Vicehäradshövding Carl-Olaf ”Homi” Homén har gjort den mest framträdande delen av sin karriär inom idrottslivet i Finland. Många känner honom som initiativtagaren till den finlandssvenska institutionen Stafettkarnevalen och som internationell aktör inom friidrottsvärlden, senast som ordförande för riksidrottsorganisationen Finlands Idrott. Han har dessutom en lång karriär bakom sig inom företagsvärlden och var också en kort tid försvarsminister.
Carl-Olaf Homén föddes och växte upp i Helsingfors, där han inledde sin skolgång i Nya svenska läroverkets (Lärkans) s.k. förberedande skola. Där hann han gå endast en kort tid innan familjens hem bombades i februari 1944, varefter han tillbringade slutet av krigstiden som krigsbarn i Norrköping. Tillbaka i Helsingfors fortsatte han skolgången från första klassen i Lärkan och förblev skolan trogen fram till sin studentexamen 1953. Valet av bana var inte självklart; Homén hade ett starkt intresse för matematik, men valde att studera juridik eftersom det fanns flera jurister i släkten.
Homén inledde sin idrottsledarkarriär som ordförande i sin skolas idrottsförening och verksamhetsledare för Helsingfors skolidrottsdistrikt. Han var inte heller oäven som aktiv idrottsman och blev bl.a. nio gånger akademisk mästare på 1 500 m och 5 000 m, i terränglöpning och handboll. Sina idrottsliga framgångar fortsatte han också under studietiden vid University of Delaware genom att 1959 och 1960 vinna individuella mästerskap i Middle Atlantic Conference-tävlingarna, som enda representant för sitt lärosäte. År 1959 satte han nya banrekord på samtliga distanser som han tävlade inom. För sina framgångar belönades han 2001 med en plats i universitetets Athletics Hall of Fame.
Det var också under sin tid i Förenta staterna som Homén fick idén som kom att leda till Stafettkarnevalen. Stafettävlingsflugan bet honom då han deltog i sitt universitets lag i den s.k. Penn Relay-stafetten i Philadelphia. Han hade rest till USA på ett stipendium och studerade främst statsvetenskap. Stipendiet finansierades av den amerikanske filantropen Tom Brittingham, som grundat ett utbytessystem för att främja kontakterna mellan USA och Norden.
Hemkommen från USA blev Homén hösten 1960 vald till ordförande för Svenska Finlands skolidrottsförbund (SFSI), och redan till våren 1961 lanserades Stafettkarnevalen som ett ledande element i förbundets program. Som samarbetspartner fungerade Hufvudstadsbladet, och arrangemanget hade två syften, dels att betona glädjen i idrotten, lagandan och kamratskapet, dels att stärka den finlandssvenska identiteten och samtidigt skapa goodwill över språkgränserna. Den första karnevalen arrangerades 21 maj 1961 på Djurgårdens sportplan med över sexhundra deltagare från 27 av landets 45 svenskspråkiga läroverk.
Under de följande åren växte Karnevalen stadigt, både till antalet deltagare och till tävlingsprogrammets omfattning. Våren 1964 flyttade den till Olympiastadion, där den anordnats alla år förutom då Stadion varit under reparation. Det framfördes också förslag från finskspråkigt håll att ordna gemensamma stafettävlingar för landets finsk- och svenskspråkiga skolor, men Homén och andra arrangörer ansåg att skilda tävlingar innebar en rikedom, och dessutom skapade Stafettkarnevalen en välkommen identitetsstärkande laganda, som ansågs värdefull för språkminoriteten.
Stafettkarnevalen har vuxit till hela Europas största årliga skolidrottstävling med över 6 000 löpare per år. Därtill kommer över 1 500 deltagare i hejarklackstävlingarna. Med Stafettkarnevalen som förebild ordnas numera stafettävlingar också för landets finskspråkiga skolor och för skolorna i Sverige (i Göteborg). Homén har sedan han lämnat ordförandeskapet i SFSI fungerat som ordförande för Stafettkarnevalens delegation och stiftelse, varit ordförande för hejarklacksjuryn och deltagit i olika showtävlingar.
Homén utnämndes 1969 till generalsekreterare för Finlands olympiska kommitté, vilket kom att bli något av ett startskott för hans såväl nationella som internationella karriär som idrottsledare. Han avgick 1973 till följd av tidsbrist. Som ett slags testamente efterlämnade han budskapet att sysslan borde skötas på heltid. Homén verkade 1975–1976 som vice ordförande i Statens idrottsråd efter ett par år som ledamot, men lämnade den posten sedan han i slutet av 1976 valts till ordförande för Finlands friidrottsförbund (SUL).
Ordförandeskapet i Friidrottsförbundet öppnade två år senare dörrarna till Europeiska friidrottsförbundets styrelse, och 1987 valdes Homén till dess ordförande, en post som han innehade fram till 1999. En av de mest anmärkningsvärda förändringarna under denna period var integreringen av de nya östeuropeiska länderna efter Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall, vilket utökade antalet medlemsländer från 34 till 49 och medförde mycket arbete då förbundets infrastruktur, tävlingsprogram, utbildningsverksamhet och ekonomiska bas måste omläggas. Under denna period togs också Israel in som medlem i det europeiska förbundet. Som ordförande för den europeiska organisationen blev Homén också ledamot av Internationella friidrottsförbundets styrelse. Han återvände också till olympiska kommittén, först som vice ordförande 1981–1984 och som ordförande 1984–1988. En central faktor i hans goda renommé inom de internationella organisationerna var de lyckade arrangemangen av de första världsmästerskapstävlingarna i friidrott i Helsingfors 1983.
Homéns sista uppdrag som idrottsledare såg ut att bli ordförandeskapet för den finländska idrottens topporganisation Finlands Idrott, där han 1999 efterträdde Kyösti Vesterinen. Även beträffande denna förtroendepost höll han fast vid en av sina ledande principer, nämligen att inte stanna kvar för länge på samma post. Han lämnade uppdraget 2003, men 2008 blev han ombedd av Finlands svenska idrott (FSI) att axla ansvaret som ordförande, sedan Mikael Ingberg med kort varsel avsagt sig omval.
Homéns politiska karriär, särskilt den som minister, inleddes snabbt och oväntat hösten 1974, då han som representant för Svenska folkpartiet (SFP) blev utnämnd till försvarsminister i Kalevi Sorsas första regering efter Kristian Gestrin. Denne övertog i sin tur posten som handels- och industriminister efter Jan-Magnus Jansson, som blivit utnämnd till chefredaktör för Hufvudstadsbladet. Regeringen avgick sommaren 1975, då nyval av riksdagen utlystes. Homéns ministerkarriär varade därmed knappt ett år. Han har senare varit medlem i SFP:s arbetsutskott 1995–1999 och talman för Svenska Finlands folkting sedan 1997. Som ytterligare ett led i den politiska karriären kunde räknas hans ledamotskap i Riksrätten 1990–2001.
Största delen av sitt yrkesliv tjänade Homén som verkställande direktör för Ömsesidiga bolaget Industriförsäkringstjänst. Han hade tidigare arbetat inom Arbetsgivarnas i Finland centralförbund, träförädlingsindustrins arbetsgivarförbund samt som bolagsjurist och administrativ direktör vid Oy Wilh. Schauman Ab. Till de största omvälvningarna under perioden som vd för Industriförsäkring räknar Homén själv den omfattande internationaliseringen av branschen, som bland annat tog sig uttryck i ett nära samarbete med Trygg-Hansa i Sverige. Under Homéns tid genomfördes också samgåendet med Sampo, som sedermera ledde till If-bolaget.
Arbetsförhållandena inom näringslivet och den mångsidiga och långvariga karriären som idrottsledare renderade Homén talrika poster i styrelser och förvaltningsråd för företag – såsom Nokia, Hackman, Enso-Gutzeit, Helsingfors telefonförening och Aktia Sparbank – samt förtroendeuppdrag i organisationer och institutioner såsom Försvarshögskoleföreningen och Yrkeshögskolan Arcada, liksom i Svenska litteratursällskapet där han var skattmästare.
Kenth Sjöblom
Carl-Olaf Lars Alexander Homén, född 24.3.1936 i Helsingfors. Föräldrar vicehäradshövding Lars Herman Homén och Arna Tyra Estrid Stråhlmann. Gift 1964 med hälsovårdaren Beat-Marie Wangel.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finlands svenska centralidrottsförbunds arkiv, urklippsböcker. Intervju med C.-O. Homén, Hufvudstadsbladet 15.2.2008; I. Björkman, Idrott först och främst (2001); M. Kuisma, Teollisuuden vuosisata 1890–1990. Teollisuusvakuutus ja sen edeltäjäyhtiöt 100 vuotta (1990); A.-M. Åström, Stafettkarnevalen som evenemang – ungdomen som aktör. Gränsfolkets barn. Red. A.-M. Åström, B. Lönnqvist & Y. Lindqvist (2001).
BILDKÄLLA. Homén, Carl-Olaf. Helsingfors stadsmuseum.