Skriv ut          Tillbaka


 


ARMFELT, Karl Gustaf


(1666–1736)


General, överbefälhavare, friherre


General Karl Gustaf Armfelt var den kanske mest kände av de finska karolinerna. Han gjorde karriär i den franska armén, men återvände till sina födelsetrakter i Ingermanland och försvarade senare Finland under stora ofreden. Han lämnade Finland efter att ha förlorat slagen vid Kostianvirta och Napo och förde sina trupper till norra Sverige. Armfelts armé deltog även i det norska fälttåget 1718 men dukade under nästan helt vid det tragiska återtåget över fjällen.


 

Den svensk-finska adelssläkten Armfelt kom ursprungligen från Jämtland. Ryttmästaren Erik Larsson adlades 1648 under namnet Armfelt. Hans sonson var karolinen Karl Gustaf Armfelt. Karl Gustaf föddes i Ingermanland på en gård som hans far, överstelöjtnant Gustaf Armfelt, hade fått i förläning. Han förlorade sin far vid nio års ålder, och kort därefter förlorade familjen sin gård i den stora reduktionen. Liksom så många andra nyadlade släkter föll Armfeltarna i armod.


 

Den unge Karl Gustaf Armfelt fick en fristad hos friherre Otto Wellingk, kommendör för Nylands och Tavastehus läns kavalleriregemente. Denne antog honom som sin page och försåg honom snart med häst och ryttarutrustning. Han fick till en början en lön på hundra riksdaler och befordrades 1683 till korpral. Tre år senare reste han liksom många av sina ståndsbröder med monarkens lov till Frankrike för att utbilda sig militärt och gick där i krigstjänst vid furst Ferdinand von Fürstenbergs regemente.


 

Armfelt inledde sin bana som soldat och tjänstgjorde som sådan i 17 månader. Småningom steg han i graderna, tills han efter tolv års tjänstgöring blev kapten. Avancemanget var inte särskilt snabbt, men det bör ses mot bakgrunden av att Frankrike som världens ledande krigsmakt på den tiden ständigt antog utländska krigare i tjänst. Då Frankrike ville reservera de högsta befälstjänsterna för sina egna män, kunde inte ens en duglig utländsk krigare hoppas på en snabb karriär. Frankrike var vid den tiden indraget i det pfalziska tronföljdskriget, där Karl Gustaf Armfelt deltog med heder i många strider. Han var bland annat med i striderna vid Nizza, Villa Franca och Susa i gränstrakterna mellan Italien och Frankrike samt i slagen vid Valenciennes och Ath i Belgien. Då kriget slutade med freden 1697 återvände Armfelt till sitt hemland. Han bosatte sig i sin barndoms landskap i Ingermanland, där han arrenderade Hatsina kungsgård. Släkten var fattig och hade som nyadlad inga familjegods, så Karl Gustaf Armfelt hade just inte någon annan möjlighet att bli arrendator. Av valet av gård att döma var han fäst vid sin barndomsbygd.


 

Under fredstiden var Armfelt arrendator, men när stora nordiska kriget bröt ut år 1700 utnämndes den från de europeiska slagfälten kända soldaten till överadjutant åt överbefälhavaren för trupperna i Finland, general Abraham Cronhjort. Strävandena att försvara Ingermanland gav inga resultat; ryssarna var numerärt alltför överlägsna. Kung Karl XII betraktade de fjärran krigsscenerna som viktigare än det egna rikets gränstrakter; enligt hans uppfattning skulle det vara lätt att återerövra dessa sedan fienden slagits på egen jord. År 1703 måste hela Ingermanland lämnas i ryska händer. Karl Gustaf Armfelt deltog aktivt och tappert i kriget. År 1703 sårades han i segern vid Lahti i Ingermanland, och två år senare ledde han en räd till Kotlin, där Peter den store börjat uppföra Kronstadts fästning. Också denna expedition var framgångsrik, och de förråd fienden samlat på ön förstördes. Armfelts avdelning hann samma år företa ett annat liknande tåg till ön över isen.


 

Efter att ha deltagit i försvaret av Viborg 1706 blev Karl Gustaf Armfelt året därpå utnämnd till chef för Karelens kavalleriregemente och befordrad till överste. I denna egenskap deltog han bland annat i över-befälhavaren, general Georg Lybeckers misslyckade fälttåg till Ingermanland 1708.


 

Som regementskommendör vann Armfelt rusthållarnas gunst och aktning, så att de trots stora svårigheter ständigt försökte utrusta nya ryttare för regementet. Efter förlusten av Viborg gjorde han med sitt regemente flera räder till Kexholms län och Jääskis, som erövrats av ryssarna, i syfte att försvåra fiendens underhåll. Tillsammans med general Carl Nieroth, som utsetts till överbefälhavare för trupperna i Finland, försökte han angripa Viborg, men krafterna räckte inte till för att erövra staden. År 1711 befordrades Karl Gustaf Armfelt till generalmajor och utsågs till kommendör för Nylands infanteriregemente. Han var nu närmaste man till överbefälhavaren för de finska trupperna.


 

Ryssarnas ansträngningar att erövra Finland började nu snabbt ge resultat. Finland försvarades av otillräckliga styrkor, då Karl XII behövde sina trupper på de fjärran krigsskådeplatserna. Fastän Armfelts operationer i Savolax och Karelen till största delen var framgångsrika kunde han inte hindra ryssarna från att tränga sig in allt längre västerut. Ryssarna avancerade systematiskt, och de hade tillgång till tillräckligt med manskap. Armfelt fick 1713 order att försvara Helsingfors mot en väntad rysk landstigning. Snart bedömde han sina styrkor för svaga för detta, och sålunda lät han under natten mot den 11 maj bränna Helsingfors stad med alla dess förråd för att förhindra ryssarna att dra alltför stor nytta av sina krigsföretag. Han drog sig tillbaka till inlandet, där huvudarmén ledd av general Lybecker hade sitt läger. Armfelt försökte råda överbefälhavaren att bygga ett starkt motvärn längs Kymmene älv, vilket skulle ha varit mycket ogynnsamt för angriparen, men han lyckades inte övertyga generalen om nyttan med företaget. När Lybecker kallades till Stockholm för att inför rådet redogöra för sin krigföring fick Armfelt i augusti 1713 tillsvidare ansvaret för Finlands försvar.


 

Som överbefälhavare drog Armfelt sina trupper långsamt från Tavastehus norrut. I oktober 1713 anförde han vid Kostianvirta i Pälkäne en modig strid mot ryssarna, men led nederlag och tvingades fortsätta sin reträtt, först till Birkalatrakten och sedan vidare därifrån.


 

Armén som försvarade Finland drog sig tillbaka till Österbotten och ryssarna följde efter. Armfelt beslöt att bjuda motstånd vid Napo i Storkyro. Striden utkämpades den 19 februari. Mot varandra stod resterna av de finska trupperna, ca 5200 man ledda av general Armfelt, och en rysk här på ca 8500 man ledda av furst Michail Golitsyn. Armfelt hade beslutat att strida på Napo slätt, och han lät sina trupper vänta tre dygn på fiendens ankomst. Slagets början var framgångsrik för finnarna, men sedan lyckades Golitsyns kavalleri kringränna finnarnas vänstra flygel. Det finska kavalleriet under Reinhold Johan De la Barres ledning flydde, och slaget var förlorat. De inringade finska trupperna fick klara sig så gott de kunde.


 

Striden var på bägge sidor bitter och blodig; vardera hären led en förlust på ca tvåtusen man. Armfelts armé och överbefälhavaren själv gav i denna sista strid prov på förtvivlat hjältemod, som väckte beundran. Kritik väckte däremot överbefälhavarens tillvägagångssätt att strida på en öppen slätt, där de numerärt underlägsna trupperna hade svårt att sätta sig till motvärn. Man kan anta att Armfelt, som lärt sig krigskonsten på europeiska slagfält, inte till fullo förstod att utnyttja den finska terrängen.


 

Efter slaget vid Napo var Armfelt tvungen att avstå från försvaret av Finland. Han förde sina trupper via Torneå till Västerbotten, där de uppehöll sig de två följande åren. Det blev dock snart klart att tsar Peter inte hade för avsikt att fortsätta anfallet på västra sidan av Bottniska viken.


 

General Armfelt fick ett nytt uppdrag när Karl XII efter sin återkomst till riket 1715 skred till verket för att erövra Norge. Armfelt fick order att med sina trupper marschera över fjällen till Norge och erövra Trondheim. I augusti 1718 förde Armfelt en armé på ca 7500 man till Norge. Kärnan utgjordes av de finska regementen som räddats från undergång, 5000 man. Han hade emellertid inte några reella möjligheter att erövra Trondheim, för det gick inte att transportera ett tillräckligt starkt artilleri över fjällen. På norska sidan marscherade hans trupper omkring i närheten av Trondheim. Något annat resultat ledde angreppet inte till, fastän kungen oupphörligen sände order till sin general. Karl XII stupade i Norge den 30 november 1718 vid en inspektion av Fredrikstens fästning. När Armfelt i sitt läger fick höra att kungen stupat, beslöt han att föra sina trupper tillbaka till Sverige. De första dagarna i januari 1719 tågade Armfelts karoliner tillbaka över de norska fjällen. En hård snöstorm och en sträng kyla gjorde återtåget fasansfullt. Leden hölls inte samman, män gick vilse, utmattades och förfrös på vägen, så att bara en tredjedel av dem som lämnade Norge beräknas ha kommit fram till den svenska sidan. Felet var inte Armfelts eller någon annans; förhållandena i fjällen blev hastigt omöjliga att bemästra.


 

Armfelt utnämndes 1719 till landshövding i Viborgs län, men eftersom länet var ockuperat av fienden kunde generalen inte ta emot uppgiften. Vid freden i Nystad 1721 överläts största delen av länet åt Ryssland, så Armfelt blev aldrig landshövding.


 

Efter fredsslutet ledde Armfelt resterna av sin armé tillbaka till Finland år 1721. Han bosatte sig här och förvärvade sin fars gård i Pernå. Han upphöjdes 1731 i friherrligt stånd och utnämndes 1735 till general av infanteriet och överbefälhavare i Finland. Även om det inte passade sig att ifrågasätta hans militära färdigheter, fanns skäl att förutse att den då närmare 70 år gamle generalen inte längre skulle orka sköta ett så krävande uppdrag. Han dog också redan följande år.


 

Karl Gustaf Armfelt var den kanske mest kända av de finska karolinerna. Som soldat var han orädd och initiativrik, fastän han till sin olycka i sitt hemland oftast måste kämpa på den förlorande sidan. Till sin natur var han mild och allvarsam. På äldre dagar drogs han liksom många andra tidigare karoliner till en pietistisk religiositet. Den pietistiska väckelsen nådde finska officerskretsar efter freden i Nystad genom förmedling av officerare som återvände från fångenskap. Influenser kom också direkt från Tyskland. I sina religiösa ideal fann Armfelt ett likasinnat stöd i sin maka Lovisa Aminoff. Äktenskapet var fruktsamt; paret fick femton söner och fyra döttrar, av vilka tretton nådde vuxen ålder.


 

Veli-Matti Syrjö


 

Karl Gustaf Armfelt, född 9.11.1666 i Ingermanland, död 24.10.1736 på Isnäs i Pernå. Föräldrar överstelöjtnant Gustaf Armfelt och Anna Brakel. Gift 1700 med Lovisa Aminoff.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Hornborg, Karolinen Armfelt (1952); E. Kansanaho, Heränneitä karoliineja. Pietismin soihdunkantajia Kaarle XII:n armeijassa (1950); A. Kujala, Miekka ei laske leikkiä. Suomi suuressa Pohjan sodassa 1700−1714 (2001); G. Petri, Armfeldts karoliner 1718−19 (1919).


 

BILDKÄLLA. Armfelt, Karl Gustaf. Oljemålning. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4107-1416928956713

 

Upp