MARGARETA


(1353–1412)


Drottning av Danmark, Sverige och Norge


När Margareta föddes var hennes möjligheter att nå tronen små. Hon blev tidigt en bricka i det politiska spelet och giftes bort med den svenske kungens son Håkan Magnusson, som var kung i Norge. Efter Håkans död var hon sonen Olofs förmyndare och regerade i hans namn. Olof dog plötsligt, och Margareta efterträdde honom i Danmark och Norge. Ett uppror i Sverige ledde till att hon också fick makten där. Hennes skapelse, Kalmarunionen, befästes genom kröningen av Erik av Pommern 1397. Margareta innehade dock även fortsättningsvis den politiska makten och regerade enväldigt till sin död 1412.

 

Margareta tillbringade största delen av sin uppväxttid på Akershus slott i Oslo och bortgiftes redan vid tio års ålder med den då 22-årige kung Håkan Magnusson av Norge och Sverige. Sonen Olof föddes 1370, och efter kung Valdemar Atterdags död lyckades Margareta få sonen vald till kung av Danmark 1376. I praktiken regerade Margareta ensam som förmyndare eftersom Håkan tycks ha varit allvarligt sjuk under sina sista år. När Håkan dog 1380 blev Olof kung också i Norge, med Margareta som förmyndare.


 

Margaretas första politiska mål var att återfå Skånelandskapen till Danmark. I freden i Stralsund 1370 hade Hansan fått kontrollen över Skåne med två tredjedelar av alla inkomster från sillmarknaderna i Falster och Skanör för femton år framåt. Genom kaperiverksamhet och diverse inskränkningar i privilegierna minskades dock hanseaternas inkomster, och efter Håkans död vägrade Margareta att godkänna deras tidigare starka ställning i Norge. I maj 1385 besatte Margareta Skåne och kung Olof hyllades i domkyrkan i Lund. Hansan tvingades att ge upp sina krav.


 

Vid valet av Olof hade det danska riksrådet förbigått Margaretas äldre syster Ingeborg. Dennas svärfar, hertig Albrekt II av Mecklenburg hade gift bort sina söner med danska och svenska prinsessor för att kunna ställa krav på de nordiska kronorna. Han hade också i praktiken lyckats överta makten i Sverige, där hans son Albrekt blivit kung. I Sverige växte dock missnöjet med mecklenburgarna och Margareta planerade att överta makten för sin sons räkning. Den sjuttonårige Olof insjuknade dock plötsligt och dog i Falsterbo den 3 augusti 1387. Olofs död var en personlig tragedi och kunde också ha blivit en politisk katastrof för Margareta. Men bara tio dagar efter Olofs död lyckades hon på det skånska landstinget i Lund bli vald till ”fullmäktig fru och husbonde”, utan det danska riksrådets medverkan. Efter valet reste hon till Själland, Fyn och Jylland, där hon hyllades av landstingen. I Norge avgjordes frågan den 2 februari 1388 med tillägget att hon där skulle styra riket i alla sina dagar.


 

I Sverige utvecklades situationen snabbt. Stormännens uppror mot Albrekt fick ökat understöd, och de upproriska inledde hemliga förbindelser med Margareta. I slutet av mars 1388 valde representanter för det svenska riksrådet Margareta till Sveriges ”fullmäktiga fru och rätta husbonde” på slottet Dalaborg vid Vänern. Albrekt samlade sina styrkor för att slå ned upproret, och de bägge kontrahenterna utkämpade ett avgörande slag den 24 februari 1389 i Åsle socken nära Falköping, varvid Albrekt blev tillfångatagen. Albrekts frigivning kunde utnyttjas i förhandlingarna om Stockholm, som Margareta slutligen kunde överta 1398.


 

Margaretas första år på tronen präglades av de s.k. vitaliebrödernas kaperiverksamhet i norra Östersjön. Mecklenburgarna hade kontaktat sjörövare för att säkra försörjningen av Stockholm och samtidigt störa Margaretas anhängare. Albrekts son erövrade Gotland sommaren 1396. Margaretas befälhavare där anslöt sig då till vitaliebröderna och intog Korsholms slottslän med Västerbotten, Hälsingland, Ångermanland och Medelpad. Härjningarna började senast vid denna tidpunkt att också beröra de finska farvattnen, och vitaliebrödernas antal ökade snabbt.


 

Som regent i de nordiska länderna hade Margareta skyldighet att säkra tronföljden. Visserligen var både Danmark och Sverige valkungadömen, men det var brukligt att välja kungens äldsta son, ofta redan under föregångarens livstid. Margareta kontaktade greve Vartislav av Pommern som var gift med hennes systerdotter. Denne skickade sin då sjuårige son Bogislav till Margaretas hov. Bogislav bytte namn till Erik, och Margareta tog över ansvaret för hans uppfostran. Erik fick tidigt ta del av regeringsärenden, och när han nådde den lägre myndighetsåldern, femton år, besteg han tronen. Det traditionella kungavalet på Mora äng genomfördes 23 juli 1396. Följande år kröntes Erik på ett allnordiskt möte i Kalmar. I praktiken innehade Margareta dock makten under hela sin livstid. Margareta samarbetade nära med Erik, som koncentrerade sig på det gigantiska rikets norra delar. I samband med kröningen 1397 utfärdades två handlingar. I det s.k. kröningsbrevet fastställde sextiosju biskopar och prelater, riddare och svenner att Erik med allas samtycke blivit deras rätte herre och krönte konung. Beträffande slott, fästningar, land och län skulle de förhålla sig som Erik och Margareta föreskrivit. Den andra handlingen, unionsbrevet av den 20 juli, beseglades av sjutton personer. I brevet fastslogs att Erik skulle vara kung under hela sin livstid och att hans eventuella son skulle väljas till ny kung efter honom. I händelse av krig eller uppror skulle rikena bistå varandra, och om någon dömdes fredlös i ett rike, skulle han också vara det i de andra. Förhandlingar och fördrag med främmande makter skulle verkställas av kungen tillsammans med riksrådet i det rike där han befann sig. I övrigt skulle varje rike behålla sina egna lagar. Unionsbrevet fick dock inte den rättsliga status som utfärdarna tänkt sig, och endast kröningsbrevet kom att utgöra den formella utgångspunkten för Margaretas och Eriks envälde.


 

Efter kröningen fick Margareta beskedet att Albrekts son hade avlidit. Detta försvagade givetvis Albrekts politiska möjligheter att återfå kronan, och dessutom förlorade han Gotland, som erövrades av Tyska orden 1398. Vitaliebröderna överlät sina borgar vid Bottniska viken åt Margareta i oktober samma år. Följande år kunde hon också överta Åbo slott och senast 1403 även Viborg.


 

För de finska landskapen innebar Kalmarunionen att banden till Sverige i praktiken försvagades. Erik av Pommern besökte personligen Finland och i sin senare propaganda riktade han sig särskilt till Åbobiskopen och det finska frälset. Detta drabbades endast i begränsad omfattning av den frälseräfst som Margareta 1396 hade genomdrivit i Nyköping.


 

Margaretas utrikespolitik riktades främst mot förhållandet till Hansan och Holstein. Hon strävade efter att återta de områden som tidigare tillhört de nordiska kungadömena, och 1408 kunde hon inlösa Gotland av Tyska orden. År 1410 eskalerade konflikten om Slesvig med Holstein. Frälse från Finland deltog också i danska militära aktioner. Margareta begav sig med sin flotta till Flensburg för förhandlingar när hon plötsligt insjuknade och avled ombord på ett av sina skepp. Konflikten med Holstein avslutades dock inte med Margaretas död utan fortsatte att dominera också Eriks utrikespolitik.


 

Margareta beskrevs av sin samtid som klok och handlingskraftig. Hon var både älskad och hatad. Hon var en skicklig förhandlare och diplomat och framstår som en av de främsta politiska aktörerna i medeltidens Norden. Hon besatt också en personlig och tidstypisk religiös fromhet.


 

Lena Huldén


 

Margrethe, drottning av Norge 1363−1380, Margareta drottning av Sverige 1363−1364, ”unionsregent” i Danmark, Sverige och Norge 1389−1396, född 1353, död i Flensburg 28.10.1412. Föräldrar konung Valdemar IV av Danmark och Heilwig dotter till Erich II hertig av Slesvig. Gift 1363 med Håkan konung av Norge och Sverige, son till konungen av Sverige och Norge Magnus Eriksson och Blanche, dotter till greven av Namur Jehan I.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Anthoni, Drottning Margaretas frälseräfst i Finland. Historisk tidskrift för Finland 1955; G. Carlsson, Kalmarunionen. Till frågan om rättsgiltigheten av 1397 års unionsavtal. Historisk tidskrift 1930; G. Carlsson, Medeltidens nordiska unionstanke. Det levande förflutna. Stockholm (1945); G. Carlsson, Till Margareta Dumes biografi. Historisk tidskrift 1947; G. Carlsson, På tröskeln till Kalmarunionen. Historisk tidskrift 1964; A.E. Christersen, Kalmarunionen och nordisk politik 1319−1439. København (1980); V. Etting, Margrete den første. København (1986); C.Th. Holbøll, Dronning Margrete. København (1968); L.O. Larsson, Kalmarunionens tid. Från drottning Margareta till Kristian II. Stockholm (1997); M. Linton, Drottning Margareta, fullmäktig fru och rätt husbonde. Stockholm (1971); M. Linton, Margareta. Nordens drottning 1375−1412. Stockholm (1997); E. Lönnroth, Unionsdokumenten i Kalmar 1397. Scandia 1958; Margrete 1. Nordens Frue og Husbond. Kalmar-unionen 600 år. København (1996); V.A. Nordman, Margareta Dume som konung Albrechts politiska partigängare på 1390-talet. Historisk tidskrift 1946; S.U. Palme, Den statsrättsliga tolkningen av 1397 års acta. Scandia 1950; H. Schück, Drottning Margareta och Norges och Sveriges statsakter. Nordiska historikermötet 2 (1968); N. Skuym-Nielsen, Et videnskabligt falsum i debatten om Kalmarunionen. Scandia 1960; L. Törnblom, Kastelholm, en nyckel till Sverige. Ett slottläns politiska och militära betydelse åren 1470−1523 (1996); L. Weibull, 1397 års unionsbrev och dess rättslighet. Scandia 1931.


 

BILDKÄLLA. Margareta. Skulptur. J. Jaakkola, Suomen historia VI:2: Suomen myöhäiskeskiaika: Unionin alkukausi (1950).

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4012-1416928956618

 

Upp