Adèle Weman hör till pionjärerna inom folkbildnings- och ungdomsrörelsen i Svensk-Finland. Hon var verksam i Kimito, där hon ägnade sitt liv åt ungdomars utbildning och sociokulturella fostran. Hon skrev själv huvuddelen av de verser och den dramatik som verksamheten behövde.
På eget initiativ började Adèle Weman som tjugoåring oavlönad undervisa allmogebarnen på Gundby gård, och 1882 blev hon lärare vid den första folkskolan i Kimito. Tillsammans med lärarkollegan Nils Oskar Jansson införde hon allmänbildande ungdomsverksamhet, i form av var sin förening för pojkar och flickor. Från 1896 inlemmades verksamheten i Kimito ungdomsförening. Misstron mot ungdomsarbetet och förbudet att använda skolhuset som samlingslokal ledde till ett beslut att bygga ett eget hus. Bygget finansierades till stor del med intäkter från fester och turnéer bl.a. till Åbo och Helsingfors. Under byggnadsskedet var Adèle Weman ungdomsföreningens ordförande, och hon skapade själv största delen av programnumren, d.v.s. festdikter, prologer och teaterpjäser. Hon blev välkänd genom sin stora produktion som publicerades under pseudonymen Parus Ater, det latinska namnet för svartmesen.
Adèle Weman växte upp på Gundby gård i Kimito som fosterdotter till sin faster Emèlie, som en kort tid var gift med Joakim Dahl, bror till Gundbys ägare, Samuel Dahl. Efter makens död bosatte sig Emèlie Dahl med sin mor och sin fosterdotter i villa Alfhem på Gundby. Åren 1857–1860 gick Adèle Weman i Svenska fruntimmersskolan i Åbo, där Samuel Dahl var förste lärare. När Weman slutat skolan och vistats en vinter hos sin mor i Viborg, övertalade hon Samuel Dahl att få hålla skola för barnen på Gundby. Undervisningen började i hennes hem 1864. År 1872 anställdes hon av kommunen som lärarinna för flickor. När folkskolan i Vreta inrättades 1882 fick hon lärarinnetjänsten där. Hon pensionerades 1917. Hennes hem i Villa Sagalund har bevarats som del av ett senare museiområde. Villan byggdes gemensamt av henne och Nils Oskar Jansson 1911. På ålderdomen kunde hon tack vare sin forna elev Amos Anderson tillbringa vintrarna på Hotel Kämp i Helsingfors.
Adèle Wemans pedagogiska skicklighet gjorde skolarbetet roligt för eleverna. Hon använde högläsning och olika lekar som pedagogisk metod. När Nils Oskar Jansson blivit lärare i pojkklassen i Vreta folkskola införde de samskoleprincipen och delade undervisningen efter varandras kompetens. Hon betonade livsglädje, empirisk kunskap och samhällsmedvetenhet. I sina minnen berättar hon att både ståndspersoner och bönder hyste misstankar om att skolundervisningen skulle leda till lättja och minska tillgången på tjänstefolk.
På landsbygden kanaliserades folkbildningsarbetet via folkskolorna i form av biblioteks- och ungdomsverksamhet. Kimito svenska ynglingaförening grundades 1888 i syfte att åstadkomma ett bibliotek. Flickringen grundades 1891 av Adèle Weman, och medlemmarna samlades till symöten i Vreta skola. På en av Ynglingaföreningens fester uppträdde ungdomarna första gången med gamla allmogedanser från Kimito. Hösten 1894 sammanslogs båda föreningarna till Odalförbundet, och Vreta skola fungerade som föreningslokal.
Föreningens motståndare vände sig till skolinspektorn och föreningen uppmanades att söka sig en annan samlingslokal. Weman vände sig till redaktör John Hedberg på Åbo Tidning och med hans hjälp förnyades stadgarna och namnet ändrades till Kimito ungdomsförening. Nils Oskar Jansson avgick som ordförande och efterträddes av Weman. Hennes forna elev, läraren Frans Österblom, blev vice ordförande och kassör. Beslutet att bygga ett eget hus fattades hösten 1896. Karl Wallstens, ägare till Vreta Storgård donerade byggnadstomten och arkitekten Gösta Cajanus gjorde utan kostnad ritningen. Trettondagen 1899 invigdes huset, som fick namnet Wrethalla. I februari samma år öppnade ungdomsföreningen en aftonskola för personer som inte gått i folkskolan.
I sina minnen nämner Adèle Weman att byggnadsfinansieringen var ett stort problem. Det gällde för ordföranden att be om bidrag och borgensförbindelser och att bidra med egna medel. Men det allra tyngsta var att ständigt skapa nya, lockande programnummer till festerna som skulle ge inkomster till byggnadskassan. Förtryckstidens politik och censur bidrog till svårigheterna. Senare skämtade man om att huset var byggt av Parus Aters tårar.
Fastlagstisdagen 1897 gavs den första soarén på Brandkårshuset i Åbo med John Hedberg och Arbetets vänner som värdar. På programmet fanns bl.a. ”bygdemålsdram” av Nils Oskar Jansson, skärgårdsdanser och pjäsen ”Giftermålsbyrån” av Parus Ater med henne själv i huvudrollen. Följande sommar gjorde Arbetets vänner svarsbesök till Kimito ungdomsförenings lotteri i Skoböle. Sommarfesterna med lotteri blev en årligen återkommande händelse tills föreningens skuldbörda lättats. Ibland bidrog även yrkesartister såsom operasångaren Hjalmar Frey till programmet. Också han avtackades med ett poem av Parus Ater. Den första turnén till Helsingfors gjordes 1901. Vänner och värdar var studentföreningen Väst-Finska Stammen och Arbetets vänner. Efter soarén bad Guss Mattsson att få bli ständig medlem i Kimito ungdomsförening. Wrethalla stod skuldfritt 1910.
När Adèle Weman införde teaterverksamhet bland allmogeungdomen var det ont om lämpliga pjäser. Mest behövdes enaktare. De flesta pjäserna skrev hon själv. Hennes största problem var att pjäsen måste skrivas exakt för de förmågor ungdomsföreningen för tillfället hade. Ett stycke skrev hon således för sju pojkar och en flicka. Hon regisserade själv; för Kimito ungdomsförenings behov skrev och regisserade hon minst 35 pjäser. Enligt tidens sed skrev hon tendentiöst och agiterade för folkbildning, socialt ansvar, sparbankssparande, nykterhet, svensk jord i svenska händer m.m.
Många inom släkten Weman har skrivit dikter; med sina syskon brevväxlade Adèle Weman även på rim. Som 18-åring torde hon ha publicerat sina första alster i månadstidningen Bifolia. På 1870-talet medverkade hon i dagspressen med små berättelser från landsbygden. Till de tidiga prosaberättelserna hör ”Mikko Ljung”, publicerad 1880 och troligen skriven som följetong. Liksom romanen I Wiborgs gränd (1883) talar den för de ungas rätt att själva välja äktenskapspartner. När huvudpersonen i den sistnämnda boken inte får den hon vill ha, tackar hon nej till ett gott parti och blir företagare i stället. I slutet återser hon sin ungdoms friare, bjuder honom på te i sitt bageri, och konstaterar att hon har det bra. Sviken kärlek förekommer ofta i Parus Aters berättelser. Det lyckliga slutet skapas av huvudpersonens godhet förenad med kunskaper och flit. Bondpigan i berättelsen På landsbygden (1885) har samlat ett rejält sparkapital på banken. I romanen Uppåt eller nedåt, utgiven 1890 under pseudonymen Inge Storm, diskuterar hon äktenskap mellan en kvinna av familj och en bonde och konstaterar att båda kan stiga uppåt genom att anpassa sig. Folkbildaren Parus Ater ger den läskunniga allmogeungdomen nya tankemönster och identifikationsmodeller som i viss mån bryter mot traditionen i bondesamhället och inkräktar på prästerskapets och etablissemangets makt.
Många av hennes berättelser har sitt upphov i händelser inom släkten Weman eller den närmaste omgivningen. Under de hårda turnéåren måste hon vara produktiv. Diktsamlingen Toner från bygden (1898) såldes till förmån för byggnadskassan. Till sommarfesterna utgavs en tidning, där de flesta bidragen skrevs av Parus Ater och Nils Oskar Jansson. I serien Ungdomsföreningarnas teaterbibliotek, som kom ut 1917–1918, är en tredjedel av pjäserna skrivna av Parus Ater. Några av hennes verk har kommit ut i flera upplagor. Åtminstone två pjäser har nått över en språkgräns. Far super är översatt till finska och det deckarliknande stycket Dalakastet (1917) översattes till estniska. Parus Aters produktion omfattar över 40 publikationer, exklusive artiklar och dikter som publicerats i tidningar och tidskrifter. Fyra av hennes pjäser har uppförts på Svenska teatern i Helsingfors: två barnpjäser samt Kung Ivars dotter och Läsförhörskalaset på Hultnäs. Den sistnämnda beställdes av Nicken Rönngren och hade premiär 1914. Den fanns på teaterns repertoar långt in på 1930-talet. Lagerkransen som författarinnan hyllades med på premiären finns bevarad i blå hallen, poesihallen i Villa Sagalund.
Solveig Sjöberg-Pietarinen
Adèle Wilhelmina Weman, pseudonym Parus Ater, Inga Storm, född 7.10.1844 i Valkeala, död 10.9.1936 på Sagalund, Kimito. Föräldrar lantmätaren Johan Wilhelm Weman och Carolina Wilhelmina Granbohm.
PRODUKTION. På landsbygden (1885); Barnafröjd. Versifierade berättelser och lekar (1899); Från loft och logar (1909); Vinterdrömmar (1915); Ur barnens lustgård. Sagor, berättelser och lekar (1918); Förtroliga stunder (1921); Stämningsstunder (1925); I daggryningen. Minnen och skildringar från folkskolans första år i Finland (1927); Minnen i skuggor och dagrar. Självbiografiska anteckningar (1933). Skådespel bl.a.: Far super (1902); Hos spågumman (1902); Lump-Lenas testamente (1902); Lycka (1902); Kung Ivars dotter (1915); Dalakastet (1917); Bemerkungen (1923); Dikter: Toner från bygden (1898); Giftermålsbyrån och andra dikter (1900); Valda dikter (1917); Aftonklockan (1919).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Forssell, Kvinnliga folklivsskildrare samt G. Kjellin, Teater på två språk. Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); E. Lindroos, Kring Wrethalla. Kimito ungdomsförening 1888–1988 (1988); S. Sjöberg, Nils Oskar Jansson och hembygdsrörelsen i Åboland (avhandling pro gradu, Åbo Akademi, 1975); Sign. E. Å., Adèle Weman. Kalender utgiven av Svenska folkskolans vänner (1936); G. G. Weman, Om släkten Weman 1590–1912. Uppsala (1912).