ANDERSON, Amos


(1878–1961)


Affärsman, riksdagsman, bergsråd


Amos Anderson skapade på 1920- och 1930- talet den största tryckeri- och förlagskoncernen i Finland. Som donator och genom föreningen Konstsamfundet, som han instiftade 1940, har han ekonomiskt stött särskilt finlandssvensk vetenskap, konst och samhällelig verksamhet. Andersons insats var viktig också vid grundandet av Finlands Rominstitut.

 

Som barn genomgick Amos Anderson folkskolan i Vreta i Kimito och handelsinstitutet i Åbo, därifrån han utexaminerades 1898. Han visade tidigt prov på affärssinne och knöts av finansmannen August Ramsay till Sjöförsäkringsaktiebolaget Triton i Åbo, där han var anställd 1898–1900. De följande två åren studerade Anderson finans- och försäkringsväsendet i Europa, först i Göttingen och därefter i London. Då han återvände hem fick han anställning som aktuarie vid Industriidkarnas i Finland ömsesidiga brandstodsförening och kvarstod på denna post till 1907. Under denna period, 1904, studerade han med hjälp av ett statsstipendium i Tyskland, vid inrikesministeriet i Berlin, den statliga övervakningen av försäkringsväsendet.


 

Amos Andersons håg för tidnings- och tryckeribranschen tog sig 1905 uttryck i grundandet av den första försäkringstidskriften på svenska i Finland, Försäkrings Tidskrift. Följande år grundade han Mercator. Tidskrift för Finlands näringsliv och kvarstod som dess ansvarige utgivare till 1946. I sin egenskap av försäkringsexpert valdes Amos Anderson också tidigt in i direktionen för Ömsesidiga Försäkringsbolaget Kaleva, i vars förvaltningsråd han sedermera blev vice ordförande. Likaså blev han snart invald i styrelsen för Försäkringsaktiebolaget Sampo i Åbo.


 

Amos Andersons bana som tidningsförläggare tog fart i och med Dagens Tidning, som grundades 1911 efter förebild i tysk press. Tidningen utkom i drygt två års tid, från ingången av 1912 till mars 1914, med den legendariske Guss Mattsson som chefredaktör. Anderson var själv ansvarig utgivare 1912–1913 och verkställande direktör i Aktiebolaget Dagens Tidning, där han innehade aktiemajoritet. Bolaget upplöstes 1913, varefter Amos Anderson innehade en tredjedel av aktiestocken i det nya Dagens Tidnings Förlags Ab. Dagens Tidning överläts 1914 till Hufvudstadsbladet (Hbl) och sammanslogs med Nya Pressen till Dagens Press, en föregångare till Svenska Pressen. Därefter koncentrerade sig Anderson på att bygga upp tryckerirörelsen bakom tidskriften Mercator, nämligen Mercators Tryckeri Ab som han grundlade i huvudstaden 1909 tillsammans med kommerserådet Viktor Ek och bankdirektör J. O. Wasastjerna. Amos Anderson var ordförande i direktionen. Han hade redan sommaren 1908 köpt boktryckeriet Valo i Helsingfors, vars maskinpark blev grunden till det nya tryckeriet. Anderson övertog 1908 även utgivningen av Finsk Tidskrift, vars förläggare han var 1908–1930 och ansvarige utgivare 1930–1940. Tryckningen av Finsk Tidskrift övergick sommaren 1909 till det nyinrättade Mercators Tryckeri.


 

Amos Anderson skapade 1917–1918 en stor stentryckskartell i huvudstaden genom att förvärva och med Ab F. Tilgmann fusionera sex stentryckerier, av vilka Ab Öflund & Pettersson Oy, Lilius & Hertzbergs stentryckeri och Åbo Stentryckeri Ab var de största. Ab F. Tilgmann Oy, där Anderson 1916 förvärvat aktiemajoriteten och där han var direktionsordförande, blev under hans ledning snabbt Nordens största stentryckeri. Fusionen var genomförd 1921 då alla dotterbolag hade införlivats med Tilgmann, och deras maskinpark överfördes till tryckeriets nybygge vid Lönnrotsgatan. Amos Anderson hade även förvärvat aktiemajoriteten i Tidnings- och Tryckeri Ab i Helsingfors, ett bolag som fram till 1914 utgav Nya Pressen och som bland annat förfogade över en ny rotationspress. Han inträdde senare även som verkställande direktör i detta bolag, som 1920 uppgick i Mercators Tryckeri Ab.


 

Amos Andersons snabbt skapade tryckeri- och förlagsbolag ledde till att han snart blev invald i olika grafiska intresseorganisationer och sammanslutningar. Då kartellorganisationen Boktryckerikontoret bildades 1917 valdes Anderson till ord­förande i dess delegation, en post som han innehade ända till 1952. Likaså ställdes han i ledningen för Litografiska förbundet och invaldes i direktionen för Finska grafiska industrins arbetsgivareförbund, där han snart blev vice ordförande. Även andra samhällskretsar utanför den grafiska industrin och försäkringsväsendet lade märke till Andersons affärsmannaegenskaper och han invaldes bl.a. i Unionsbankens förvaltningsråd och i Ab F. Stockmanns styrelse.


 

I början av 1920-talet gjorde Amos Anderson nästa stora offensiv och utvidgade sitt grafiska imperium genom förvärvandet av tidningen Hufvudstadsbladet och dess tryckeri. Hufvudstadsbladet Ab:s ekonomi var körd i botten och huvudägaren A. R. Frenckell svårt skuldsatt. Efter förhandlingar mellan Anderson och Frenckell sålde den sistnämnde 1921 sin tidning jämte tryckeri till ett nytt bolag, Hufvudstadsbladets förlag och tryckeri Ab, för 5,9 miljoner mark. Det nya bolaget förvärvade fastigheten Västra Henriksgatan 8. Frenckell kvarstod som chefredaktör till 1928 och han var även ordförande i bolagets styrelse. Bolagets huvudägare Amos Anderson verkade också 1921–1930 som dess verkställande direktör och ansvarige utgivare. År 1928 tillträdde han också posten som tidningens chefredaktör, vilken han 1936 överlät i andra händer, men som ansvarig utgivare kvarstod han till 1945. Anderson inlöste 1928–1929 bolagets samtliga aktier och blev därmed dess enda ägare.


 

Under det röda upproret 1918, då huvudstadens borgerliga tidningar var indragna och deras tryckerier låg i träda, vistades Amos Anderson i Stockholm där han ledde Finska finanskontoret. Hans insatser som affärsmagnat uppmärksammades snart även i politiska kretsar. Han nominerades 1922 till riksdagsmannakandidat för Svenska folkpartiet i Åbo läns södra valkrets och blev som ”bygdens son” även invald. Efter president Ståhlbergs upplösning av riksdagen utlystes urtima val våren 1924. Anderson inledde i januari samma år sin valkampanj med sitt berömda tal om ”Den svenska folkstammens ställning i Finland”, som formade sig till en svidande kritik av den svenska riksdagsgruppen och en vidräkning med dess ordförande, SFP:s generalsekreterare Rafael Colliander. Han vann en jordskredsseger i valet och återvaldes trots partiets tillbakagång (bl.a. Colliander föll igenom).


 

Amos Anderson satt i riksdagen till 1927, men ställde därefter inte längre upp för omval. Hans intressen låg inte i dagspolitiken och han stod främmande för partikivet. Han understödde dock SFP ekonomiskt, t.ex. genom att 1921 bekosta ett nytt Svenska dagen märke i 100 000 exemplar. Under sin tid som riksdagsman var Anderson medlem av bankutskottet och socialutskottet. I rikspolitiken kandiderade han därefter enbart i elektorsval och var elektor vid tre presidentval 1937, 1940 och 1943, då först Kyösti Kallio och sedan Risto Ryti (två gånger) valdes till republikens president. Ordinarie elektorsval anordnades 1937, medan valen 1940 och 1943 på grund av kriget förrättades av 1937 års elektorer.


 

Amos Anderson hade på mindre än ett decennium skapat den hittills största koncentrationen inom Finlands grafiska industri, bestående av Ab F. Tilgmann, Nordens största stentryckeri, Ab Hufvudstadsbladet med landets ledande svenska tidning Hufvudstadsbladet som främsta produkt samt Mercators tryckeri Ab. Ännu år 1920 var Hbl Finlands mest spridda tidning med en vardagsupplaga på 35 000 exemplar. Förutom Hbl var Svenska Pressen, Lantmannabladet, Radiobladet och Fiskarbladet bolagets produkter. Under mellankrigstiden, på 1920- och 1930-talet, ägnade sig Amos Anderson helhjärtat åt sina tryckeri- och tidningsföretag. Han lät på 1920-talet uppföra nya tidnings- och tryckeribyggnader för alla sina enheter. Hbl:s hus vid Västra Henriksgatan (senare Mannerheimvägen) 22 ritat av Amos Andersons vän, arkitekten W. G. Palmqvist, stod färdigt 1926. Palmqvist ritade även Tilgmanns affärshus och Mercators nya hus. Den förstnämnda i hörnet av nuvarande Anne- och Lönnrotsgatorna stod färdig 1921 och de sistnämnda 1909–1913 vid Georgsgatan 27.


 

Också tryckeriernas maskinparker blev föremål för stora investeringar. Hbl erhöll 1926 en tysk rotationspress, som installerades i den nya tryckerisalen och tjänade tidningen ända till mitten av 1960-talet. Tilgmann förvärvade under 1920-talet flera mindre tryckerier och deras maskinpark, bl.a. Holger Schildts tryckeri, Oy Systema Ab:s tryckeri, Gutenbergs stentryckeri och J. A. Syrén & Co. Slutligen fusionerades 1935 Mercators Tryckeri med Ab F. Tilgmann Oy. Sommaren 1939 stod Tilgmanns nybygge färdigt vid Annegatan mot Gamla kyrkans skvär, även det ritat av arkitekt Palmqvist. Under Amos Andersons ledning utvecklades Tilgmann till landets överlägset största grafiska enhet, där en femtedel av alla Finlands bokarbetare var anställda 1939.


 

Krigsåren 1939–1945 medförde inte något avbräck för den förutseende Amos Anderson och hans industriimperium. Anderson hade nämligen lagrat tryckpapper och hans tryckerier berördes således inte nämnvärt av den pappersransonering som i övrigt drabbade den grafiska industrin hårt. Så var Tilgmann det enda civiltryckeriet som snabbt kunde trycka blanketter och köpkort för statens behov. Efter kriget fortsattes investeringarna och Anderson grundade, bland andra projekt, tryckerifabriken Oy Setil Ab för låd- och asktillverkning i Tammerfors tillsammans med Serlachius. Olympiaåret 1952 utvidgades Tilgmanns affärshus med en av Palmqvist ritad sidobyggnad som vette mot Annegatan.


 

Under hela sin tid som ”tidningskung” gav Amos Anderson sina chefredaktörer rätt fria händer. Hufvudstadsbladet drevs fortfarande som en kommersiell tidning. Med Svenska Pressens chefredaktörs tyskfientliga linje kunde han emellertid ej förlika sig, och när tidningen i juni 1944 indrogs av statsrådet fick Fredrik Valros avgå från sin post. Till ny chefredaktör för tidningen, som började komma ut på nytt efter fredsslutet hösten 1944, utsåg Anderson Hbl:s andre redaktör, magister Axel Grönvik. Hbl:s upplaga steg 1943–1944 till 75 000–80 000 exemplar, och Svenska Pressen, som 1945 blev Nya Pressen, spreds hösten 1944 i 20 000 exemplar. Trots de stigande upplagesiffrorna blev tidningshuset under 1940- och 1950-talen inte föremål för några större investeringar, och dess maskinpark var vid Amos Andersons död ganska nedgången.


 

Amos Anderson hyste under hela sin levnad ett brinnande intresse för konst och kultur och han var en betydande kulturmecenat. Hans kulturintresse tog sig också uttryck i ett dramatiskt författarskap, t.ex. legendspelet Vallis gratiae (1923), som skördade en del scenframgångar, även i Stockholm och i Wien. Amos Andersons särintresse för den medeltida kyrkokonsten yttrade sig i att han bland annat lät bekosta ett stort bildverk över den medeltida kyrkokonsten i Finland. Det redigerades av Yrjö Hirn, J. J. Tikkanen och Carolus Lindberg, och gavs ut i praktutgåva 1921. Anderson engagerade sig i slutet av 1920-talet även i restaureringen av Åbo domkyrka. Redan 1919 hade han gjort en stor donation för restaureringen av kyrkan i hemsocknen Kimito. I slutet av 1930-talet gjorde han en miljondonation till barnhemmet i Kimito och 1950 en stor donation till Västanfjärds folkskolor. Andra institutioner som Amos Anderson understödde med stora belopp var Åbo Akademi och Helsingfors konsthall.


 

En av sina största kulturgärningar gjorde Amos Anderson vid tillkomsten av Finlands institut i Rom, Villa Lante. Han var en av initiativtagarna till grundandet av stiftelsen Institutum Romanum Finlandiae 1938, och det var likaledes han som skaffade fram de penningmedel som behövdes då Villa Lante köptes åt finska staten 1950. Institutet invigdes 1954 med Torsten Steinby som förste föreståndare. Under sin livstid blev Amos Anderson också hedersmedlem av Finska konstakademin, Finska konstföreningen och Konstnärsgillet.


 

En kulturinstitution som också stod Amos Andersons hjärta nära var Svenska teatern i Helsingfors. Han var ju själv dramatisk författare och satt som ordförande i Nya teaterhuset Ab:s direktion. Också som regissör hade han skördat vissa lagrar, han regisserade t.ex. Den stora världsteatern på Dramaten i Stockholm och på Det Kongelige i Köpenhamn. Amos Anderson var vidare medlem av Stiftelsen för Svenska teaterns principalråd och understödde finansiellt huvudstadens svenska huvudscen. Likaså var han hedersordförande i Svenska teaterföreningen i Finland och hedersmedlem av Finlands svenska skådespelarförbund. År 1949 avtäcktes en relief av Amos Anderson i Svenska teaterns foajé, varvid statsminister K.A. Fagerholm höll tal. Reliefen är utförd av skulptören Gunnar Elfgren.


 

Amos Andersons betydelse manifesterades i firandet av hans 60-, 70-, 75- och 80-årsdagar. Representanter för statsmakten, universiteten samt kultur- och näringslivet hyllade då honom på olika sätt. Trots att jubilaren undanbett sig alla offentliga uppvaktningar på 80-årsdagen 1958 blev han även då föremål för en omfattande hyllning. Vid banketten på restaurang Royal var både republikens president Urho Kekkonen och statsminister Fagerholm närvarande, medan festtalet hölls av universitetets rektor, professor Edvin Linkomies, som prisade jubilarens insatser till fromma för fosterlandet och dess kultur.


 

Amos Anderson grundade 1940 Föreningen Konstsamfundet, ett samfund för kulturella ändamål, dit bl.a. aktierna i Hufvudstadsbladets Ab överfördes 1945 då han lämnade Hufvudstadsbladets aktiva ledning. Efter Amos Andersons död 1961 tillföll all hans kvarlåtenskap Konstsamfundet, som enligt sina stadgar har som primär uppgift att upprätthålla Hufvudstadsbladet. Samfundet har vidare till uppgift att främja och understödja vetenskap och konst. Det äger Fastighets Ab Forum Henrici och flera egendomar, såsom Tolvsnäs i Kimito, Nordanå i Kimito och Söderlångvik i Dragsfjärd, där man efter Amos Andersons död inredde ett rum till hans minne. I Andersons testamente fanns dessutom inskrivet att ett konstmuseum bestående av Amos Andersons egna samlingar av nutidskonst skulle inrättas i hans hem på Georgsgatan 27. Amos Andersons konstmuseum öppnade sina dörrar för allmänheten 1965.


 

Lars-Folke Landgrén


 

Amos Valentin Anderson, född 3.9.1878 i Kimito, död 2.4.1961 på Söderlångvik i Dragsfjärd. Föräldrar jordbrukaren Anders Johan Anderson och Alina Lindblom.


 

PRODUKTION. Den svenska Ålandsexpeditionen och förhållandena i Stockholm under frihetskriget (1919); Vallis gratiae. Ett legendspel i åtta tablåer (1923); Våra politiska och ekonomiska förhållanden (1930); Ärkebiskop Nathan Söderblom i Finland 1927 (1931); Guss Mattsson och Dagens tidning (1954); Minne och meditationer (1962).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. O. Andersson, Den unge Amos Anderson. Några minnen (1965); T. Bergman, Allas vår Amos (1976); T. Steinby, Amos Anderson (1979; ny uppl. 1980); T. Steinby, Amos Anderson. Press och kultur (1982); L.-F. Landgrén, Kirjapainotaito itsenäisessä Suomessa (1992; engelsk övers. The Book Printing Industry in Independent Finland, 1996).


 

BILDKÄLLA. Anderson, Amos. Foto: Ateljé Apollo. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4398-1416928957004

 

Upp