SUOMALAINEN, Kari


(1920–1999)


Skämttecknare, professor


Skämttecknaren Kari Suomalainen deltog i den offentliga debatten i Finland i fyrtio års tid från 1950-talets början, framför allt på ledarsidan i tidningen Helsingin Sanomat. Tack vare sin insiktsfulla humor och stora publik blev han en förgrundsgestalt inom den politiska skämtteckningen i Finland. Många tecknare imiterar fortfarande de figurer som han skapade. Signaturen Karis popularitet byggde i hög grad också på att han hade mod att i direkta ordalag tala om känsliga frågor i samtiden.

 

Kari Suomalainen föddes i en konstnärs­familj, vars liv han senare beskrev som stormigt. Hans mor Estelle var äldsta dotter till den finsknationella stilens ledande skulptör Emil Wikström. Hans far var violinisten och musikkritikern Yrjö Suomalainen, som var tvungen att lämna sin karriär som musiker efter att ha insjuknat i multipel skleros. Kari Suomalainen har berättat att hans barndom var full av gräl och andra konflikter och att han därför blev inåtvänd och ”en riktig puritan”.


 

Kari Suomalainen blev professionell humorist när han började skriva musikkåserier för radion. Han hade musikaliska och litterära gåvor som gick i arv i släkten. Under sin konstnärliga karriär skrev han också humoristiska böcker och två pjäser, ”Hirttämätön lurjus” (1966, Den ohängda lymmeln) och ”Kalle-sedän jutut” (1974, Farbror Kalles historier). Populärast var dock hans skämtteckningssamlingar, som blev bästsäljare.


 

Morfadern Emil Wikström hade stort inflytande på dottersonen. Han blev för pojken den starka, manliga förebild som fadern inte var förmögen att vara. I Karis teckningar är en svag man alltid löjlig. Teckningarna sätter värde på den typ av manlighet som krävs t.ex. inom det militära. När civiltjänsten blev föremål för offentlig debatt, blev civiltjänstgörare och deras förespråkare en ständigt återkommande måltavla för Karis skämt.


 

Militären var ett viktigt inslag i Karis världsåskådning. Det berodde på tecknarens egna krigsår, som förknippades med en stark patriotism. Kari Suomalainen började sin militärtjänst efter vinterkriget. Han deltog i fortsättningskriget, där han i huvudsak stred med sin penna som tecknare i informationskompaniet. På Svirfronten tecknade han också en serie som byggde på Zacharias Topelius Fältskärns berättelser. Serien publicerades i tidskriften Lukemista kaikille 1949–1950 och utkom som album 1987. Kari Suomalainen fick serietecknarpriset Kalle Träskalle-hatten (Puupää-priset) i huvudsak för denna serie 1984.


 

Suomalainen ansåg själv att han hade stor nytta av kriget med tanke på sitt kommande arbete. När konstnärsfamiljens son logerade med manskapet i skyddsrummet vid fronten blev han bekant med det vanliga folket, dess vanor och tänkesätt.


 

Innan Suomalainen började sin militärtjänst hade han redan studerat i Finska konstföreningens ritskola 1936–1939. Enligt honom skulle också en bra skämttecknare ha en konstutbildning av något slag. Sin skolgång i Helsingfors finska normallyceum hade han avbrutit i fjärde klass.


 

Suomalainens första teckningar publicerades redan i slutet av 1930-talet i tidskriften Lukemista kaikille. De illustrerade en rysare som han hade skrivit själv, ”Tarkastaja Wilson parka” (Stackars inspektör Wilson). I samma tidning utkom också hans serie ”Henkensä kaupalla” (Med livet som insats) 1942–1944. Kari Suomalainens första permanenta arbetsplats var förlaget Mantere, där han fick anställning 1947 med stöd av sina krigstida teckningar och sin talang som pinup-tecknare. Åren 1948–1949 var han tecknare och ombrytare på tidskriften Seura. Samtidigt tecknade han skämtteckningar till Viikkosanomat och skämttidningarna Pippuri och Tuulispää.


 

Som tecknare för Helsingin Sanomat började Suomalainen i slutet av 1950. Den nya tecknaren illustrerade kåserier men började också rita självständiga politiska kommentarer på tidningens ledarsida. Tecknade kommentarer av detta slag var redan vanliga i många länder och började nu vinna spridning även i de finländska tidningarna.


 

Kari har karaktäriserats som den enkla och stilrena bildens mästare. Sådan var han dock inte i början av sin karriär, utan denna personliga stil utvecklades gradvis. På den politiska kartan fanns inte ett enda parti som Kari inte vågade göra till föremål för sin humor. Trots detta stod tecknaren genom decennierna tydligt för marknadsekonomi och mot socialism. Enligt Karis teckningar hade inte bara vänsterpartierna främjat socialismen, utan även centern.


 

När planeringen av den europeiska integrationen kom i gång, fick också den fria marknadsekonomin och storkapitalet en motståndare i Kari. Enligt honom handlade integrationen om att giriga affärsmän sålde fosterlandet och självständigheten till högstbjudande. För honom betydde integrationsutvecklingen att den självständighet som Finland räddat i kriget överlämnas till Bryssel och de skogar och marker som landet försvarat med vapen i hand säljs till utlänningar.


 

På samma sätt som många internationella skämttecknare riktade Kari ofta udden av sin ironi mot privilegier av olika slag. I hans teckningar är det samhälleliga livet framför allt en kamp mellan eliten – den politiska eliten och tjänstemannaeliten – och medborgarna. Kampen är visserligen ensidig, eftersom medborgaren i Karis teckningar passivt underkastar sig regeringens godtycke. Eliten främjar sina egna intressen på skattebetalarnas bekostnad. Den av skatter betungade medborgaren är vanligen en löntagare som bor i staden. I Karis teckningar har skattmasen inte för vana att klämma till bönderna i någon större omfattning.


 

Partiernas maktbegär var ett återkommande motiv för Karis skämt. Han kritiserade särskilt Agrarförbundet/Centerpartiet, som höll sig vid makten genom att hänsynslöst vädja till Sovjetunionens stöd. Tecknaren, som förespråkade en oberoende självständighet, godtog inte att Finlands angelägenheter indirekt styrdes från grannlandet utan att man medgav att denna situation utnyttjades i den politiska maktkampen. Kari kritiserade också de politiska tjänsteutnämningarna, blomsterspråket i valpropagandan och jakten efter egen vinning på bekostnad av det gemensamma bästa.


 

Av politikerna var Urho Kekkonen en av stjärnorna i Karis teckningar. Han kritiserade särskilt Kekkonen för maktlystnad och självtillräcklighet inom utrikespolitiken. Kari accepterade naturligtvis inte heller presidentens goda relationer med Moskva. I Karis teckningar intrigerade Kekkonen med grannlandets ledning för att säkerställa sin egen makt. Under 1970-talet blev Karis uppfattning om Kekkonen dock positivare, och en teckning som publicerades efter presidentens död visade till och med respekt för dennes livsverk. Ett vittnesbörd om ett närmande dem emellan var också att Suomalainen accepterade den professorstitel som presidenten förlänade honom 1977.


 

Tecknarens åsikter tilltalade inte alla läsare. På 1960-talet blev den radikala ungdomen förargad på Kari, som för dem representerade den mest klandervärda konservatismen. På 1980-talet fick tecknaren hård kritik när han skämtade med naturvårdarna. På 1990-talet ledde Karis teckningar till och med till klagomål hos Opinionsnämnden för massmedier. Justitieministeriet ombads utreda huruvida skämtteckningarna i Helsingin Sanomat bröt mot tryckfrihetslagen och strafflagen. Saken gick dock inte vidare till domstol. Några av Karis sista teckningar som publicerades i Helsingin Sanomat motsatte sig invandringen av somalier. De betraktades som rasistiska och väckte protester.


 

I februari 1991 ritade Kari en skämtteckning som föreställer glada och välmående somalier som nyss anlänt till Finland från Tallinn. De skrattar sig fördärvade när de blir tillfrågade om visum. Teckningen publicerades inte. Enligt tidningens chefredaktör Janne Virkkunen berodde detta inte på bilden i sig utan på att samma motiv upprepades för ofta, men händelsen ledde till att Kari Suomalainen, som alltid haft mycket fria arbetsvillkor, lämnade Helsingin Sanomat. Han var då 70 år och hade tecknat för tidningen i nära 40 år. Han fortsatte dock att arbeta som skämttecknare fram till sin död 1999, och hans teckningar publicerades i många lokaltidningar.


 

Kari Suomalainen skänkte sin konstnärliga produktion till stiftelsen för Emil Wikström-museet och museikomplexet Visavuori i Valkeakoski. Den finns så gott som i sin helhet i Kari-paviljongen, som byggdes 1990. Utöver skämtteckningar omfattar Suomalainens produktion också porträtt och landskapsmålningar.


 

Kari Suomalainen var gift med författaren Irja Salla under kriget. Hon var dotter till konstnären Tyko Sallinen. Sitt andra äktenskap ingick Suomalainen 1955 med författaren Lippe Hokkanen.


 

Marja Ylönen


 

Kari Yrjänä Suomalainen, signaturen Kari, född 15.10.1920 i Helsingfors, död 10.8.1999 i Valkeakoski. Föräldrar violinisten Yrjö Johannes Suomalainen och Estelle Marjatta Wikström. Gift med (1) författarinnan Taju Birgitta Sallinen (Irja Salla) 1943, (2) Liisi Marjatta (Lippe) Hokkanen 1955.


 

PRODUKTION. Karin parhaat (1953); Karin piirros­paraati (1955); Karin karuselli (1956); Hassu maailma (1958); Kakarakirja (1959, 4 uppl. 1977, Våra ungar. Stockholm 1960); Pilkkakirja (1960); Löysin lännen (1960); Kerro, kerro kuvastin (1961); Sotakuvia (1963); The Christmas Street (1964); Nyytti­kestit (1964); Slummisuutarit (1966); Kansa urhokas (1967); Tienaripojat (1969); Tää on kivaa! (1971); Ihana aamu! (1973); Kolmivarpainen sammakko. Humoristin päiväkirja 1975 (1976); Muisto ­Urholle (texten av J. Okker, 1976); Keisarivalssi (1977); Ei voi olla totta! (1979); Me tulemme taas (1980); Vitsissä löytyy (1982); Meidän sakki (1982); Manu ja kultatupsu (1982); Joutsenlampi jäässä (1983); Manun synttärialbumi (1983); Kuvassa mukana (1984); Maxi-Kari (1985); Tupla-Kari (1986); Kari-kanava (1987); Ha! Ha! Hauska Kari (1987); Karin sota (1987); Uusi Kari (1990); Ihmisen ääni (1990); Nämä nuo ne (1991); Lääkärikirja (1991); Kakarakirja II (1992); Herra Aasi (1993); Vanhenemisen taito (1993); Sorry, sir! (1994); Sellaista sattuu (1995); Viha etsii kohdettaan (1995); Vilho Pahkan veteraanikirja (1996); Kissa vieköön (1997); Autokirja (1997); Menestyjän käsikirja (1998); Vähäiset (1998).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Hakala, Suvaitsemattomuutta me ei hyväksytä. Toimittaja ja pakolaiskysymykset. Journalismikriittisiä kannanottoja pakolaisasioiden käsittelystä suomalaisissa tiedotusvälineissä. Red. J. Sihvola (1992); O. Järvi, Parhaat pilapiirtäjämme (1979); K. Kaloinen, Kari Suomalaisen pilapiirrostaide (1992); P. Klemola, Helsingin Sanomat – sananvapauden monopoli (1981); M. Niiniluoto, Karin ääni (1990); L. Suomalainen, Vuosi Karin kanssa (1982); M. Ylönen, Karismi arkiajattelun isminä. Poliiittinen ideologia Kari Suomalaisen Helsingin sanomissa julkaistuissa pilapiirroksissa 1951−1991 (licentiatavhandling, Tammerfors universitet, 1993); M. Ylönen, Vanhuus Rysänperässä. Kari Suomalaisen pilapiirrosten vanhuskäsitys (1994); M. Ylönen, Karin Suomalainen. Pilapiirrokset suomalaisuuden legitimointina (1995); M. Ylönen, Karin Suomi. Karin piirrokset suomalaisuuden kuvana (1998).


 

BILDKÄLLA. Suomalainen, Kari. Foto: Mika Saves, 1986. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4318-1416928956924

 

Upp