Förtjänstfulla och mångsidiga insatser på skolans och utbildningens område liksom inom det svenska kulturlivet överlag, kännetecknade Gösta Cavonius liv och verksamhet. Som långvarig ledande tjänsteman vid Skolstyrelsen var han en central aktör då riktlinjerna för grundskolereformen drogs upp och den nya lärarutbildningen skulle utformas. Med folkskollärarexamen som grund tog han sig även in på den akademiska banan. Han var en skrivande och forskande utbildningsadministratör och intresserade sig för konkreta och skolnära frågor men kom, speciellt efter pensioneringen, även att bidra med digra arbeten av utbildnings- och kulturhistorisk art.
Född i ett folkskollärarhem i Tusby valde Gösta Cavonius i likhet med fyra av sina syskon folkskollärarbanan. Han utexaminerades från Nykarleby seminarium 1926, och blev efter detta slöjdlärare vid Helsingfors svenska folkskolor fram till 1933, därefter folkskollärare till 1944. Jämsides med sin lärartjänst förkovrade han sig akademiskt. Han avlade studentexamen 1929 och magisterexamen 1934. Som en fruktbar konsekvens av sin lärarerfarenhet kombinerad med en utpräglad studiehåg gav han 1938 ut arbetet Skolslöjden, dess uppgift och innehåll. Arbetet är en handledning för slöjdlärare närmast i skolslöjdens teori, en ”försummad sida av slöjdlärarutbildningen”, som författaren konstaterar i förordet. De ledande idéerna inom skolslöjden i de nordiska länderna utgör det väsentliga innehållet i boken. För Finlands del citerar Cavonius med gillande Uno Cygnaeus ståndpunkt att slöjden är ett formellt bildningsmedel och inte enbart ett ämne för utvecklande av hantverksmässig skicklighet. Hans intresse för skolutveckling, pedagogisk diskussion och lärarnas fackliga intressen förde honom till Tidskrift för folkskolan, för vilken han var redaktör 1936–1944.
I valet av ämne för doktorsavhandlingen, Folkskollärarnas föregångare i Finland (1943), framträder grunden i Cavonius pedagogiska föreställningsvärld, nämligen läraren, dennes kompetens, utbildning och betydelse för skolans och elevernas utveckling. I kraft av sin kompetens och administrativa fallenhet utnämndes han till folkskoleinspektör i Helsingfors 1944. Men mer krävande förvaltningsuppdrag väntade, och 1952 utnämndes han till chef för Skolstyrelsens svenska avdelning, en tjänst som han innehade till sin pensionering 1969.
Under sin tid vid Skolstyrelsen utgav han bl.a. två rätt omfattande studier med direkt relevans för folkskolans arbete, Folkskolans kvarsittare (1955) och Betygsättningen i folkskolan (1961). I förordet till det förstnämnda arbetet ställde han några frågor som enkelt framhävde forskningsuppgiftens relevans men som också var belysande för författarens verklighetsförankrade forskningsansats: ”Vet Ni ärade Läsare, Pedagoger, Medborgare att ca 15 000 folkskolbarn varje år sitter kvar i klassen? Vet Ni, att dessa barn skulle bilda 500 väl fyllda klasser eller läraravdelningar om de årligen fördes samman? Vet Ni att kostnaderna för dessa barns skolgång årligen stiger till ca 400 miljoner mk eller lika mycket som det kommunala folkskolväsendet kostar sammanlagt i städerna Åbo och Lahtis?” Därefter ställde han den kritiska frågan om kvarsittningens pedagogiska relevans.
Ett annat uttryck för Cavonius inriktning på skolans vardag var hans intresse och insatser för tidsenliga läromedel i skolan. Från tidigt 1930-tal till 1960-talets slut var de läroböcker och andra läromedel som han var författare eller medförfattare till i bruk i folkskolorna i Finland. Huvudsakligen gällde hans författarinsats ämnena slöjd, modersmål, historia och räkning.
Inom sin verksamhet vid Skolstyrelsen kom Cavonius att vara ledamot av ett flertal viktiga kommittéer på både lärarutbildningens och skolutvecklingens område. Han var en betrodd och uppskattad medlem av Skolstyrelsen. Ett tecken härpå är att han under sina sista år i tjänsten var generaldirektörens ställföreträdare. Därtill var det naturligt att han anförtroddes uppdrag med anknytning till det svenska utbildningsväsendet. Vid omstruktureringen av barnträdgårdslärarutbildningen vid 1950-talets mitt, där målet var att grunda en självständig svenskspråkig utbildningsenhet, kom Cavonius att inta en central roll till en början som kulturombudsman för Svenska Finlands folktingsfullmäktige. Det omfattande och stundom konfliktfyllda utredningsarbetet ledde till att Svenska barnträdgårdsseminariet i Jakobstad grundades 1958. Både i garantiföreningen för seminariet från 1956 och i direktionen från 1958 satt Cavonius som uppskattad och inflytelserik vice ordförande fram till förstatligandet 1977. Även som ordförande för Kommissionen för svenskspråkig lärarutbildning 1964–1965 konfronterades Cavonius med de motstridiga intressen som rådde i diskussionen kring den framtida lärarutbildningen, dess institutionella status och framtida placering.
Vid sidan av sin huvudtjänst vid Skolstyrelsen verkade Cavonius som lärare inom den högre utbildningen. Åren 1948–1972 var han överlärare i psykologi vid Svenska social- och kommunalhögskolan i Helsingfors, och 1949–1973 verkade han som docent och examinator i pedagogik vid Åbo Akademi. Vid Helsingfors universitet var han docent 1955–1972. Åren vid Åbo Akademi var speciellt viktiga som en grund för den aktivering av det pedagogiska utbildningsområdet som blev aktuell under 1960-talet, med en akademisering av lärarutbildningen som slutligt mål. Jämsides med sina undervisningsuppdrag verkade Cavonius aktivt i ett flertal pedagogiska föreningar. Han var initiativtagare till Svenska skolhistoriska föreningen, som grundades 1949, och var dess ordförande från grundandet till 1977. Därtill var han redaktör för föreningens publikation Skolhistoriskt Arkiv. Andra föreningar som kunde räkna Cavonius som trägen och intresserad medlem var Pedagogiska föreningen i Finland, Pedagogiska forskarrådet och Suomen Kasvatustieteellinen Seura (Finlands pedagogiska sällskap).
Cavonius intresse för det svenska organisations- och kulturlivet är väl dokumenterat. Svenska folkskolans vänner var väl den bildningsorganisation som låg hans hjärta närmast. Redan 1937 blev han styrelseledamot och avancerade över viceordförandeposten till ordförande 1958. Den posten innehade han till 1966 men kvarstod i styrelsen till 1980, då han utsågs till hedersordförande. Hans långvariga engagemang för Svenska Finlands folkting var också ett uttryck för hans stora intresse för de svenska kultur- och samhällsfrågorna. Han var medlem av Folktingsfullmäktige 1946–1980 och dess kulturombudsman 1945–1970.
Efter pensioneringen och efter det att docentuppdragen upphört återvände Cavonius med kraft till den pedagogiska forskningen, nu närmast med historisk inriktning.
Den svenska folkskollärarkåren fick sin skildrare i Fostrare i fackligt samarbete (1975), och 1982 stod Svenska folkskolans vänner i tur med arbetet Tanke och gärning 1882–1982. Däremellan hade han redogjort för centrala drag i 1900-talets skolutveckling med tyngdpunkt på den svenska skolan i Finland i arbetet Från läroplikt till grundskola (1978). Under 1980-talet skulle han återgå till lärartemat och utge tre omfattande arbeten på området: Svenska småskoleseminariet i Helsingfors 1897–1926 (1983), Nykarleby folkskoleseminariums matrikel (1984) och Den svenskspråkiga folkskollärarutbildningen i Finland 1871–1974 (1988). Därtill publicerade han ett stort antal utbildningshistoriskt orienterade artiklar, ofta i Skolhistoriskt Arkiv. Den sista, ”Hågkomster från mina seminarieår på 1920-talet”, ingick så sent som 1995. Cirkeln var sluten. Han hade återvänt till den viktiga startpunkten för sin framgångsrika bildningsresa.
Då Cavonius 1988 promoverades till hedersdoktor vid Åbo Akademis pedagogiska fakultet löd motiveringen: ”För mångåriga och gedigna insatser på skolutvecklingens, utbildningsförvaltningens och på den pedagogiska forskningens område samt för insatser som akademisk lärare i pedagogik.” Trots att detta är en god sammanfattning av hans insatser på utbildningens område, ger den endast konturerna av en synnerligen anmärkningsvärd och mångsidig gärning i Finlands bildnings- och kulturliv. Man kan också säga att Gösta Cavonius i sin egen person representerar mycket av det som 1900-talets utbildningssamhälle varit ett uttryck för: en demokratiskt motiverad utbildningsexpansion, en utbildnings- och bildningsoptimism samt en tilltro till pedagogisk forskning och högskolebaserad lärarutbildning.
Cavonius hade 1966 tilldelats professors titel och därtill fått motta många hedersbetygelser. Hans bibliografi från åren 1927–1993 omfattar nära tusen titlar. Den medalj som präglades till hans 70-årsdag 1975 bär inskriften: Labor omnia vincit (Arbete övervinner allt). Sällan har en medaljinskrift varit mer träffande.
Håkan Andersson
Gösta Edvin Cavonius, född 14.4.1905 i Tusby, död 11.9.1995 i Helsingfors. Föräldrar folkskolläraren Edvin Cavonius och Ester Lund. Gift med (1) Margit Stadius 1931, (2) Brita Strömstén 1965.
PRODUKTION. Skolslöjden, dess uppgift och innehåll (1938); Folkskollärarnas föregångare i Finland (1943); Folkskolans kvarsittare (1955); Betygsättningen i folkskolan (1961); Fostrare i fackligt samarbete (1975); Tanke och gärning 1882–1982 (1982); Från läroplikt till grundskola (1978); Svenska småskoleseminariet i Helsingfors 1897–1926 (1983); Nykarleby folkskoleseminariums matrikel (1984); Den svenskspråkiga folkskollärarutbildningen i Finland 1871–1974 (1988). Se även R. Mannil, Gösta Cavonius, Bibliografi 14.4.1985 (1985).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Lindgrén, Gösta Cavonius som fostrare och forskare. Skolhistoriskt Arkiv XXV (1999); R. Mannil, Gösta Cavonius. Skolman i Cygnaeus efterföljd. Svenska folkskolans vänner. Kalender 1996.
BILDKÄLLA. Cavonius, Gösta. Foto: Saurén, 1953. Museiverket.