Rudolf Elving är för eftervärlden mest känd för sin verksamhet i Tammerfors takfiltsfabrik och Voikka pappersbruk, sedermera Kymmene Ab. Han var även med om att grunda flera andra viktiga företag, bl.a. Helsingfors aktiebank, Städernas i Finland hypotekskassa, Olycksfallsförsäkringsaktiebolaget Patria samt Industiidkarnas brandstodsförening. Han intresserade sig för skogsvård och skogsbruk och ägde ett antal gårdar. Inom politiken var han engagerad på flera håll, bl.a. som stadsfullmäktig i Helsingfors och medlem av lantdagens borgarstånd 1885–1899. Han var dessutom med om att grunda tidningen Nya Pressen. Elving har setts som en brobyggare mellan ett gammalt patriarkaliskt och ett mera modernt och professionellt ledarskap.
Rudolf Elving härstammade från en släkt av handlande och tjänstemän. Fadern, Anton Elving, var provinsialläkare. Efter studentexamen studerade Rudolf juridik och han inledde sin bana som advokat. År 1878 fick han en tjänst som sekreterare vid medicinalstyrelsen, samtidigt som han fortsatte sin advokatverksamhet. År 1884 lämnade han medicinalstyrelsen och gick över till näringslivet. Han fick först tjänst som yngre direktör i Föreningsbanken, men efter en tid valde han att verka inom den uppblomstrande industrin.
Elvings första betydande investering i ett industriföretag var inlösningen av Tammerfors takfiltsfabrik Ab (TAKO) år 1889. Bolaget hade ursprungligen grundats av Fredrik Idestam men råkade ut för stora svårigheter i mitten av 1880-talet och hamnade i ett skede i finansiärernas händer. Elving kallades in som rådgivare vilket gav honom god insyn i bolaget. Han fick bolaget på fötter och eftersom han trodde att det hade framtidsutsikter beslöt han att inlösa aktierna i bolaget 1890. Genom denna affär blev han industriman på heltid.
På 1890-talet utvidgade han sin verksamhet genom att förvärva forsandelar och skog i trakterna kring Voikka fors vid Kymmene älv, och i slutet av 1890-talet beslöt han att anlägga en pappersfabrik och ett träsliperi där. År 1898 startade verksamheten vid Voikka pappersbruk. Den nya fabriken växte snabbt; på några år gick man från en pappersmaskin till fyra och snart hade fabriken blivit större än den ursprungliga Tammerforsfabriken. Elving fortsatte att köpa upp skogs- och jordområden för de bägge fabrikernas behov. Han erhöll bergsråds titel 1899.
År 1903 sålde Elving fabriken i Tammerfors och därefter bestod TAKO huvudsakligen av Voikka bruk. Elving inriktade sig nu på att utveckla verksamheten vid Kymmene älv. Sannolikt hade han redan i detta skede planer på att öka samarbetet med Kymmene bruk och Kuusankoski bruk. Elving bör också ses som den egentliga initiativtagaren till fusionen av Kymmene, Kuusankoski och Voikka till det ”nya” Kymmene Ab år 1904. Som ett resultat av fusionen blev detta Finlands största bolag och Nordens största inom pappersindustrin. Ledningen i det nybildade storbolaget övertogs av Elving. Som villkor för fusionen hade han krävt befattningen som styrelseordförande på heltid. Huvudägarna till Kymmene bruk, bröderna Ernst och Magnus Dahlström, drog sig samtidigt tillbaka från aktiv företagsledning.
Elving var en kraftfull person, som aktivt bidrog till den finska pappersindustrins utveckling kring sekelskiftet 1900. På några år expanderade Voikka bruk till ett av de största pappersbruken i Finland tack vare Elvings starka engagemang och kraftfulla ledning. Även verksamheten vid Kymmene Ab utvidgades snabbt under Elvings ledning.
Elvings tid i ledningen för Kymmene var samtidigt stormig. Förhållandet till bruksarbetarna vållade honom särskilda problem. År 1904 strejkade sortererskorna under en längre tid: salsmästaren Schmitz skall ha visat sig partisk och även betett sig opassande och gjort otillbörliga närmanden mot kvinnorna. Strejken slutade först med Schmitz avgång. Under storstrejksåret 1905 förekom visserligen enbart smärre strejker vid fabrikerna, men oron på arbetsplatserna var hela tiden stor. Till råga på allt råkade Voikkafabriken ut för en svår brand 1906, som förstörde en stor del av produktionskapaciteten. Det var ett svårt slag, med tanke på att Voikka var den modernaste fabriken inom Kymmene. Voikka pappersbruk var ett nyanlagt bruk och dessutom favoriserade Elving Voikka framom de övriga Kymmene-bruken. Han beslöt bygga upp bruket på nytt och ersatte de förstörda pappersmaskinerna med tre nya, en dryg investering för bolaget.
År 1907 ökade oroligheterna på nytt. Följden blev att man införde 8-timmarsarbetsdag för skiftesarbetare. Detta blev betungande för företaget, särskilt som marknaden för papper drabbades av recession samma år. Ryssland var den viktigaste markanden för finskt papper vid denna tid – exporten dit gick nu kraftigt ned och priserna föll. Bolaget hamnade i ekonomiskt trångmål, förvärrat av den tunga skuldbördan. Till slut hamnade bolaget i en så allvarlig kris att fordringsägarna tillsatte ett administrationsråd. Elving tvangs avgå. Finansiärerna tycks ha förlorat förtroende för honom, därför att han strax före krisen hade tecknat framtiden i alltför ljusa ordalag.
För sin tid måste Elving sägas ha varit en mycket modern företagsledare och han har faktiskt kallats en av de första moderna kapitalisterna i skarp kontrast till den gamla tidens patroner. Som företagare var han en utpräglad risktagare; han ansåg att företagsverksamhet skulle inriktas på utveckling och expansion. Sedan Kymmene Ab bildats, fortsatte Elving sin expansiva strategi vars förutsättning var hög skuldsättning. Risktagande och aggressiv expansionslusta kan vara goda egenskaper i tider av uppgång men slår lätt över i önsketänkande och ansvarslöshet under perioder av kris.
Ett annat uttryck för Elvings modernitet är att han inte hade särskilt stora finansiella tillgångar. I stället förfogade han över ett omfattande kontaktnät, han hade ett gott anseende inom näringslivet och en god portion affärsbegåvning som han förstod sig på att utnyttja. Som advokat hade han haft många företag som kunder och medverkat vid fusioner och ägarförändringar. Därigenom hade han inhämtat goda kunskaper i finansiering och företagsstrategi. Han hade också biträtt företag vid rättstvister. För en nyetablering som Voikka bruk var dessa erfarenheter mycket värdefulla.
Hans modernitet hade även andra facetter. Han ansåg att lönen skall ses som ett incitament, d.v.s. man bör betala konkurrenskraftiga löner åt tjänstemän och experter för att få kompetenta medarbetare. Även om de högre tjänstemännen hade jämförelsevis goda löner och förmåner under denna tid, avkrävdes de vanligen total lojalitet med arbetsgivaren. Elving var också en aktiv och framåtsyftande lantdagsman och drev på många moderniseringsprojekt, t.ex. utbyggnad av järnvägsnätet, och andra reformer till näringslivets fromma. Han förespråkade utvidgade rättigheter för kvinnor och ansåg att lika lön för kvinnor och män som utför samma arbete borde vara en självklarhet.
Samtidigt var han en patriarkalisk ledare av den gamla stammen. Lönenivån vid hans bruk var låg och han ansåg sig ha oinskränkt makt i sina företag. Oroligheter och missnöjesyttringar förekom ofta. Hans förmåga att utnyttja personliga nätverk för att få finansiering och kunskap som kom verksamheten till godo var också ett typiskt drag för en äldre tids företagsledare. Likaså är hans engagemang i många bolag samtidigt utmärkande för mångsyssleriet i äldre tid. Genom professionaliseringen blev ledningen av storföretag ett heltidsarbete. Även allmännyttig verksamhet i stor skala är ett typiskt drag för gammaldags patriarkala ledare.
Å andra sidan hade Elving ett nervöst temperament och var en utpräglad maktmänniska, som måste fatta alla beslut själv. Elving hade en hög uppfattning om sina medarbetare, men om hans auktoritet ifrågasattes eller konflikter uppstod, var han obeveklig.
Susanna Fellman
Rudolf Bernhard Elving, även Elfving, född 4.7.1849 i Lovisa, död 28.7.1927 i Helsingfors. Föräldrar provinsialläkaren Anton Elving och Jakobina Ulrika Matilda af Forselles. Gift 1877 med Anna von Bonsdorff.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Brages pressakriv, Helsingfors. J. Ahvenainen, Från pappersbruk till storföretag. Kymmene Aktiebolag 1918–1939 (1972); S. Fellman, Uppkomsten av en direktörsprofession. Industriledarnas utbildning och karriär i Finland 1900–1975 (2000); V. Hoving, Kymmene Aktiebolag 1872–1947 (1947); O. Kanerva, Vuorineuvos Rudolf Elving ja Valkealan Kirjokiven Kartano n. 1895–1952 (1988); P. Karonen, Patruunat ja poliitikot. Yritysjohtajat taloudellisina ja poliittisina toimijoina Suomessa 1600–1920 (2004).
BILDKÄLLA. Elving, Rudolf Bernhard. Foto: Ateljé Daniel Nyblin. Museiverket.