde han inte förhindra, men att han biföll hennes begäran så långt att klostret tills vidare skulle få behålla fundationsgodsen Helgå och Stenberga. Dessutom skulle fogden i Åbo, Måns Svensson, återlämna två gods, Luonnonmaa och Lietsala näs, som egentligen tillhörde kronan. Kungen tackade också Valborg för den gåva som hon hade sänt honom. Vad abbedissan skänkte kungen är inte känt.
Det är osäkert i vilken mån kungens löfte bidrog till att stabilisera läget för klostret. Att läget fortsättningsvis var prekärt framgår av en förteckning över klostrets kyrksilver som uppgjordes i augusti 1530. Enligt förteckningen var sex av kalkarna pantsatta och tre av dem till Joakim Fleming. Några hade pantsatts för mjöl och korn, vilket tyder på att Valborg hade varit tvungen att utnyttja klostrets ekonomiska resurser till det yttersta för att kunna försörja klosterfolket.
Att leda Nådendals kloster under reformationens första år måste ha varit en stor utmaning. Klostret som institution kämpade för att överleva och många av klostrets invånare saknade möjligheter att få sin bärgning utanför murarna. Visserligen hade kungen gett sitt tillstånd för rikets munkar och nunnor att lämna sina kloster, men medan munkarna kunde söka sig till tjänster inom församlingarna var nunnorna beroende av sina familjer som alternativ till tillvaron i klostret.
Förutom de ekonomiska transaktionerna är ingenting känt om Valborgs ledarskap. Det förblir därför oklart huruvida hon utnyttjade sin ställning för att tillsammans med sina bröder försöka överföra Nådendals resurser på sin egen släkt eller om hon skall ses som ett offer vars ställning hennes bröder utnyttjade för att plundra klostret. Flera av transaktionerna förutsatte god kännedom om klostrets affärer, något som Valborg hade, i motsats till bröderna.
Valborg omnämns sista gången som abbedissa den 23 juli 1531. Då mottog hon åttio mark som lösen för ett gods av borgmästaren i Åbo. Hon torde ha lämnat klosterlivet någon gång omkring 1534. Hon fick ett hem hos brodern Erik på Svidja gård i Sjundeå socken. Trots att bröderna hade kunnat dra nytta av hennes ställning som abbedissa tycks de endast motvilligt ha försörjt henne.
År 1541 förekom motsättningar mellan Erik Fleming och Ivars son Laurens om hur Eriks och Ivars ogifta systrar Margareta och Valborg skulle underhållas. Erik framhöll att de inför Gud och människor var skyldiga att hålla systrarna med mat, kläder och öl. Efter brodern Joakims död hade Erik låtit Ivar välja vilken av systrarna han skulle ta hand om. Ivar hade då valt Margareta, och Erik hade därför gett Valborg tillåtelse att komma hem från klostret. Nu hade Margareta också kommit till Erik. Han ville dock inte bryta sitt löfte till Valborg utan hade för avsikt att skicka Margareta tillbaka till Ivar, då han inte ansåg sig ha möjligheter att underhålla dem båda. Det kunde inte heller anses tillbörligt, eftersom Ivar både hade makt och råd att underhålla en av dem. Erik var ändå villig att låta Margareta vistas hos sig mot ett årligt vederlag.
Uppgifterna i Eriks brev visar tydligt hur utsatt Valborgs och hennes systers situation var. De kunde inte välja hos vem de skulle bo och de hade mycket små möjligheter att påverka sin egen tillvaro. Fastän kungen hade gett allt klosterfolk tillåtelse att lämna tillvaron i klostret var en sådan tillåtelse inte tillräcklig för att garantera överlevnad utanför klostrens murar. En nunna måste också få tillåtelse av sin förmyndare till flyttningen, och om denne inte ville ta emot henne måste hon helt enkelt stanna kvar. Medan munkklostrens verksamhet i Finland upphörde i snabb takt efter reformationen ansåg frälset att Nådendal var en nyttig institution för de ogifta frälsekvinnorna. Klostret hade också förmedlat boklig bildning till kvinnorna, som efter reformationen kom att sakna sådana bildningsmöjligheter. Valborg personifierar därför på många sätt kvinnornas utsatta situation på 1500-talet.
Lena Huldén
Valborg Joakimsdotter Fleming, omnämns 1494, död efter 1541. Föräldrar Joakim Henriksson (Fleming) och Elin Björnsdotter.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Bidrag till Finlands historia III (1904); Finlands medeltidsurkunder VIII (1935); B. Klockars, I Nådens dal. Klosterfolk och andra c. 1440−1590 (1979); A. Maliniemi, Birgittalaisuudesta sekä katkelmia Naantalin luostarin historiasta. Muistojulkaisu Naantalin 500-vuotisjuhlaan elokuun 23 päivänä 1943 (1943); K.G. Leinberg, De finska klostrens historia (1890); S. Suvanto, Naantalin historia. Keskiaika ja 1500-luku (1976).