Jacob Johan Tesche, verksam i Viborg, Fredrikshamn och Helsingfors, var en av Finlands ledande affärsidkare under tiden efter stora nordiska kriget. Han utnyttjade skickligt politiska konjunkturer och statliga institutioner för sina egna syften.
Jacob Johan Tesche inledde sin bana som köpman vid drygt 20 års ålder. Han var son till Henrik Johansson Tesche, en bemärkt köpman i Viborg. I slutskedet av stora nordiska kriget flyttade Jacob Johan till Åbo, i likhet med flera andra köpmän som lämnat de av ryssarna ockuperade områdena. Dit flyttade även jämnårige vännen Carl Clayhills, ursprungligen från Reval. Clayhills blev från och med stora ofredens utbrott 1713 Tesches viktigaste kompanjon för ett tjugotal år framöver.
I sitt kompanjonskap stod Tesche och Clayhills varandra ovanligt nära. Dessa två ”arga unga män” handlade ofta hänsynslöst och alltid ekonomiskt rationellt och effektivt. Föga förvånande väckte deras framfart starka känslor. I likhet med de övriga ”emigrantköpmännen” som flyttat till Åbo hade Tesche varit den ryske kejsarens undersåte, vilket betydde att han jämte sina kolleger endast behövde betala hälften av de sedvanliga tullavgifterna. Detta väckte ont blod i Åbo och senare i Fredrikshamn, dit Tesche och Clayhills flyttade hösten 1723, då stadens nya och ansenliga privilegier offentliggjordes. Den bakomliggande tanken var att ett centrum för utrikeshandel likt Viborg skulle skapas. Tesche och Clayhills ville ha sin del av privilegierna, men de som redan vunnit burskap i staden satte sig på tvären. Det var tack vare Johan Henrik Frisenheim, en framsynt landshövding med viborgska köpmansanor, som Tesche och Clayhills kunde godkännas som borgare i Fredrikshamn.
I tidens anda började Tesche driva grosshandel med tjära och salt och detaljhandel med salt och tobak. Mindre typiskt var att han tidigt gick in för export av sågvaror och transport av alla ovannämnda produkter med egna, eller delvis egna, fartyg. Tesche eftersträvade att efter hand överta kontrollen över hela produktions- och transportkedjan. För att uppnå detta beslöt han att bli sågägare. Från slutet av 1720-talet var Tesche dessutom en betydande importör av tobak.
Tesche torde också ha varit den främste redaren och skeppsbyggaren i Fredrikshamn. Sitt första fartyg, som samtidigt var det första som överhuvudtaget ägts av en Fredrikshamnsbo, köpte han årsskiftet 1727–1728 från Nederländerna. De flesta fartygen ägde han i kompanjonskap med andra storköpmän. Syftet var att fördela riskerna, vilket dock inte alltid lyckades på bästa sätt; enbart under 1735 förlorade Fredrikshamnsredarna tre spanienfarare i trävaru-, tjär- och saltlast. Tesche och Clayhills drabbades hårdast. I slutet av 1730-talet förlorade Tesche ytterligare ett fartyg, en spanienfarare om 170 läster, som brann upp på ett varv. Dessa tunga förluster skulle sannolikt ha ruinerat honom, ifall han inte hade haft annat än rederirörelsen att falla tillbaka på.
Trots de stora riskerna inbringade sjöfarten såpass mycket att nya planer kunde sättas i verket. Föregångare inom sågindustrin i Fredrikshamn blev han genast efter stora ofreden; de övriga affärsmännen satsade på plankor och bräder i större skala först på 1730-talet. Under 1720- och 1730-talen ägde Tesche stora andelar i sammanlagt fem sågverk. Redan i slutet av 1720-talet var han stadens ledande importör av holländsk tobak. Under 1740-talet beslöt han att grunda en tobaksfabrik i sin hemstad. Vid den tiden var sådana rätt sällsynta i Finland.
År 1740 vände sig Tesche till Kommerskollegiet med anhållan om privilegium för en tobaksmanufaktur, för vilken han redan hunnit skaffa teknisk utrustning. Härtill önskade han sig full tullfrihet för ett större parti holländsk tobak. För sin manufaktur föreslog han ett monopol som skulle hindra liknande anläggningar i Fredrikshamn under tio år. Kommerskollegiet biföll de flesta av Tesches föreslag.
Genom freden i Åbo 1743 förlorades Fredrikshamn och Tesche måste välja mellan Ryssland och Sverige. Han valde det då relativt anspråkslösa Helsingfors, där han fortsatte sin verksamhet. Det skedde dock under mindre storstilade former till följd av de förluster han lidit under hattarnas krig och lilla ofreden.
Valet av Helsingfors var inte en tillfällighet. Vid riksdagen 1742–1743 representerade Tesche Fredrikshamn, trots att staden redan förlorats till Ryssland. Tesche påtalade alla lidanden som stadens invånare fått utstå och krävde att deras förluster skulle ersättas. Han förespråkade dock fred och konstaterade i borgarståndet att ”bättre är en mager fred … än olyckeligt krig”. I en promemoria till sekreta utskottet föreslog han också att Helsingfors skulle befästas och att en stor örlogsbas skulle anläggas vid staden.
Kort efter överflyttningen till Helsingfors fick han tillstånd att grunda ett tegelbruk. Bruket anlades på allodialsäteriet Gumtäkts marker, en oinlöst pant som tillfallit honom. Efter kort tid önskade han uppföra ett nytt och större tegelbruk och ansökte om 12 års privilegium exclusium, vilket skulle utesluta alla konkurrenter. I sekreta utskottet, där Tesche själv hade suttit under riksdagen 1742–1743, hade man behandlat planen om att befästa Helsingfors. Han var alltså ute i god tid med sitt krav på tegelmonopol för byggandet av Sveaborg, eftersom beslut om befästning fattades först 1747. Tegelbrukets ägare kunde relativt ostörd driva sin rörelse trots att bruket, som tidvis sysselsatte upp till 20 arbetare, fick flera konkurrenter redan i början av 1750-talet.
Som affärsman kunde Tesche tillämpa metoder som väckte förvåning bland övriga stadsbor. Ibland överskred hans uppträdande konvenansens gränser, och ett par gånger hamnade han inför rätta för saker som vanliga borgare och köpmän knappast skulle ha klarat av utan förlust av heder och ära. En gång ropade Tesche, då aktad rådman, otidigheter åt en major på öppen gata. Tvisten avgjordes genom förlikning efter rättegång. Långt tidigare, eller 1729, hade Tesche dömts till stränga böter och offentlig avbön för så kallat lönskaläge. Han hade avgivit ett oinfriat äktenskapslöfte i ett förhållande som resulterat i barn utom äktenskap. Brottet hade begåtts många år förrän det togs till rättslig behandling. Den enda synliga påföljden för Tesche blev att han i all stillhet lämnade rådet. Han fick dock behålla rätten att använda titeln rådman, en förmån han flitigt brukade.
Under sina år i Fredrikshamn var jacob Johan Tesche en energisk entreprenör som tack vare en inkomstbringande affärsrörelse kunde sätta ständigt nya planer i verket. Omsättningen av hans affärer gjorde honom till ett undantag bland Finlands affärsidkare i början av 1700-talet. Han var skrupelfri och påpasslig i sin verksamhet, men någon egentlig innovatör var han inte. Han var dock bra på att utnyttja den ekonomiska information som han inhämtat i riksdagen. Däremot var det nära samföretagande som Tesche och Clayhills bedrev i unga år en nyhet i Finland. Under 1720- och 1730-talen var Tesche den mest aktiva och mångsidiga företagsledaren i Fredrikshamn, kanske i hela den dåvarande finska rikshalvan, något som Fredrikhamns gynnsamma privilegier bidrog till.
Petri Karonen
Jacob Johan Tesche, född 1698 i Viborg, död 3.12. 1758 i Helsingfors. Föräldrar handlanden i Viborg Henrik Tesche och Margareta Sutthoff. Gift med Maria Malm.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Rådstugurättens i Åbo protokoll 1721−1722; rådstugurättens i Fredrikshamn protokoll 1723−1739; rådstugurättens i Helsingfors protokoll 1743−1766; kämnärrättens i Villmanstrand protokoll 1723−1724, 1729, 1732−1739, Riksarkivet. Kammar- och kommerskoll. till Kungl. maj:t (sammansatta kollegier) 1744, Riksarkivet, Stockholm. Borgarståndets riksdagsprotokoll från frihetstidens början. Utg. N. Staf, 8. 1742−1743. Uppsala (1982). J. Ahvenainen, Suomen sahateollisuuden historia (1984); E.W. Juvelius, Suomen puolustuskysymys vuosina 1741−1747 ja G.Fr.v. Rosenin määrääminen Suomen kenraalikuvernööriksi. Historiallisia tutkimuksia II:2 (1921); P. Karonen, Patruunat ja poliitikot. Yritysjohtajien taloudellinen ja yhteiskunnallinen toiminta Suomessa 1600−1920. Historiallisia tutkimuksia 217 (2004); M. Kuisma, Kauppasahojen perustaminen Suomessa 1700-luvulla (1721−1772). Tutkimus päätöksentekoprosessista. Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk H. 129 (1983); M. Kuisma, Metsäteollisuuden maa Suomi. Metsät ja kansainvälinen järjestelmä 1620−1920 (1993); O. Nikula, Finländska borgare på 1700-talet i kamp för sina och ståndets privilegier (1978); O. Nikula, De finländska städernas riksdagsmän vid 1700-talets riksdagar. Genealogiska samfundets i Finland årsskrift 41 (1979); S. Nordenstreng, Fredrikshamn som befäst gränsort och stapelstad 1721−1808 (1909); S. Nordenstreng & A. Halila, Haminan historia I (1974); J.W. Ruuth, Viborgs stads historia (1906).