Skriv utKAIVANTO, Kimmo
(1932–2012)
Konstnär, professor
Kimmo Kaivanto har under hela sin karriär varit en mångsidig konstnär med mångskiftande uttrycksförmåga. Han är målare, tecknare, grafiker och har som skulptör använt sig av flera olika material och ägnat sig åt mobil skulptur. Han har gjort kompositioner med föremål, scenografier, affischer och monumentalverk till offentliga byggnader. Stilväxlingar är karakteristiska för hans konst.
Före flyttningen till Helsingfors i början av 1990-talet var Kimmo Kaivanto en karismatisk konstnär och kulturpersonlighet i Tammerfors, och hans konst ansågs vara betydande både nationellt och internationellt. Redan under 1960-talet blev han en offentlig person vars förehavanden följdes med intresse. Kimmo Kaivanto och Sara Hildéns konstsamling är kännetecken för det moderna Tammerfors.
Kimmo Kaivanto är infödd tammerforsare. Som näst äldst i en familj med fyra barn bodde han sina tjugotre första år i Piikkilinna (Taggslottet), som huset där hemmet låg kallades. Fadern var lagerförvaltare på Aaltonens skofabrik, modern retuscherade fotografier. Både morfar och farfar var snickare och hade varit med om att bygga Tammerfors domkyrka. Händigheten gick i arv till Kimmo Kaivanto och har fått utlopp inte bara i hans konst; han har också byggt en traditionell träbåt.
Kaivanto avbröt sin skolgång vid Andra lyceet i Tammerfors 1949 och började arbeta vid Mainos-Lehmus dekorationsateljé, där han fick användning för sin begåvning som tecknare, som varit uppenbar ända sedan han var liten pojke. Många unga konstnärer fick sin utkomst vid reklambyråer. Kaivanto studerade ett läsår, 1953–1954, på linjen för bruksgrafik vid Konstindustriella läroverket i Helsingfors. Han arbetade deltid på Mainos-Lehmus fram till 1960 och ägnade sig sedan helt och hållet åt sin karriär som fri konstnär. Kaivantos konst hade då redan väckt uppmärksamhet. Han hade bland annat fått första pris i en tävling om konstnärlig utsmyckning till Saukonpuistos folkskola i Tammerfors 1959. Sin första separatutställning höll han på Galerie Pinx i Helsingfors 1959.
Kaivantos målningar från 1950-talet återspeglar den lätt abstraherande, kubistiska stilisering som präglade den finska konsten. Han fascinerades av det abstrakta uttrycket, rycktes med, och informalismen öppnade vägen till en känslig målningsprocess som pågick nästan hela 1960-talet. Kaivanto hörde till informalistgruppen ”Maaliskuulaiset” (Martianerna) ända från gruppens första gemensamma utställning som hölls i Helsingfors konsthall 1964.
I Finland uppfattades informalismen närmast som starkt naturnära och inte som en materialkonst som i övriga västvärlden. Det förklarar också den stora genklang informalismen väckte i Finland. Också Kaivanto, internationalist som han var, anslöt sig till den finska expressionismens ofta lyriska tradition. När några av hans målningar från denna tid visades i Helsingfors konsthall i november–december 2001, kunde man konstatera att de bevarat sin fräschör och livskraft. De blå- och grådominerade målningarna förmedlar en äkta naturkänsla, konstnärens beundran för Eeva-Liisa Manners dikter och själsfrändskap med den kände kinesisk-franske informalisten Zao Wou-Ki.
Eeva-Liisa Manner var viktig för Kaivanto, och även i övrigt har litteraturen och poesin betytt mycket för honom, inte minst vänskapen med författaren Juhani Peltonen. Kaivanto är själv en begåvad språkbrukare i både tal och skrift.
Inspiration till sina målningar fick Kaivanto i synnerhet av naturen vid sjön Tarjannevesi i Ruovesi, där han tillbringade sina somrar, först på ön Pieska och från 1962 på ön Arkkusaari. Den fascinerande ön har utgjort motiv för många målningar ännu på 1970- och 1980-talet. På Arkkusaari skapade han en boendemiljö som är ett uttryck för hans skicklighet och estetik; ett gammalt timmerhus som flyttades till ön renoverades pietetsfullt och blev konstnärens och hans familjs sommarviste. Ön med byggnader, gårdsplan och andra enskildheter var ett imponerande helhetskonstverk, som kompletterades av konstnären och hans hustru. Kirsti Kaivanto var en imponerande kvinna, och var samtidigt makens kritiker och stöd.
I Tammerfors bodde Kaivanto länge i en bostad med vid utsikt vid stadens torg, och torgets historia väcktes till liv i det uppmärksammade konstverket ”Torget” i tretton delar, som sedan 1976 hänger i foajén utanför Tammerfors stadsfullmäktiges sessionssal.
Vändningen från antydda naturintryck till föreställande konst ägde rum omkring 1968, då den engagerade konsten redan var känd också i Finland. Kaivanto representerade Finland vid biennalen i Venedig 1968 tillsammans med Antti Lavonen och Mauno Hartman. Demonstrationerna i Venedig, och säkert också realismen som vann inträde i den internationella konsten, inspirerade honom till motiv som tog ställning för humanism och mot våld. Också händelserna i Tjeckoslovakien lämnade spår i Kaivantos konst. Den nya inriktningen, som fick både absurda och surrealistiska drag, dominerade hans konst i ett tiotal år. Kaivanto representerade Finland vid biennalen i Venedig en andra gång 1976.
Kimmo Kaivanto började alltmer öppet skildra naturen som plats för välbefinnande och sinnesro, och snart kom också de ekologiska problemen med i bilden. Genom skickliga förenklingar blev budskapet i hans målningar slagkraftigt. Efter den första ”protestutställningen” på Galerie Artek 1968 presenterade Kaivanto sitt ”väckelsemanifest” i en stor separatutställning, ”Sormet pelissä” (Fingrarna med i spelet) på Amos Andersons konstmuseum. Följande år uppmärksammades konstnärens förtjänster med Pro Finlandia-utmärkelsen. I bakgrunden till Kaivantos samhälleliga uppvaknande fanns också vänskapen med sociologen Yrjö Littunen och Erkka Lehtola på tidningen Aamulehti.
Kaivantos produktivitet sträckte sig också till scenkonsten; han gjorde t.ex. scenografin till uruppförandet av Aulis Sallinens opera Det röda strecket på Finlands nationalopera 1978 och föreställningarna på Stora teatern i Göteborg 1980 och operafestivalen i Nyslott 1982.
Kaivanto höll en stor separatutställning i Södertälje konsthall i Sverige 1981. Följande år utsågs han till årets konstnär i Finland, och hans verk visades på utställningar i Helsingfors konsthall och Sara Hildéns konstmuseum. Redan före detta hade Kaivanto väckt uppmärksamhet med sin separatutställning i konsthallen 1974. De storstilade och täta framträdandena började bli hans varumärke. Till serien av utställningar hör också separatutställningar i Center for International Contemporary Arts (CICA) i New York 1992 och i Helsingfors konsthall 2001.
Kaivanto valde en detalj från ett självporträtt från 1969 till inbjudningskortet till den retrospektiva utställningen i konsthallen. Samma bild hade han använt redan 30 år tidigare på katalogomslag och som affisch i samband med sin utställning på Amos Andersons konstmuseum. Kaivanto har gjort flera självporträtt som alla återger den ångest som, efter ungdomstidens naturlyriska stämningar, blir allt mer karakteristisk för innehållet i hans konst. Den ”fotorealistiska” exakthet som ofta är typisk för målningarna från 1970-talet öppnade sig senare mot ett mindre detaljerat uttryck. I Kaivantos senare produktion har människan huvudrollen.
Bland Kimmo Kaivantos offentliga verk finns många stora skulpturer eller installationer, t.ex. den mobila stålskulpturen ”Ode till 60 000 sjöar” (1972) framför Crowne Plaza Hotel (tidigare Hesperia) i Helsingfors. Ett av de första monumentalverken är glasfiberskulpturen ”Kedja” som avtäcktes i Helsingfors stadshus 1972. Skulpturer, ibland också med målade ytor, som rör sig i vinden började Kaivanto göra redan under 1960-talet. I hans senare arbeten är rörelsen ofta endast en antydning, t.ex. i minnesmärket ”Leonardo” (1999) på Härmälä flygplats i Tammerfors.
Kimmo Kaivanto tilldelades professors titel 1995. Bland hans främsta porträtt av kända personer kan nämnas de av författaren Väinö Linna och president Martti Ahtisaari.
Soili Sinisalo
Kimmo Olavi Kaivanto, född 25.5.1932 i Tammerfors, död 20.4.2012 i Helsingfors. Föräldrar lagerförvaltaren Vilho Johannes Kaivanto och fotografiretuschören Laina Elina Wallenius. Gift 1954 med Kirsti Anna-Liisa Saukkokoski (skild), sambo arkitekten Sari Anneli Roiha.
VERK. Glasfiberskulpturen ”Kedja” i Helsingfors stadshus (1972); stålkonstruktionen ”Ode till 60 000 sjöar”, Crowne Plaza Hotel, Helsingfors (1972); väggmålningen ”Torget” i Tammerfors kanslihus (1976); monumentalskulpturen ”Silverbroar” och fontänskulpturen ”Nereid”, köpcentret Forum, Helsingfors (1985); installationen ”Sininen Suora”, Tamperetalo, Tammerfors (1991); ”Natura”, SOK:s huvudkontor, Helsingfors (1991). Scenografi och kostym till Aulis Sallinens opera Det röda strecket (1978, 1980, 1982, 1983). Representerad i Amos Andersons konstmuseum, Helsingfors; Kiasma, Helsingfors; Sara Hildéns konstmuseum, Tammerfors; Konstmuseerna i Helsingfors, Björneborg, Hyvinge, Tavastehus, Joensuu, Kerava, Lahtis, Tammerfors, Åbo och Uleåborg; Simo Kuntsis Stiftelse, Vasa; Paulos Stiftelse, Helsingfors; Moderna museet, Stockholm; Göteborgs konstmuseum; Skissernas museum, Lund; Södertälje stad; Nasjonalgalleriet, Oslo; Institute of Contemporary Art, London.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Ahtola-Moorhouse, Taiteen vuoksi. Suomen taidetta Keravan kokoelmasta 1950−1987 (1990); Ars. Suomen taide 6/1990; K. Kaivanto, Kimmo Kaivanto. Fingrarna med i spelet. Amos Andersons konstmuseum 5.2–7.3.1971 (1971); K. Kaivanto, Kimmo Kaivanto (1982); K. Kaivanto & K. Sarje, Kaivanto (2001); Kimmo Kaivanto. Sara Hildéns konstmuseum 2.10–28.11.1982 (1982); Kimmo Kaivanto. Årets konstnär. Helsingfors festspel. Helsingfors konsthall 19.8−19.9.1982 (1982); Maaliskuulaiset ja 60-luku. 25-vuotisjuhlanäyttely. Martianerna och 60-talet. 25-årsjubileumsutställning. Helsingfors konsthall 11.3–29.4.1989 (1989).
BILDKÄLLA. Kaivanto, Kimmo. Foto: Ensio Kauppia. Uusi Suomis bildarkiv.
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4294-1416928956900