Ralf Friberg har varit en pionjär i finländska massmedier – och det på både svenska och finska. Han har varit en förnyare av tidnings- och tv-journalistiken och hunnit verka som dynamisk chefredaktör, stridbar kolumnist och uppmärksammad kritiker. Hans långa karriär omfattar också insatser inom utrikesförvaltningen och politiken, dels som tjänsteman vid utrikesministeriet och som diplomat, dels som riksdagsman och kommunalpolitiker.
Ralf Friberg föddes den 17 april 1936 i Helsingfors. Då arbetade fadern Rudolf Friberg som spårvagnsförare vid stadens trafikverk, medan modern Astrid var bokhandelsbiträde. Efter att ha tillbringat sina tretton första år i huvudstaden, flyttade Ralf Friberg med familjen mellan olika orter i Finland, bl.a. Gamlakarleby, Uleåborg och Ekenäs.
Journalistiken kom tidigt in i Ralf Fribergs liv. Under skolåren skrev han artiklar i elevtidningen i Ekenäs samlyceum och lokaltidningen Västra Nyland. Frank Jernström, mångårig chefredaktör för tidningen, såg potentialen i den unga, framfusiga abiturienten och anställde honom som volontär vid Västra Nyland våren 1955. Samma vår avlade Friberg studentexamen i Ekenäs samlyceum. Vid denna tidpunkt hade han även funnit sin livskamrat, studeranden vid Ekenäs lärarinneseminarium, Britt-Marie Liewendahl från Mariehamn. Hon blev 1956 fru Friberg.
Redan som volontär visade Friberg sig vara en orädd representant för pressfriheten. Han skrev ett uppmärksammat reportage om mobbning med dödlig utgång som gällde en beväring i Dragsviks garnison. Det ledde till att Friberg blev en rekordung chefredaktör för tidningen Östra Nyland i Lovisa. Konflikter med ägaren gjorde sejouren på Östra Nyland kort, men Fribergs renommé som tidningsman steg i Svenskfinland. Han var artikelförfattare och filmkritiker i Vasabladet 1957–1959 och reporter i Hufvudstadsbladet 1959–1963.
Att vara journalist var dock ingen självklarhet för Ralf Friberg. Intresserad av internationella frågor hade han redan i gymnasiet i Ekenäs övervägt en karriär inom utrikesministeriet. År 1963 blev Hufvudstadsbladets riksdagsreporter informationssekreterare på utrikesministeriets pressbyrå. Arbetsuppgifterna bestod i att sköta tidningsurklipp, pressöversikter och journalistbesök, men även att skriva utkast till tal för ministrar och t.o.m. för republikens president.
Generaldirektören för Finlands rundradio, Eino S. Repo, lade märke till Friberg. Repo var chefredaktör på tidskriften Ulkopolitiikka, där Friberg redigerade det svenskspråkiga materialet. Friberg blev därför nyhetschef på radion år 1965. Under Repo kännetecknades Rundradion av expansion och friska tag. Repo gav Friberg uppgiften att grunda Rundradions egen nyhetstjänst. Den gjorde ett historiskt genombrott då Warszawapaktens trupper invaderade Tjeckoslovakien 1968. Bolaget fick ett omfattande nät utrikeskorrespondenter, en snabbt fungerande nyhetsservice i radion och en tv-verksamhet på nordisk nivå.
”Den röda Reporadion” blev ett begrepp på gott och ont. Friberg trivdes i hetluften. Han introducerade skjutjärnsjournalistiken, och i program på finska som ”Keskiviikko” (Onsdag), ”Oppositio tentissä” (Utfrågning av oppositionen) och i synnerhet ”Peukaloruuvi” (Tumskruven) grillades politiker på ett sätt som aldrig tidigare skådats i Finland. Friberg deltog själv som utfrågare i ”Peukaloruuvi”. Han blev känd, fick beröm, men också kritik, rentav hotelsebrev och otrevliga nattliga telefonsamtal.
Friberg stannade som nyhetschef i fem år. Sedan tog det egna politiska engagemanget över på heltid. Under gymnasietiden i Ekenäs hade han blivit medlem i och sedermera även vice ordförande för Svenska folkpartiets ungdomsorganisation Svensk Ungdom. År 1964 blev han invald i Helsingfors stadsfullmäktige. Han var en vänsterliberal som stödde Urho Kekkonens utrikespolitik. Socialdemokraterna, som ännu leddes av Väinö Tanner, bedrev då enligt Fribergs uppfattning internationell självmordspolitik. År 1963 bröt Socialdemokratiska partiet (SDP) med sin gamla utrikespolitiska linje genom att välja Rafael Paasio till ordförande, och i februari 1966 var Friberg redo att byta parti. Han anslöt sig genom Helsingfors svenska arbetarförening till SDP. Ett tidigt intresse för socialdemokratin framgår av hans magisteravhandling från 1964 om uppkomsten av den socialdemokratiska oppositionens tidning Päivän Sanomat.
De finlandssvenska socialdemokraterna i huvudstaden fick problem 1966, då K.-A. Fagerholm, som i 36 år varit deras representant i riksdagen, avstod från kandidatur. Socionomen Sigurd Norrmén lyckades inte bli invald det året, varför frågan uppstod om vem som skulle kunna återerövra det ”Fagerholmska mandatet”. Valet föll på den då 33-årige nyhetschefen vid Rundradion. Friberg hade ställt upp i elektorsvalet 1968 och blivit elektor för Kekkonen från Helsingfors valkrets trots att SDP gjorde ett rekorddåligt val.
Följande riksdagsval hölls 1970, och Friberg förnyade kraftigt de finlandssvenska socialdemokraternas sätt att föra valkampanj i huvudstaden. Medan man tidigare nästan uteslutande hade koncentrerat sig på de svenskspråkiga väljarna, etablerade Friberg en lokal bas bland finska väljare i ”hemorten” Gårdsbacka i östra Helsingfors. Sedan byggde han upp ett nät av olika intressegrupper som Gårdsbackaborna, rundradions personal och en för socialdemokraterna kanske ovanlig målgrupp, underofficerarna. Han hade dessutom fördelen av att vara ett känt tv-ansikte. Han blev invald.
I riksdagen profilerade sig Friberg som en aktiv och debattglad folkvald. Han talade för helsingforsarnas behov av nya allmänna kommunikationsmedel (metro) och engagerade sig i åldringsvården och bostadspolitiken. Han tog sig an även särskilda yrkesgruppers problem, t.ex. hotell- och restaurangarbetarnas, journalisternas och sjömännens. Vid unga år hade Friberg själv varit till sjöss och medlem av Sjömansunionen. Han intresserade sig även för kriminalpolitik.
Friberg återvaldes till riksdagen 1972 och 1975. Han började allt mer engagera sig i internationella frågor och gjorde en insats i Nordiska rådet och Interparlamentariska unionen. Han var vice ordförande i lagutskottet och medlem av grundlags-, försvars- och utrikesutskotten samt riksdagens kanslikommission. Han var även medlem av två parlamentariska försvarskommissioner.
Fribeg valdes till elektor för Urho Kekkonen 1978, men däremot lyckades han inte säkra ett återval i riksdagsvalet 1979, även om han fick flera röster än vid valet 1975.
Efter förlorat mandat ansåg sig Friberg vara förbrukad hemma i Finland. Han sökte tjänster utomlands. Först arbetade han dock vid försvarsministeriet som generalsekreterare för planeringskommissionen för försvarsinformation, där han tidigare varit vice ordförande. I april 1980 utsågs han till informationschef vid Nordiska ministerrådet i Oslo. Hösten 1982 kom utrikesministeriet med i bilden igen, då Friberg blev pressråd vid Finlands ambassad i Stockholm. Perioden i Stockholm varade i drygt två år. Hösten 1984 fick han ett anbud som han inte kunde tacka nej till, chefredaktörskapet för kvällstidningen Iltalehti.
Uusi Suomi-koncernens Iltalehti ville ta upp kampen med Sanomakoncernens Ilta-Sanomat, och Friberg satsade på klatschig bulevardjournalistik. Iltalehti hade framgång i upplageutvecklingen. Men det kostade, och meningsskiljaktigheter om ekonomin och politiken ledde till att Friberg lämnade chefredaktörsposten för att för en tid fungera som chefredaktör för koncernens Finnish Business Report, Uusi Suomi-koncernens tidskrift för en utländsk läsekrets.
Våren 1998 inleddes sedan Fribergs tredje sejour inom utrikesministeriet, nu som chef för press- och kulturavdelningen. Utnämningen åtföljdes av en häftig polemik i medierna. På många håll ansågs den vara politisk, att den socialdemokratiska utrikesministern Kalevi Sorsa valde en partivän utanför ministeriet framom en karriärdiplomat. Friberg hävdade å sin sida att han anställdes för att reformera och nyskapa ministeriets press- och kulturservice.
Reformerna ledde till att press- och kulturenheten omvandlades till en avdelning och fick högre intern status. Friberg blev känd som en aktiv och dynamisk, men också krävande och rentav fruktad chef.
Friberg skaffade pressavdelningen större resurser och började värva professionella journalister att tidsbundet, under en fyraårsperiod, arbeta som pressråd vid Finlands ambassader. De skulle ställa sin yrkeskunnighet som informatörer till ambassadernas förfogande och sedan återvända till sina redaktioner med fördjupad insikt i utrikespolitik. Som presschef prioriterade han samarbetet med republikens presidents kansli.
År 1992 följde sedan Fribergs första ambassadörspost, i Aten. Under hans tid i Grekland var Finlands förhandlingar om EU-medlemskap högaktuella. Grekland var nämligen unionen ordförandeland under 1994.
Efter Aten följde Köpenhamn, där Friberg var ambassadör i nästan sex år, från 1995 till 2001. Under hans tid hade Danmark en utrikespolitiskt hög profil, särskilt i Baltikum. Danskarna var även mer rebelliska än de övriga nordiska länderna t.ex. gentemot EU. Förutom det normala diplomatiska arbetet presterade ambassaden under Fribergs ledning ett mångsidigt kulturarbete. En käpphäst var kontakterna mellan Finlands och Danmarks försvarsväsen. Friberg kunde även avsluta sin bana i Köpenhamn på ett värdigt sätt. Republikens president Tarja Halonen gjorde statsbesök i Danmark i april 2001, och en månad senare gick ambassadören i pension, 65 år fyllda.
Britt-Marie och Ralf Friberg flyttade från Köpenhamn till Ekenäs. Den pensionerade politikern, journalisten och diplomaten engagerade sig aktivt i sin nygamla hemstad. Bildkonst och politisk historia har utgjort hans särintressen. Friberg blev visserligen inte invald i riksdagen 2003, men invaldes däremot i Ekenäs stadsfullmäktige 2004 och Raseborgs fullmäktige 2008. Han har varit ordförande för stadens kultursektion. Han har även fungerat som vice ordförande för Hanaholmens finsk-svenska kulturcentrum, och mottog Kulturfondens för Sverige och Finland förtjänstmedalj för sina nordiska insatser 2010.
Rolf Johansson
Ralf Hjalmar Mikael Friberg, född den 17.4.1936 i Helsingfors. Föräldrar spårvagnsföraren Rudolf Friberg och libristen Astrid Ingeborg Tuominen. Gift 1956 med lärarinnan Britt-Marie Liewendahl.
PRODUKTION. Perspektiv på sextiotalet. Red. tills. med L. Dufholm och N.-B. Stormbom (1961); Suomen turvallisuuden haasteet 1990-luvulla. Red. (1987); Tyyne Leivo-Larsson. Suomalainen diplomaatti, Red. A. Mansala & J. Suomi (2003); Pressfotografen Hugo Sundström och hans tid (2005); Under mörka moln, tidningen Västra Nylands historik 1920–1945 (2006).
BILDKÄLLA. Friberg, Ralf. Foto: Keijo Kokko, 1984. Uusi Suomis bildarkiv.