MÄNTYNEN, Jussi


(1886–1978)


Skulptör, konservator, professor


Jussi Mäkinen är Finlands mest kända djurskulptör. Han rönte redan under sin livstid stor uppskattning och kunde även njuta av ekonomisk framgång. Vid sidan av sin konstnärliga bana verkade han länge som konservator vid Helsingfors universitets zoologiska museum.


 

Jussi Mäntynen växte upp i ett anspråkslöst snickarhem i stadsdelen Hermanstad i Helsingfors. Omkring sekelskiftet 1900 var trakten rena landsbygden och hade en mycket rik fauna. Mäntynen var från barnaår intresserad av djur och stiftade en ingående bekantskap med dem när han 1910–1919 verkade som assistent åt preparatorn vid Helsingfors universitets zoologiska museum och sedermera som konservator fram till 1939. Sina talanger som bildhuggare utvecklade han framför allt 1912–1920 som privatelev hos Alpo Sailo, trots att han också studerade vid Centralskolan för konstflit vårterminerna 1901 och 1904.


 

Mäntynen är en av de få finländska bildhuggare som med en mindre vanlig utbildningsgång lyckades bli framgångsrik, även ekonomiskt, och som redan under sin livstid rönte stor uppskattning. Hans säregna studiegång och exklusiva inriktning på djurmotiv torde ha varit orsaken till att han bara långsamt blev uppskattad av andra bildhuggare och av den konstköpande finländska allmänheten. Hans debut som skulptör var också speciell: han utförde skulpturer åt prisvinnarna vid en jordbruksutställning 1922 och fortsatte vid den första jägarutställningen i Finland, anordnad i samband med den fjärde nordiska jägarkongressen vid Helsingfors universitet 1924. Där fanns bland annat en väldig älg i gips och en stor relief i trä, som föreställde en älgfamilj, med namnet ”Framåt”.


 

Mäntynen studerade på egen hand genom att stifta bekantskap med konstmuseerna och i synnerhet djurskulpturerna såväl i Berlin 1919–1920 som i Paris 1926–1927 och 1934. De radikalare strömningarna i tidens konst intresserade honom inte, medan art déco-stilen, som hade vissa rötter i den assyriska och egyptiska konsten, ledde honom till att renodla och betona djurens linjerenhet och livskraft. Avgörande för hans bana blev ett par framgångsrika privatutställningar i Stockholm 1934 och i London 1939.


 

Mäntynen avgick 1939 från tjänsten som konservator och bosatte sig 1943 på Lidingö i Sverige. Konservatorstjänsten hade visserligen inte varit på heltid. Tack vare en förstående chef var hans arbetsdag tre timmar lång och hans semester lika lång som universitetslärarnas ferier. En omfattande produktion av skulpturer hade under andra omständigheter varit en omöjlighet. I Sverige åter lockade de bättre försäljningsmöjligheterna och det större allmänna intresset. Mäntynen återvände till Finland 1967, och då ordnade Åbo stad en bostad åt honom. Mäntynen skänkte samtidigt till konstmuseet i Åbo en större samling skulpturer och senare vid olika tillfällen så pass många arbeten att konstmuseet äger nästan 120 av hans verk.


 

De djur han huvudsakligen avbildade i sina skulpturer var björn, lodjur och älg; senare kom också stora fåglar såsom svanar, tranor och örnar med i bilden. Dessa vilda nordiska djur hör ihop med jakten och har även allegoriska och symboliska betydelser. De ställningar som Mäntynens djur intar är typiska för arten, åskådliga och representativa. Djuren poserar som ödemarkens konung, som smidiga rovdjur i skogen eller som resliga älgar med ståtlig krona. Bildhuggaren har sagt att han också tänkte på Hiisis älg i Kalevala när han formade älgstatyn i Torkelsparken i Viborg (1924, gjuten 1928). Till Mäntynens fauna hör också söta ungar och älgkalvar och en del klart humoristiska verk såsom ”Kallelas lodjur” (1935). Mäntynens bästa period var tiden efter resan till Paris på 1930-talet, då hans stil blev spänstigare och han frigjorde sig från naturalismen.


 

Med Jussi Mäntynens egna ord var den lyckligaste tiden i hans liv stunderna i Alpo Sailos ateljé och umgänget med dennes vänkrets. Utöver dessa gav också Lauri Hannikainen, Akseli Gallen-Kallela, Carl Bengts, Sakari Pälsi och Matti Äyrä­pää en inriktning åt den unge mannens värderingar och ideal. I likhet med dem var Mäntynen intresserad av idrott och ödemarksvandringar. Han var till sin natur också äventyrslysten. Han hade tidigare gått till sjöss och besökt Förenta staterna. Han deltog även aktivt i jägarrörelsen. Till saken hör att Mäntynen hunnit bli bekant med kretsen kring Sailo, när han fick i uppdrag att stoppa upp de djurhudar som Gallen-Kallela haft med sig från Östafrika och donerat till Helsingfors universitet.


 

Leena Ahtola-Moorhouse


 

Johan (Jussi) Richard Konstantin Lindqvist, från 1902 Mäntynen, född 8.5.1886 i Helsingfors, död 10.11.1978 i Åbo. Föräldrar snickaren August Mäntynen (född Karl Fredrik Lindqvist) och Amanda Charlotta Niklander. Gift med (1) Irene Emilia Niemi 1907, (2) handarbetslärarinnan Aune Margareta Tolonen (född Lind) 1926.


 

VERK. Representerad i Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Konstmuseerna i Lahtis, Helsingfors, Tavastehus, Tammerfors, Torneå, Åbo; Gösta Serlachius konstmuseum, Mänttä; Moderna museet, Stockholm, Eskilstuna museum. Offentliga verk: ”Älg”, Viborg (1928, avgjutning i brons vid Naturhistoriska museet i Helsingfors, 1972); ”Björn i myrstack”, Björnparken invid Berghälls kyrka, Helsingfors (1931); ”Lodjur”, entrén till Gösta Serlachius konstmuseum, Mänttä (1935); ”Svanar”, Gamla bibliotekets park, Tammerfors (1937); ”Modersstolthet”, Cranbrook Academy of Art Museum, Michigan, USA (1938); ”Tranor vid brunnen”, Esplanadparken, Lovisa (1950); ”Svanar”, Puolalaparken, Åbo (1959); ”Svanar”, Lahtis (1961); ”Tranor vid boet”, parken vid S:t Eriks sjukhus, Stockholm (1958).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Ilvas, Kansallistaidetta. Suomalaista taidetta Kansallis-Osake-Pankin kokoelmissa (1989); T. T. Kaila, J. R. Mäntysen eläimiä (1928); E. Rislakki, Jussi Mäntynens djurskulpturer (1949); M. Pitkänen & B. v. Bonsdorff & H. Hänninen, Skulptör Jussi Mäntynens djurskulpturer (1995).


 

BILDKÄLLA. Mäntynen, Jussi. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4286-1416928956892

 

Upp