Ture Janson är Åbopojken som blev en av de stora Helsingforsskildrarna i Finlands litteratur. Näst efter Runar Schildt var han den mest begåvade stilisten i dagdrivargenerationen och under 1910- och 1920-talet en av de mest uppmärksammade finlandssvenska författarna. Därtill gjorde han sig känd som journalist och kåsör, även i Sverige, där han bodde de sista 25 åren av sitt liv.
Vem var Ture Janson egentligen? Den frågan ställde sig gamla bekanta efter att han gått ur tiden. Det är inte minst de tvära kasten i Jansons politiska ställningstaganden och i hans privatliv som ligger bakom den undrande frågan. Därtill kommer att Janson med sin Oscar Wilde-look kunde framstå som en posör. Kärnan i sin personlighet höljde han i dunkel.
Ture Janson föddes i Åbo. Fadern, som var litograf, hade rötter på den åboländska landsbygden, medan modern kom från Sverige. Det var en släktbakgrund som starkt påverkade författaren. Både i en språklig-kulturell och i en mer personlig bemärkelse blev Sverige för honom ett viktigt moderland. I fäderneslandet Finland värdesatte han det svenska arvet högt. Även om han saknade Arvid Mörnes pondus och var försedd med en stor portion pessimism, försvarade Janson ivrigt sin folkgrupps rättigheter. Som journalist och agitator försökte han dessutom väcka finlandssvenskarna till solidaritet och socialism. ”Såframt den svenska arbetarklassen icke snart reser sig vill icke jag leva länge mer i det här landet!” utbrast han som 20-åring i en artikel i Arbetaren. Det hårdnande politiska klimatet på 1910-talet gnagde på Jansons mod och illusioner. Med socialismen bröt han kort före inbördeskriget. Då hade han tack vare sin kompetens som journalist och krönikör skapat sig en karriär inom huvudstadens tidningsvärld. Särskilt bra trivdes han under Guss Mattssons fördomsfria ledning på Dagens Tidning.
Ture Janson debuterade som författare 1911 med romanen Inga medmänniskor. Scenen är Helsingfors, dit familjen Janson flyttade när Ture var tretton. Inflyttare är även författarens alter ego, som av sina nya skolkamrater möttes med ”ett brutalt framropadt ord med Helsingfors-uttal: – Tschiks ny kounde!”
För Ture Janson blev huvudstaden en inspirerande miljö. Spänningen mellan utanförskap och tillhörighet består, och det är kanske just detta som gör honom till en så initierad Helsingforsberättare. Han kallar sin andra bok Mitt Helsingfors... (1913), ändå handlar en av de mest signifikativa dikterna om ”att vara främling i sin egen stad”. Samma dualism präglar även novellerna i Knock me down (1914) och Journalisten Bergman (1915).
Det är inte minst den svenska reträtten som framkallar utanförskapet. Bristen på gemenskap och solidaritet utgör ett huvudproblem, vilket accentueras redan i Inga medmänniskor: ”Det var ju splittring längs hela linjen, hela svenska folkelementet var söndersmuladt, ingen medborgarprägel gemensam, inga gemensamma intressen, intet lif. Öfverklassen lefde i strängt slutna kotterier, behärskande restaurangerna i städerna och herrgårdarna på landet. Underklassen var lamslagen, tillintetgjord av betryck, emigration och brist på sådana kunskaper, som duga i lifvet.”
I De ensamma svenskarna (1916) pläderar Janson för socialismen och fäster särskild uppmärksamhet vid de fattiga svenskarna i Helsingfors. Hans budskap är att en social ansvarskänsla är av nöden om svenskheten i Finland skall äga både en mening och en framtid. Sist i romanen möter huvudpersonen solidaritet både från rikssvenskt håll och bland den finlandssvenska ungdomen. I Jansons fiktiva värld från 1916 förvandlas ensamheten till gemenskap.
Men inbördeskriget fördrev Ture Janson från hans sociala och ideologiska hemvist. Härefter återkommer han ofta till känslan av att vara på drift i tillvaron. Krigets råa våld innebar ett trauma för Janson, som behöll sin sympati för de små i samhället men blev mycket kritisk till massrörelser samt utvecklade ett skräckfyllt hat till ”de röda”. Högerman blev han dock aldrig, därtill var han alltför mycket bohem och rabulist. Han nagelfor ofta borgerskapet och i synnerhet storkapitalet och krigsentusiasterna. Ungdomens heta engagemang hade bytts mot ironi mot i stort sett alla företeelser på den politiska scenen.
Trots att Ture Janson kände sig främmande för den nya republiken blev hans 1920-tal både produktivt och framgångsrikt. Framgången visade sig inte minst i det gensvar hans böcker väckte i Sverige. Liksom sina generationskamrater bland de s.k. dagdrivarna, den grupp likasinnade finlandssvenska intellektuella på 1910-talet som bland sina medlemmar räknade bl.a. Runar Schildt och Henning Söderhjelm, hade han tagit Hugo Bergroths språkvårdssträvanden ad notam. Efter att ha kritiserats för språket i debutboken gjorde han sig känd som en det korrekta språkets mästare.
Den vedertagna karaktäristiken av Ture Janson bygger på hans böcker från tiotalet, men högst nådde han kanske på 1920-talet. Under detta decennium byts hans snärtiga men spretiga tidningsprosa ut mot en mer förtätad och slitstark epik.
Till och med kåseriet, en genre som var som gjord för Jansons flyhänta penna, förvandlades till en mer djuplodande kortprosa. I Clown utan mask (1924) avsäger sig Janson den roll av gycklare han tilldelats i pressen. I stället närmar han sig ett lyriskt och aforistiskt uttryck. ”En stark man, det är nu en stackare utan dristighet att vara god” kan det heta. Vad är litteratur, frågar ett barn i Clown utan mask. Hennes författarpappa svarar: ”Det är någonting med bokstäver som har nerver.” I Jansons prosa finns det onekligen nerv.
Under 1920-talet gör Ture Janson upp med den galenskap krigsåren 1914–1918 blottade, och med ett efterkrigssamhälle som han inte kan sympatisera med. Efter att stora vältalare har åstadkommit krigen gäller det, enligt Janson, ”att hejda världspladdret”. I Verkligheten (1923) förordas fåordighet och ett dämpat handlingsprogram: ”Inte förbättra världen – den var oförbätterlig – men skapa en borg av sitt jag och en makt av sitt liv.” Tyst och resolut skall man gå mot sin tid: ”Inga ideal och inga paroller, ingen marsch i flock.”
I Vänskapsbyn (1925) söks livets mening i relationen till Gud och till naturen. Huvudpersonen är en officer som tar avsked och efteråt fantiserar om hur kanoner förvandlas till bon för sädesärlor. ”Vad rätt hade människan att förgripa sig på en enda cell, en enda blodkropp”, frågar sig den före detta krigaren.
År 1926 utgavs Boken om Helsingfors, vars livliga reportage från huvudstadslivet bäddade för Jansons kanske största publikframgång. 1920-talet medförde en mängd förändringar i Jansons privatliv. Äktenskapet med polskan Thekla Nawrotsky, som hade ingåtts 1907, slutade i skilsmässa 1926. Med Gunhild Wetterstrand, en yngre, frånskild tvåbarnsmamma, gifte han sig 1927, varefter han till synes upplevde några av sina lyckligaste år.
Både som författare och som journalist hade Janson blivit ett känt namn även i Sverige, dit han flyttade 1929. I 14 år var han en ansedd medarbetare vid Aftonbladet. Men med emigrationen följde även saknaden efter de två barnen från det första äktenskapet, som blivit kvar i Finland.
Under 1930-talet tog journalistiken över, delvis på bekostnad av författarskapet. Från debuten 1911 till och med 1928 finns 19 titlar i Jansons verkförteckning, men därefter blev det glest mellan böckerna. Diktsamlingen Egypti land från 1935 är märklig, främst på grund av sin tidsfärg. Janson ger uttryck för farhågor inför det oroliga Europas framtid. Han skriver om själens ångestbad och märkliga förebud i dikter som ”Världshöst”, ”Panik” och ”Atomsprängning”. Redan i Vänskapsbyn hade Janson haft utredningar om kemiska vapen som kunde förvandla fosterlandet till ett laboratorium och ett giftskåp. År 1939 argumenterade Janson in i det sista för en förhandlingslösning, men när Finland drogs in i kriget engagerade han sig i sin publicistik för fosterlandet. Janson var även politiskt i linje med sin tidning, Aftonbladet. Den stödde Tyskland i kampen mot ”det röda väldet”, som man kände avsky och skräck för.
Antipatin mot Sovjetunionen fick en personlig och tragisk innebörd när Ture Jansons son stupade på Karelska näset 1940. I en minnesartikel skriver Janson hur man i skugglik procession passerar ”redan redda hjältegravar” och fortsätter: ”Längst där borta, ytterst i raden var vår plats.” Att benämna graven ”vår plats” uttrycker en känslans sanning. Sonens död lär Janson aldrig ha kommit över.
Jansons ensamhet blev ännu mer uttalad när han 1942 separerade från sin andra hustru. P. O. Barck har porträtterat Janson som en älskvärd människa; en god lyssnare som tänkte mycket och formulerade sig elegant. Men hans familjeliv omöjliggjordes av alkoholmissbruk och depressioner samt av en läggning åt det extravaganta.
Från 1946 hade Ture Janson varken fast bostad eller regelbunden utkomst. Han hade blivit hemlös i sin tid och i sitt liv. Ändå är hans sista år inte enbart en berättelse om misär, utan även om hjälpsamhet och försoning. Janson fann en fristad först i Sigtuna och senare hos goda vänner i Mariefred. ”Naturen göt sin ro i allt levande och gav fristad åt allt som irrat”, skrev stadsbarnet i Vänskapsbyn. Decennier senare kom naturen kring Mälaren att skänka ro åt den irrande finlandssvensken.
En för finländska förhållanden tidig science fiction-roman, Hotell Universum, gav Janson ut 1946. Författarskapet avslutas med Den litterära hjulångaren (1950) och Genier, nihilister etc. (1953), som innehåller åtskilliga eleganta essäer.
Ture Janson dog 1954 och jordfästningen ägde rum i Mariefreds kyrka. Hans stoft överfördes följande vår till Finland och Sandudds begravningsplats.
Arne Toftegaard Pedersen
Thure (senare Ture) Johan Ludvig Jansson (senare Janson), född 5.2.1886 i Åbo, död 24.12.1954 i Mariefred i Sverige. Föräldrar litografen Frans Leonard Jansson och Berta Gustava Schylander. Gift med (1) Thekla Nawrotsky 1907, (2) Gunhild Wetterstrand 1927.
PRODUKTION. Inga medmänniskor (1911); Mitt Helsingfors ... (1913); Knock me down (1914); Journalisten Bergman (1915); De ensamma svenskarna (1916); Verkligheten (1923); Clown utan mask (1924); Vänskapsbyn (1925); Boken om Helsingfors (1926); Egypti land (1935); Hotell Universum (1946); Den litterära hjulångaren (1950); Genier, nihilister etc. (1953).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. O. Barck, Ture Janson. Författare och journalist (1962); E. Ekelund, Finlands svenska litteratur II (1969); Finlands svenska litteraturhistoria II (2000); A History of Finland’s Literature (1998); O. Homén, De nya författarna (1915); T. Warburton, Femtio år finlandssvensk litteratur (1951).
BILDKÄLLA. Janson, Ture. Foto: Ateljé Apollo. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.