Skriv utFRISENHEIM, Johan Henrik
(ca 1670–1737)
Landshövding, krigsråd
Johan Henrik Frisenheim levde ett rikt och omväxlande liv; han föddes som son till en präst i Nyen i det svenska stormaktsväldets östligaste del. Under de tunga krigsåren och efter fredsslutet ledde hans väg geografiskt västerut och socialt uppåt, tills han under slutet av sitt liv var en uppskattad adelsman och till sist friherre.
Den man som senare blev känd under namnet Johan Henrik Frisenheim var född omkring 1670 i Nyen, där hans far Johan Henrik eller Heinrich Frise var kyrkoherde i den tyska församlingen. I Tyskland och Baltikum fanns ett flertal släkter Friis och Frese, men kyrkoherdens härkomst kan inte kombineras med Rostock eller någon annan ort där det fanns personer med liknande namn. Heinrich Frises gemål var den lokala rådmannens dotter, Margareta Soldan.
Kyrkoherden torde ha varit sonens lärare, ty denne förlängde sitt tyska namn till den latinska formen Frisius. Johan Henrik Frisius fortsatte dock inte sina studier utan blev handlande; första gången nämns han som gesäll i Nyens dombok 1687, och burskap vann han 1691. Han hade stor framgång och knöt på 1690-talet vidsträckta internationella handelsförbindelser, speciellt som exportör av trävaror. Under samma årtionde ingick han äktenskap med Katarina Barckman, änka efter rådman Diedrich Blom. I äktenskapet föddes tre barn, men alla dog i späd ålder. Även äktenskapet blev kortvarigt eftersom hustrun avled redan 1702.
Vid krigsutbrottet fick Frisius lov att fly undan ryssarna och lämna Nyen. Han anlände till Viborg 1703. Flyttningen hindrade honom inte från att fortsätta sin affärsverksamhet, för han hade hunnit skapa sig en fast grund och samlat avsevärda tillgångar. Vidsträckta handelsförbindelser, en god kredit och tillräckliga penningmedel var också av nöden, då han tog itu med att förse armén med proviant. Frisius försåg krigsmakten såväl med livsmedel som med en avsevärd summa kontanta medel, som uppgick till hela 26800 daler silver. Överbefälhavaren för den finska hären Georg Lybecker vittnade senare att armén inte skulle ha klarat belägringen av Viborg 1710 utan Frisius.
Viborg förlorades dock i juni. Frisius lyckades fly från den omringade staden. Han åtog sig att svara för de skulder kronan hade till borgarna i Viborg, vilka uppgick till 82000 daler silver. Sedan handelsverksamheten förlamats ägnade Frisius sig som krigskommissarie helt åt arméns underhåll och utrustning, fastän han 1711 också utnämndes till assessor vid handelskollegiet. Då general Lybecker våren 1711 ånyo utsågs till arméns överbefälhavare, blev Frisius överkrigskommissarie.
Under krigets gång följde Frisius armén och lyckades, trots att det ofta såg hopplöst ut, förhindra Carl Gustaf Armfeldts trupper att skingras. Då armén retirerade till Österbotten skaffade Frisius proviant med sin privata kredit, trots att man endast ersatte hans löpande utgifter. Då de sista resterna av armén sökte sig till de norska fjällen, stannade Frisius i Jämtland.
Frisius var känd för sin hederlighet och för att inte eftersträva någon personlig vinning. Av denna orsak belönades han för sina förtjänster 1716 och utnämndes till krigsråd; samma år adlades han under namnet Frisenheim.
Freden i Nystad 1721 innebar fler officiella uppdrag för Frisenheim. Som adelsman återgick han inte mera till det borgerliga livet som köpman, utan utnämndes till landshövding i det nya Nyslotts och Kymmenegårds län. Förvaltningens organisation i det nygrundade länet fordrade mycket arbete under de exceptionella förhållandena efter kriget. Frisenheim skulle både organisera länsförvaltningen och återinsätta fogdarna och de övriga lägre tjänstemännen i deras arbete. Han var också ansvarig för posten, tullen och gränsbevakningen. Även arméns affärer fordrade fortsättningsvis stor uppmärksamhet, ty det gällde såväl att hemförlova de soldater som återvände från Sverige som att repatriera de ryska soldater som fortfarande fanns i landet. Ett speciellt bekymmer utgjorde de krigsfångar som återvände från Ryssland; deras antal beräknades till 7000–8000, och de passerade alla Kymmenegårds län.
Under tiden efter stora ofreden var Frisenheims ansvarsområde mera omfattande än någon annan landshövdings. Då han skötte arméns ärenden verkade han nästan som en generalguvernör, för han kände förhållandena i landet bättre än andra och man litade på honom. På hans initiativ inhandlade kronan ca 11 000 tunnor ryskt spannmål som blivit kvar i Tavastehus, Nyslott, Helsingfors och Vasa. Det var också i högsta grad hans förtjänst att man 1722 inledde befästningsarbeten i Fredrikshamn och Villmanstrand. Han började också tillsammans med överbefälhavaren i Finland Berndt Otto Stackelberg utveckla landets försvar, innan ständerna fattat beslut därom.
Som gammal köpman var Frisenheim mycket intresserad av den ekonomiska utvecklingen i sitt län. Han uppmuntrade sågar, tjärhandel och seglation. Till sin residensstad valde han Villmanstrand, som låg i förvaltningsområdets centrum, och avstod inte från staden ens då riksrådet beslöt att utveckla Fredrikshamn till länets ekonomiska centrum. Inte heller den eldsvåda som förstörde Villmanstrand fick honom att lämna staden. För att främja tjärhandeln och den övriga trafiken beslöt landshövdingen att låta bygga en väg från residensstaden till Fredrikshamn.
I sin verksamhet som huvudmäklare för tjärmarknaden använde Frisenheim sig av sin erfarenhet som borgare, sin kännedom om utrikeshandeln och arméns försörjning. Han kände handelsmännens listighet och kunde försvara kronans synpunkter och samtidigt verka till böndernas förmån gentemot den samlade köpmannakåren. Också i övrigt tänkte han mycket på landsbygdens utveckling, drev på en större handelsfrihet på landsbygden och önskade främja tjärbränningen. I oktober 1726 väckte han stor uppmärksamhet i riksdagen då han presenterade förhållandena i sitt län i förening med ett krav på att allmogens villkor måtte förbättras. Han förordade skattläggning av Karelen och föreslog att man skulle avstå från utarrenderingen av kronoskatterna.
Landshövdingen i Nyslotts och Kymmenegårds län, Johan Henrik Frisenheim, anses allmänt vara den mest framgångsrika ämbetsmannen i frihetstidens Finland. Hans förtjänster erkändes redan under hans livstid; han tillförordnades på 1720-talet att handha kronans spannmålsmagasin och ansvara för arméns krigskassa. Hans uppgift var att förvalta de medel som anvisades försvarsväsendet i Finland. Såväl ständerna, riksrådet, krigsbefälet som de civila tjänstemännen litade på Frisenheim. Hans pietistiskt färgade religiösa övertygelse minskade inte det förtroende han åtnjöt. Som ett bevis på den allmänna uppskattningen upphöjdes han 1727 i friherrligt stånd och uppfördes samma år på förslag till riksråd.
Johan Henrik Frisenheim gifte inte om sig, utan levde som änkling i mer än 30 år. Han levde dock inte helt ensam i Villmanstrand, utan bodde med barnen från sin avlidna hustrus första äktenskap. Några av dem använde sin styvfars uppskattade namn Frisenheim.
Anneli Mäkelä-Alitalo
Johan Henrik Frisius, fr.o.m. 1716 Frisenheim, född ca 1670 i Nyen, död 12.10.1737 i Villmanstrand, begraven i Åbo domkyrka. Föräldrar kyrkoherden i Nyen Johan Heinrich Frise och Margareta Soldan. Gift 1696 med Katarina Barckman.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E.W. Juvelius, Suomen puolustuskysymys ison- ja pikkuvihan välisenä aikana 1721−1741 (1919); K.O. Lindeqvist, Ison vihan aika Suomessa (1919); G. Luther, Frisius – Frisenheim. Genos 47 (1976); J.W. Ruuth & A. Halila, Viipurin kaupungin historia 2. Vuodet 1617−1710 (1974); P. Toivanen, Lappeenrannan kaupungin historia I. 1649−1743 (1979).
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4488-1416928957094