Lydia Sesemann blev Finlands första kvinnliga doktor då hon avlade filosofie doktorsexamen i kemi vid universitetet i Zürich våren 1874. Hon kom dock aldrig att utöva något yrke, vilket är en delorsak till att hennes namn sedermera fallit i glömska.
I Nord- och Mellaneuropa fick kvinnor i slutet av 1800-talet så småningom rätt att studera vid samma universitet som män; Zürich var det första. Saken debatterades häftigt under slutet av seklet. Vid Helsingfors universitet var den första kvinnliga doktorn läkaren Karolina Eskelin. Hon disputerade i kirurgi 1895 och erhöll medicine doktorstiteln i slutet av 1896, mer än tjugo år efter Lydia Sesemanns examen 1874. Den första kvinnan som avlade slutexamen i Helsingfors var Emma Irene Åström, som promoverades till filosofie magister 1882.
Lydia Sesemanns prestation väckte föga uppmärksamhet i hemlandet. Finlands Allmänna Tidning noterade den och skrev kort den 12 juni 1874: ”En finska, fröken Sesemann har enl. utländska blad vid universitetet i Zürich tagit doktorsgrad i naturvetenskap och matematik.” Tidningen Suomenlehti i Viborg publicerade samma nyhet ett par dagar senare. På sin tid fick Lydia Sesemann nöja sig med denna knapphändiga publicitet, och i ytterst ringa utsträckning har hon uppmärksammats av eftervärlden.
Lydia Sesemann föddes den 14 februari 1845 som dotter till den viborgske grosshandlaren Mikael Carl Sesemann i dennes andra äktenskap. Hans hustru var Antonie (Antoinette) Williams från München. Familjen var stor eftersom Sesemann hade tre döttrar och tre söner från sitt första äktenskap och fyra döttrar och tre söner i sitt andra.
Familjen Sesemann hörde till den tyska köpmannasocieteten i Viborg – liksom bl.a. familjerna Hackman och Wahl. Den första representanten för släkten, Hans David Sesemann, hade 1661 invandrat från Lübeck till Viborg. Släkten bevarade genom alla generationer sitt tyska språk.
Det finns inga uppgifter om att Lydia Sesemann skulle ha gått i någon av de privata tyska skolor som fanns i Viborg, även om hon i de biografiska uppgifter hon lämnade in till universitetet i Zürich uppgav att hon besökt en privatskola och erhållit dimissionsbetyg efter fullgjord kurs. I vilket fall som helst växte hon upp i en miljö där man lade vikt vid att kvinnor skulle utbilda sig. I Viborg fanns landets äldsta flickskola, Töchterschule, som hade grundats på Katarina II:s tid och senare blivit en svenskspråkig fruntimmersskola. Den ryska överklassens sed att utbilda även sina döttrar fick rotfäste i Gamla Finland på ett sätt som inte finner sin motsvarighet någon annanstans i storfurstendömet.
Efter makens död 1865 flyttade Antonie Sesemann till Stuttgart, där hon bodde mellan 1867 och 1877. Det är inte klart huruvida barnen bodde hos henne, men också Lydia var i Tyskland. Hon tog nämligen privatlektioner särskilt i matematik och latin som förberedelse för akademiska studier. Bådadera var ämnen som inte ingick i det kursprogram som var ämnat för flickor.
Lydia Sesemann studerade i Zürich vid naturvetenskapliga sektionen vid filosofiska fakulteten från vinterterminen 1869–1870 till vinterterminen 1873–1874. Hennes huvudämne var kemi. Våren 1874 försvarade hon sin dissertation Über Dibenzylessigsäure und eine neue Synthese der Homotoluylsäure i organisk kemi. Handledare för arbetet var professorerna Victor Merz och Wilhelm Weith. Vid denna tid forskade man aktivt i Tyskland kring olika kemiska ämnens reaktioner, men undersökningarna hade inga omedelbara praktiska tillämpningar. En likartad forskningsinriktning vann insteg i Finland ett par årtionden senare under kemiprofessorerna Ossian Aschan och Gustaf Komppa.
Lydia Sesemann publicerade en kort presentation av sin forskning i den centrala kemitidskriften Berichte der deutschen chemischen Gesellschaft 1873. Samma år omnämndes hennes forskning i ovan omtalade tidskrift när O. Meister redogjorde för Chemische Gesellschaft Zürich och förhavanden i anslutning till detta sällskap. Handledarna för arbetet redogjorde 1877 för universitetets laboratorium och samtidigt för Lydia Sesemanns forskning med motiveringen att den inte skulle få någon fortsättning. Forskningen omnämndes samma år, 1877, i tidskriften Chemisches Central-Blatt, men det var förmodligen den sista vetenskapliga uppmärksamheten som kom den unga kemisten till del.
När Lydia Sesemann inledde sina studier i Zürich vinterterminen 1869–1870 studerade sammanlagt 14 kvinnor där, av vilka nio var från Ryssland, tre från Storbritannien, en från Förenta staterna och en från Schweiz. Under de följande åren ökade antalet kvinnliga studenter kraftigt. Toppåret 1873 hade antalet stigit till 114 kvinnor, av vilka 99 var ryska undersåtar.
Under de första åren av sin studietid bodde Lydia Sesemann i samma stadsdel som de flesta ryskorna. Man kan anta att hon kunde ryska och umgicks med de ryska studenterna. Däremot tyder ingenting på att hon skulle ha tagit del i den politisk-konspirativa verksamhet som flera av dem bedrev.
Genom sina agenter följde den ryska regeringen oroligt med hur situationen utvecklades i Zürich. I maj 1873 utfärdades en förordning som fastslog att de kvinnliga studenterna måste lämna universitetet före årets slut, om de ämnade söka tjänster som var beroende av regeringen eller om de ämnade avlägga examen vid en rysk läroanstalt – ett år tidigare hade undervisningen i medicin återigen öppnats för kvinnor. Åtgärderna i förordningen motiverades också med att de kvinnor som hade slagit sig ned i Zürich levde ett opassande, d.v.s. osedligt, liv.
Den största delen av de kvinnliga studenterna fogade sig och vårterminen 1874 var det endast sex kvinnliga ryska undersåtar som studerade i Zürich. Bland dem fanns Lydia Sesemann. Hon hade kanske redan då beslutit sig för att inte återvända till Finland.
Lydia Sesemann lämnade Zürich våren 1874. Åren 1896–1901 bodde hon i München tillsammans med sin yngre syster Helene, åtminstone tidvis i Lausanne och från 1907 återigen i München. Där levde de uppenbarligen på räntor ända till sin död. Lydia dog 80 år gammal den 28 mars 1925, Helene tre år senare.
Man kan fråga sig varför Finlands första kvinnliga doktor – trots ett samtida omnämnande i pressen – så fullständigt föll i glömska. Hennes tysk-lettisk-viborgska bakgrund och den långa vistelsen utomlands var säkert bidragande faktorer. Dessutom följde hon närmast en ”rysk” bildningsväg – genom att följa såväl kvinnoutbildningstraditionen i Gamla Finland som den ryska intelligentians tradition av studier utomlands, särskilt i Schweiz. Med denna bakgrund hade hon inte de möjligheter att bli firad som ”lagerns första kvinna” som den jordnära lärarinnan Emma Irene Åström eller som en pionjär i stil med den frejdiga läkaren Karolina Eskelin.
Vägen från Viborg via Zürich till ett overksamt liv i München och Lausanne var helt enkelt en återvändsgränd i termer av nationell berömmelse. Å andra sidan var en examen i Zürich en återvändsgränd för en utlänning med tanke på fortsatt forskning. Då Lydia Sesemann blev doktor existerade det inte någon forskarbana för en kvinna; hon fick nöja sig med att vara den första.
Marja Engman
Lydia Sesemann, född 14.2.1845 i Viborg, död 28.3.1925 i München. Föräldrar grosshandlaren Mikael Carl Sesemann och Antonie Williams.
PRODUKTION. Über Dibenzylessigsäure und eine neue Synthese der Homotoluylsäure. Inaugural-Dissertation. Zürich (1874).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Engman, Lydia Sesemann. Finlands första kvinnliga doktor. Historisk Tidskrift för Finland 1996.
BILDKÄLLA. Sesemann, Lydia. Museiverket.