Maria Silfvan hörde till de första skådespelerskorna som turnerade runtomkring Finland. Hon bedårade publiken särskilt som tragedienne, och sjöng 1833 några kupletter på finska, vilket var första gången man kunde få höra finska språket riktigt framfört på en teaterscen.
Maria Silfvan var den första professionella skådespelerskan i Finland, särdeles begåvad och vida uppskattad. Hennes levnadslopp har flera dunkla punkter, vilka förmodligen inte mera kan utredas. Hon var kapabel att gestalta stora tragiska, klassiska roller och framträdde i regel som truppens främsta dragplåster. Komiska pjäser framfördes inte med samma bravur och sångspel hörde inte heller till Maria Silfvans starka sida. Hennes rykte har på senare år upprättats tack vare nyfunna brev i Sverige och en omtyckt pjäs av Vesa Tapio Valo om hennes liv, Maria Silfvan eli Viuhka ja muita pasiansseja (Maria Silfvan eller Solfjädern och andra patienser).
Frågor inställer sig redan rörande tidpunkten för hennes födelse. Enligt uppgift i Åbo slottsförsamling fick ”Acad. karlen” Gustav Silvan och hans hustru Anna Lisa Pehrsdotter sin dotter Maria Elisabeth den 8 mars 1802. Å andra sidan meddelar Uleåborgs stads domkyrkoförsamling i samband med hennes död att födelsedatum var den 25 mars 1803, medan en tidningsuppgift om hennes ålder då hon dog pekar mot 1801 som födelseår. Förmodligen är Åbo slottsförsamlings årtal 1802 det mest tillförlitliga.
Silfvans första anställning, vid Carl Gustaf Bonuviers skådespelarsällskap, kan inte dateras, men Maria Silfvans väg upp på tiljorna gick via uppdrag som biljettförsäljerska och statist. Scendebuten går inte heller att belägga, det står endast klart att Maria Silfvan handleddes av Evert August Detlof Lemke (1792–1856). Han blev också hennes förste man. Vigseln ägde rum den 2 februari 1818 i Korsnäs nära Borgå. Lemke kom från Västmanland i Sverige och kallade sig gärna livdrabant. Det pekade på en militär officersutbildning och en social ställning som överträffade en ambulerande skådespelares normala reputation.
Maria Silfvan var helt oskolad och lärdes av sin man att läsa och skriva liksom att uppträda belevat. Därutöver förbereddes hon för att uppträda på scen och övades i alla de färdigheter som då krävdes av en skådespelare på denna nivå: tydlig artikulation, behagligt uppträdande, vinnande sätt. En viss inblick i parets samliv får man genom Anders Johan Sjögrens dagbok (”Ephemerider”), bevarad i Nationalbiblioteket. Våren 1820 reste den unge Sjögren till S:t Petersburg för att lära sig det ryska språket och imperiets historia. På Karelska näset stötte han på den Bonuvierska teatertruppen, som efter gästspel i Viborg färdades österut för att uppträda i den ryska huvudstaden. Sjögren fann sammanträffandet högst pinsamt, ty på varje gästgiveri drack skådespelarna brännvin och levde runt. Man sjöng och hojtade, varvid Lemkes svordomar ekade vida omkring; artikulationen var förträfflig. Maria satt med knähund i famnen och fick motta såväl örfilar som andra åthutningar. Sjögren försökte hålla sig på avstånd från de oregerliga aktörerna, som anfördes av Lemke.
Försöket att uppträda på svenska i Petersburg misslyckades och inre stridigheter ledde till att truppen tillfälligt splittrades, för att senare återuppstå under ledning av Anders Petter Berggren (1792–1847). Antagligen ägde Maria Lemkes scendebut rum under början av 1820-talet, förmodligen i Åbo. Hon avancerade rätt snabbt från oansenliga biroller. Med olika truppkonstellationer gästspelade hon i Sverige 1824–1828 och bevisade därmed att man med finlandssvenskt uttal kunde nå uppskattning även där. Hon blev god vän med den yngre Emilie Högqvist (1812–1845). De rörde sig ofta tillsammans och beundrades för sina goda manér.
Berggrens sällskap gästspelade i Göteborg både 1826 och 1828, då Maria Silfvan beviljades recetter, vilket klart markerar att hon hörde till de bärande krafterna i truppen. Det framgår tillika att Maria Silfvan 1826 kallade sig fru Lemke och 1828 fru Silfvan. Man torde därav kunna dra slutsatsen att en skilsmässa ägde rum kring 1827. Det förefaller sannolikt att formaliteterna ombesörjdes i Vadstena (där kyrkböckerna inte finns bevarade). På orten fanns teaterentusiasten, kronoinspektören Olof Regnstrand. Han hade 1825 sörjt för att det inrättades en teater i den lilla staden och han blev också Maria Silfvans vän och beskyddare. Ett tiotal brev från henne till Regnstrand finns bevarade; de ger en unik inblick i både tidens teaterförhållanden och den unga Marias position. Breven rubriceras ”Goda Pappa” och vittnar om att hon kände sig i stort behov av faderligt stöd. Samtidigt framgår att skådespelerskan i sina förehavanden var målmedveten och initiativrik.
Fru Silfvan var finsk medborgare men storfurstendömets passhandlingar ger inte utslag för hennes ankomst tillbaka till Finland och hennes vidare ambulerande i landet. I vart fall anslöt hon sig till Johan Henric Halls trupp, som gästspelade i Helsingfors en kort tid hösten 1828. Prestationerna var mestadels klena eller undermåliga. Bland skådespelarna fanns dock den unge och driftige stockholmaren Carl Wilhelm Westerlund (1809–1879). Direktör Hall visade sig oförmögen att bemästra sin trupp och finanserna, vilket även gällde hans hustru Louise och hennes insatser. Skutan höll sig knappt flytande, tills Westerlund våren 1830 fattade ett stadigt grepp om rodret. Även Evert Lemke stod tidtals på scenen, men visade sig förvirrad och aggressiv samt måste sommaren 1830 av Westerlund fraktas till Sverige. Konfrontationerna bakom kulisserna var emellanåt mera färgstarka än de på scenen.
Efter makens flykt undan kreditorerna misslyckades Louise Hall med att få tillstånd för representationer. Westerlund annonserade som teaterdirektör i Helsingfors redan den 20 mars 1830 och den 3 maj beviljades han faktiskt av senatens ekonomiedepartement privilegium att spela teater på svenska i Finland. Han åtnjöt därigenom ett häpnadsväckande förtroende, ty privilegiet satt i regel hårt inne och sökanden var blott tjugo år gammal. Han visade omgående starka ambitioner genom att spela Schillers Kabal och kärlek och Rövarbandet, Calderóns Livet en dröm, Holbergs Jeppe på berget och Shakespeares Hamlet. Resurserna förslog knappast till att fullt ut utnyttja den klassiska repertoarens dragningskraft, men föreställningarna bars i alla fall upp av Maria Silfvans charm och sceniska utstrålning.
Planerna förefaller konsekvent utstakade. Det ambulerande sällskapet anpassades till finländska förhållanden: besvärliga avstånd, ogint klimat, avsaknaden av komfortabla teaterlokaler och en trög, föga mottaglig publik. Maria Silfvan var ett trumfkort i sammanhanget och teaterdirektören sörjde för att relationerna stabiliserades. Han gifte sig med primadonnan i Gamlakarleby den 20 mars 1832. Även Evert Lemke var ånyo engagerad och illvilligt förtal uppgav att han säkerställt sin framtid genom att till Westerlund avstå sin tidigare hustru. Detta är en tolkning som förefaller helt otillständig: Maria Silfvan hade levt inemot fem år alldeles på egen hand och var fri att göra de dispositioner hon ville. Att Lemke fortsättningsvis efter förmåga agerade inom truppen och småningom blev bokförare för Westerlunds företag i Uleåborg var en human och liberal lösning.
Under drygt tio år ambulerade Carl Wilhelm Westerlund med trupp och hustru oavbrutet i Finland. Det var en oerhört maktpåliggande uppgift och därmed en remarkabel insats i Finlands teaterhistoria. De flesta landsortsstäderna besöktes och emellanåt även huvudstaden. Truppens medlemmar förblev i huvudsak direktören trogna och anpassade sig till de hårda förhållandena. De flesta i truppen var av rikssvenskt ursprung, men sällskapets sätt att tala och uppträda blev uppenbarligen med tiden mera särpräglat finländskt. Så etablerades en inhemsk teaterverksamhet långt innan en dylik började efterlysas i offentligheten. Till sällskapets exceptionella prestationer fogades i Helsingfors, den 8 februari 1833, framförandet av pjäsen Finska flickan eller Hittebarnet på kyrkogården, en bearbetning av C. A. F. Berggren, där Maria Silfvan-Westerlund sjöng några kupletter på finska språket. Det var förmodligen första gången man fick höra genuin finska på scenen, flera decennier innan Charlotte Raa-Winterhjelm 1869 med möda inövade de finska replikerna i Aleksis Kivis Lea.
Att Westerlunds sällskap kunde vara ett föredöme under så pass lång tid får tillskrivas flera faktorer, främst givetvis den målmedvetna ledningen. Makarna kompletterade tydligen varandra på ett fördelaktigt sätt. Maria Silfvan utmärkte sig i stora och tragiska roller medan hennes man hellre spelade komedier. De kunde uppträda tillsammans, men effekten var då inte den bästa. Teaterdirektören spelade ofta kort hellre än han agerade på scenen och han trivdes i naturen med gevär eller metspö. Hustrun höll då i trådarna och hon gjorde det med uppenbar auktoritet. Truppens verksamhet fortsatte ännu efter det att Westerlunds dragit sig tillbaka för att bosätta sig i Uleåborg.
Viktigast är dock Maria Silfvans insats som skådespelerska. Till hennes dramatiska talang och goda artikulation kom en omvittnad skönhet; hon kunde till fullo nyttja sina behag och verkade på scen helt utan inhemsk konkurrens. Men de samtida omdömena är dessvärre få. Någon teaterkritik existerade ännu inte och pressen befattade sig ännu inte med teaterföreställningar. I brist på sådan för man hålla till godo med de kommentarer som den unge Topelius i Nykarleby antecknade i sin dagbok. Enligt honom spelade Silfvan Grillparzers Sappho innerligt och hänförande, med ren och klangfull diktion. Hon uppträdde också med påfallande inlevelse och värme. Självfallet var hon påverkad av tidens romantiska ideal, känslorna var översvallande och gesterna yviga.
Carl Wilhelm Westerlund slog sig vid mitten av 1840-talet ner i Uleåborg och blev en inflytelserik rådman i staden, grundade ett ölbryggeri och byggde ett teaterhus. Den ambulerande verksamheten hade varit slitsam och en stillsammare tillvaro föreföll lockande. Direktören hade även tid till kommunala uppdrag och ordinärt affärsliv. Maria Silfvan beträdde inte mera scenen. Äktenskapet var barnlöst, men paret hade en fosterdotter, Charlotta Staaf, som även gjorde några framträdanden på teaterscenen.
Sven Hirn
Maria (Marie) Elisabeth Silfvan (Lemke, Westerlund), född 8.3.1802 i Åbo, död 10.9.1865 i Uleåborg. Föräldrar Gustaf Sil(f)van och Anna Lisa Pehrsdotter. Gift med (1) Evert August Detlof(f) Lemke 1818, (2) Carl Wilhelm Westerlund 1832.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Weckström, Anteckningar rörande teatern i Finland. (Materialsamling, 1864); Oulun Wiikko-Sanomia 16.09.1865. E.-M. von Frenckell, Sju magra år med Thalia. Offentliga nöjen och privata i Helsingfors 1827−1833 (1952); S. Hirn, Alati kiertueella. Teatterimme varhaisvaiheet vuoteen 1870 (1998); Y. Hirn, Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland (1949); J. P. Roos, Gömdt är icke glömdt! Några och tretioåriga teater-anteckningar (1871); C. Rosenqvist, Norrlandskustens teaterpionjärer. Umeå (2003).
BILDKÄLLA. Silfvan, Maria Elisabeth. Oljemålning (detalj): J. E. Lindh, 1831. Foto: J. Salo. Museiverket.