Selim Segerstam var en central folkbildare inom musiklivet i Svenskfinland från 1920-talets senare hälft till början av 1960-talet. Hans insats märks i synnerhet som författare till läroboken Vår sångbok, som utkom 1952. De stora årsklasserna, som växte upp efter kriget, har via Vår sångbok kunnat ta till sig den centrala finlandssvenska och nordiska sångskatten.
Selim Segerstam härstammade från Socklot by i Nykarleby. Hans släktnamn var ursprungligen Sigfrids, men tillsammans med bröderna Bertel och Gunnar beslutade han efter moget övervägande att anta namnet Segerstam. Selim och hans syskon blev tidigt föräldralösa till följd av tuberkulosen. Han kom att växa upp i systrarna Amanda och Brita Nygrens hem. I granngården bodde Viola Kronqvist, som sedermera blev Selims hustru. Hon var årsbarn med Selim och därmed även klasskamrat.
Musiken blev föremål för Selims tidiga intresse. Med hjälp av en gammal notsamling med klassisk musik och med systrarna Nygrens och byns skollärares hjälp utforskade han musikens grunder. Efter folkskolan sökte sig Selim Segerstam till lärarseminariet i Nykarleby. Seminariet var ett centrum för högre bildning för allmogen som saknade möjlighet till universitetsstudier. Utbildningen vid seminariet koncentrerade sig på allmänbildning men i synnerhet på praktiskt musicerande eftersom folkskollärarna ansågs behöva sprida den gemensamma sångrepertoaren till kommande generationer – i praktiken blev lärarna något av ställföreträdare för byarnas präster och kantorer. Det var vid seminariet som Segerstam lärde sig spela piano. Bland favoritstyckena fanns Selim Palmgrens ”Havet”.
Som seminarist började Selim Segerstam utveckla sin hembys musikliv. I tjugoårsåldern grundade han Socklot sångkör. Kören blev på kort tid tolk för över ett hundratal sånger eftersom Segerstams devis var att lära koristerna en ny sång varje vecka. Grunden för Segerstams intresse för blåsmusiken lades också i Socklot, där han tog sig an en hornorkester, som sedermera spelade på Violas och Selims bröllop sommaren 1930. Viola Kronqvist hade utbildat sig vid lärarseminariet i Ekenäs. Makarna Segerstam värderade musiken högt, och för bägge var ett framtida arbete med musik givet.
Under Segerstams seminarietid tillkom en stor mängd tonsättningar. Han komponerade både verk för piano och körverk. Bland tonsättningarna från seminarietiden kan nämnas ett variationsverk för piano över folkvisan ”Var är vägens mål”. Texturen är ytterst krävande, och de övriga seminaristerna som var pianister menade att musiken inte var möjlig att framföra. Som många samtida körledare uppsökte Segerstam äldre invånare i sin nejd för att teckna ned den muntliga sångtraditionen. Dessa sånger arrangerade han sedan för Socklot sångkör. Manuskripten finns bevarade men har aldrig publicerats.
Efter lärarexamen 1926 flyttade Segerstam till Helsingfors och skrev in sig vid konservatoriet. Hans mål var att få musiklärarbehörighet, vilket lät sig göra på tre år. Som huvudämne läste Segerstam musikteori, och i synnerhet Bachs kontrapunkt kom att bli förebilden för hans hantverk. Vid sidan av studierna hade han ett lärarvikariat vid Bemböle folkskola i Esbo.
Efter konservatoriestudierna flyttade det nygifta paret Segerstam till Vasa. Där fanns ett småskolelärarseminarium som utbildade kvinnliga lärare till folkskolans inledande årskurser. Segerstam fick anställning som musiklärare. Också eleverna vid Vasa lyceum och Vasa svenska flickskola kom i åtnjutande av hans undervisning. Han fungerade i övrigt som en sorts generalmusikdirektör i Vasa, som dirigent för nygrundade Wasa sångargille och som aktiv inom Föreningen Brage i Vasa.
Under kriget tjänstgjorde Segerstam som observatör vid luftvärnet. Han ådrog sig en allvarlig lunginflammation, som var livshotande. Han låg inlagd på sjukhus samtidigt som Viola födde parets tredje barn, Leif, på en annan avdelning. Paret Segerstams tre barn – Marianne, Gunilla och Leif – föddes alla under familjens vistelse i Vasa.
Efter att lärarseminariet hade dragits in läsåret 1946–1947 flyttade familjen till Helsingfors. Selim Segerstam fick en befattning som lärare i sång och musik vid Vallgårds folkskola. Skolan hörde till Helsingfors största folkskolor, som fylldes av de årsklasser som föddes strax efter kriget.
Vid sidan av lärartjänsten kom Segerstam in i organisationslivet. Han antogs genast till vice dirigent vid både Oratorieföreningen och Sällskapet Muntra musikanter. Arbetet för den finlandssvenska hembygden fortsatte vid Föreningen Brage i Helsingfors, som hade en livskraftig kör- och orkesterverksamhet. Utöver detta anslöt sig Segerstam till föreningen Arbetets vänner och dirigerade Tölöavdelningens kör.
Under tiden i Vasa hade Segerstam planerat att sammanställa en lärobok i sång och musik för de finlandssvenska skoleleverna. Vid sidan av elevupplagan arbetade Segerstam minutiöst på en ackompanjemangsdel, där till varje sång skulle höra en fyrstämmig sättning för piano. Målsättningen var att skapa en notbild där alla utbildade folkskollärare med förväntade kunskaper i pianospel skulle klara av att ackompanjera eleverna. Vår sångbok utkom 1952. Gösta Cavonius från Skolstyrelsen och Nils-Göran Engström vid Skolradion såg till att boken spreds till alla skolor i hela Svenskfinland.
Enligt barnen Segerstam brukade fadern säga att det var Vår sångbok som finansierade byggandet av sommarstugan i Socklot. I hemmet musicerades flitigt. Det yngsta barnet Leif, sedermera framgångsrik som dirigent och kompositör, fick redan före skolåldern följa med fadern till hans dagliga värv i skolan. Trots att Segerstams instrumentala intressen genom hans arbete riktades främst på bleckblåsare, kom sonens första instrument att bli violinen. Under 1950-talet ackompanjerades Leif av sin far till dess att musiken blev pianotekniskt för krävande.
Efter kriget byggdes musikundervisningen upp från grunden i Helsingfors. Bland dem som utförde arbetet fanns till en början tre musiklärare, Emil Johnson, Egil Cederlöf och Selim Segerstam. Johnson satsade på stråkinstrumenten inom ramen för Bangatans folkskola, Cederlöf tog sig an blockflöjten vid Kronohagens folkskola och Segerstam blecken i Vallgård.
Den finlandssvenska hembygden betydde mycket för Segerstam under hela hans liv. Han ägde en äkta känsla för amatörmusiken, och denna musikglädje kom till uttryck genom de finlandssvenska sångfesterna. Tillsammans med John Rosas och Emil Johnson utgjorde Selim Segerstam den bärande kraften inom Finlands svenska sång- och musikförbund (FSSMF). Den ärliga och uppriktiga inställningen kommer i dagen också i de innerliga arrangemangen av folkmusik. Segerstam bidrog också till att berika körlitteraturen med flera verk anpassade för sångfesternas behov. Hans kantat Den ensamma till text av Frey-Viking Österblom blev belönad med första pris vid förbundets kompositionstävling 1944.
Selim Segerstams sista levnadsdag var också hans sista arbetsdag. Enligt uppgift sökte han sig strax innan dagens sista lektion skulle börja till Diakonissjukhuset på grund av smärtor i bröstet. Segerstams dotter Marianne övertog undervisningen genast följande dag.
Leif Nystén
Selim Segerstam, ursprungligen Sigfrids, född 9.4.1904 i Socklot, död 2.10.1963 i Helsingfors. Föräldrar torparen Johannes Sigfrids och Ida Maria Hedman. Gift 1930 med Viola Kronqvist.
VERK. Psalmer: ”Snart slutar terminen”, ”Barnens julpsalm”, ”Bästa julgåvan”. Sånger: ”Hav tack du vackra flicka”, ”Sven Svaneson”, ”Där sitter en fågel”. Körarrangemang: ”Hjärtat klappar i mitt bröst” (Anders Björkstrand); ”Jag älskar dej, min flicka” (Anna-Sofia Frostdahl); ”Flicka lilla” (Jakob Ahlnäs); ”Finken och grenen” (A. T. Gellerstedt); ”Den ensamma” (Frey-Viking Österblom).
PRODUKTION. Vår sångbok (1952); Bicinia (1958).
BILDKÄLLA. Segerstam, Selim. 1954. Hufvudstadsbladets arkiv.