AALTO, Alvar 

(1898–1976) 

Arkitekt, ledamot av Finlands Akademi 

Alvar Aalto är en av de viktigaste företrädarna för den moderna arkitekturen och den internationellt mest kände finländske arkitekten. Aalto planerade såväl hela områden som enskilda byggnader. Tillsammans med sin hustru Aino ritade han också inredningar och formgav möbler. Aalto verkade för ett standardiserat byggande och ett socialt arkitektur och planeringsideal, vilket har haft en stor betydelse för arkitektur och samhälle i Finland.

Alvar Aalto hör till den modernistiska arkitekturens viktigaste företrädare. Han skapade en egen arkitekturriktning, vars estetiska effekt grundar sig på en noggrann planering av byggnaderna i förhållande till miljön, en människonära dimensionering, god materialkänsla, finslipade detaljer och skickligt placerade ljuskällor. Till Aaltos förtjänster kan också räknas att han erbjöd ett alternativ till den ”internationella stilens” opersonliga teknik och enformighet. 

Att Aaltos produktion under en lång tid kom till som ett samarbete mellan två arkitekter lyfts sällan fram. Från 1924 var han gift med arkitekten Aino Marsio. Hans hustrus specialområde blev planering av interiörer, men hon var sin makes närmaste rådgivare också i byggnadsplanering, även om skötseln av hushållet, barnen och inte minst maken minskade hennes andel i arbetet på byrån. Makarnas olika naturer kompletterade uppenbarligen varandra. Det är sannolikt att Aino Aalto, som var realistisk och stabil till sin läggning, tonade ned de överdrifter och infall som var typiska för hennes make. Alvar Aalto var både emotionellt och professionellt fäst vid sin hustru, vilket han villigt medgav genom att alltid nämna hennes andel i projekten och utställningarna. 

I sociala sammanhang var hustrun tillbakadragen medan Alvar Aalto, som rörde sig i sällskapslivet, älskade offentligheten och kunde använda den för sina syften. Han upprätthöll det gemensamma företagets image och etablerade viktiga kontakter. Aino Aalto dog 1949, i ett skede då det kommande decenniets största byggprojekt var under arbete och Alvar Aaltos ställning som ledande arkitekt i Finland var obestridlig. Hennes bortgång var ett svårt slag för honom. Tre år senare ingick Aalto ett nytt äktenskap med en annan av sina medarbetare, arkitekten Elissa Mäkiniemi. 

Aaltos lärare vid Tekniska högskolan var Armas Lindgren, Usko Nyström och Carolus Lindberg. För lärarna var arkitekturens historia och tradition en integrerad del av planeringsmetoden. Även för Aalto var historien en källa till idéer och inspiration men inte till metod. Han var alltid beredd att ersätta byggnader som hade uppförts av tidigare generationer med sina egna. Hos Aalto kunde ett starkt västerländskt arkitektideal märkas. Han betraktade arkitekten som en ”upplyst despot”, vars uppgift som planerare och byggherrens förtroendeman är att styra uppkomsten av en utbyggd miljö i dess vidaste bemärkelse och i alla möjliga aspekter, från stadsplaner till inredningsdetaljer. I uppgiften ingick också för Aalto en stark tro på att den egna planeringen hade större ändamålsenlighet och skönhet än tidigare byggnadsbestånd. 

Aalto var populär i studentkretsar. Genom Carolus Lindberg blev han också bekant med dennes bekantskapskrets, dit konstnärerna Henry Ericsson och Topi Vikstedt samt journalisten Arthur Sjöblom hörde. 

Jyväskylä, som var Aaltos hemstad under skoltiden, blev hans startpunkt i karriären. ”Byrå för arkitektur och monumentalkonst Alvar Aalto” presenterade sig för de lokala kretsarna med en slagkraftig reklamkampanj. Kontorslokaler hade införskaffats på en trafikmässigt strategisk plats. De första beställningarna kom från släktingar och bekanta, eller förmedlades av dem. En kort tid efter grundandet hade byrån så mycket arbete att Aalto anställde arkitektstuderanden Ragnar Ypyä som praktikant. Med sin viktigaste medarbetare, Aino Marsio, gifte han sig. Under bröllopsåret 1924 gjordes ritningarna till genombrottsarbetena: Jyväskylä Arbetarförenings hus och skyddskårens hus i Seinäjoki. Uppdragsgivarna representerade alltså motsatta politiska åskådningar. Aalto hade deltagit i inbördeskriget på de vitas sida, inspirerad av den anda som rådde i studentkretsarna. 

Den första tävlingsframgången var segern i den andra tävlingen om skyddskårens hus i Jyväskylä, som byggdes 1926–1929. År 1927 vann Aalto tävlingen både för Maalaistentalo (Lantmannagården), som uppfördes i Åbo 1928, och stadsbiblioteket i Viborg, som efter många planeringsskeden färdigställdes 1935. I det första skedet var dessa ritningar klassicistiska, men när Aalto arbetade vidare utvecklades de i funktionalistisk riktning. Lantmannagården var det största av Aaltos dittillsvarande projekt, och i samband med det flyttade han sin byrå till Åbo. 

Åbo stads 700-årsjubileumsutställning 1929, som Aalto planerade tillsammans med Erik Bryggman, gav en möjlighet att tillämpa funktionalismens principer inom en större helhet. För en bredare finländsk allmänheten erbjöd utställningen i Åbo en första bekantskap med en funkismiljö. 

Den böljande bildväggen i paviljongen på världsutställningen i New York 1939 är ett av Aaltos mest berömda motiv, liksom det böljande träinnertaket i föreläsningssalen i biblioteket i Viborg. Finlands paviljong på världsutställningen i Paris 1937 hör till de byggnader där Aalto från mitten av trettiotalet kombinerade modernismens fria gruppering av byggnadsmassan med naturformer – Aaltos levnadstecknare Göran Schildt hänvisar speciellt till insjölandskapets former – utgående från en oregelbunden våglinje och kvaliteterna i ett organiskt byggnadsmaterial, trä. Tematiseringen av strandlinjer och terrängprofiler till arkitektur hade knappast varit möjlig utan den inspirerande blick av jorden från ovan som förmedlades av trafikflygets utveckling. Aalto var mycket intresserad av flygning, liksom i allmänhet av ny teknik. På sin bröllopsresa flög paret Aalto med ett privatflygplan till Europa. 

De ledande företrädarna för den nya arkitekturen i Finland, Aalto och Bryggman, verkade i Åbo, där en gynnsam atmosfär för modernismen rådde och där det fanns byggherrar som uttryckligen önskade sig funktionalistisk arkitektur. Som medhjälpare på Aaltos byrå fanns också två norska arkitekter, Harald Wildhagen och Erland Bjertnaes. I bostadshuset på Västra Långgatan 20 i Åbo, beställt av fabrikören Juho Tapani, kunde Aalto tillämpa en bärande byggnadsstomme, flexibel grundplan och modultänkande. Till huset, som uppfördes 1927–1929, användes prefabricerade, standardiserade betongelement som Tapani utvecklat. Ägaren till tidningen Turun Sanomat, Arvo Ketonen, moderniserade tidningen och beställde i samband därmed en funktionalistisk byggnad, som uppfördes 1928–1930. Till Turun Sanomats hus planerade Aalto tillsammans med konstruktören ingenjör Emil Henriksson ett nytt slags pelarkonstruktion. Byggnaden skulle även förses med några av modernismens finesser av det slag den schweizisk-franske arkitekten Le Corbusier framom andra propagerat för. Schildt har konstaterat att Aalto tillägnade sig den nya arkitekturens grunder – och tillämpade dem i praktiken – innan han hade hunnit se en enda modernistisk byggnad uppförd. 

Aaltos svenske vän och kollega Sven Markelius föreslog honom som medlem i modernistarkitekternas internationella sammanslutning, Les Congrès Internationaux d’Architecture Moderne (CIAM). Aalto deltog i dess verksamhet från 1929. Genom CIAM blev han bekant med modernismens sociala program inom bostads- och stadsplanering. Bland de bekantskaper som han gjorde på organisationens möten blev särskilt kontakterna med Walter Gropius och den schweiziske arkitekturkritikern Siegfried Giedion långvariga och nära. Aalto besökte aldrig Bauhaus – Gropius hade varit tvungen att lämna Bauhaus innan arkitekterna lärde känna varandra, och Aalto kände ingen dragning till dennes efterträdare Hannes Meyer och Ludwig Mies van der Rohe. Schildt förmodar att många av dess principer har förmedlats till Aalto av hans CIAM-vän, László Moholy-Nagy, som också undervisade vid Bauhaus. 

Till Aaltos vänner hörde också bildhuggaren Alexander Calder och målaren Fernand Léger. Många andra av de centrala gestalterna inom modernismen blev familjebekanta med paret Aalto. Den internationella bekantskapskretsen var vänsterorienterad – många var partianslutna kommunister – och hade kontakter med avantgarderörelsen i Sovjetunionen. Aalto kände utan tvivel till de ryska konstruktivisterna men tycks inte ha känt någon av dem personligen. Aaltos förhållande till den mest kände arkitektoniske modernisten av dem alla, Le Corbusier, kan närmast karakteriseras som en högst flyktig bekantskap. Aalto tyckte bättre om fransmannen André Lurçat, som han hade blivit bekant med under sin första resa till Frankrike 1928, och om vars produktion han höll ett föredrag i Finlands Arkitektförbund. 

I Sverige kände Aalto uppenbarligen alla de viktigaste modernisterna. Till hans bekantskapskrets hörde konsthistorikern Gregor Paulsson, som gav ”folkhemsfunktionalismen” dess slagord med sin föredragsrubrik ”Vackrare vardagsvara”. Bekantskapen med Gunnar Asplund fördjupades till vänskap något senare. Under sin studietid hade Aalto försökt att få en praktikantplats på Asplunds byrå men blivit visad på dörren. Orsaken till att förhållandet utvecklades till vänskap så långsamt berodde förmodligen inte på denna episod, utan på paret Asplunds reserverade hållning gentemot Aaltos och Markelius sällskapsliv, vilket utmärktes av ansenlig alkoholkonsumtion och Markelius dåvarande fru Violas och Alvars promiskuösa eskapader, såsom Viola själv har berättat för Schildt. 

För att övervinna folksjukdomen lungtuberkulos initierades i Finland flera projekt för regionala sanatorier. Aalto deltog också i de tävlingar som arrangerades för detta ändamål. Han vann planeringstävlingen för det sanatorium som skulle byggas i Pemar i Egentliga Finland. Sanatoriet, som uppfördes 1929–1933, har mycket av samma arkitektur (med påverkan från Le Corbusier) som förekom i Turun Sanomats hus i Åbo. Sanatoriet i Pemar var samtidigt ett ”socialt helhetskonstverk” som fick internationellt erkännande redan av samtiden. En så hög grad av detaljarbete och användarvänlighet i en miljö avsedd för ”vanligt folk” ansågs anmärkningsvärd. 

Under sanatoriets planeringsstadium hade Aino och Alvar Aalto redan erfarenhet av inredningsarbete, som möbeldesigner av såväl unika pjäser som serieprodukter. För inredningen av Lantmannagården i Åbo hade ett samarbete inletts med den tekniske chefen för möbelfabriken Huonekalu- ja Rakennustyötehdas i Åbo, Otto Korhonen, som behärskade metoderna för plywood och böjträ. Tillsammans med Korhonen utvecklade Aalto stolmodeller för serieproduktion. Inredningarna till sanatoriet och senare biblioteket i Viborg innebar ett avgörande steg framåt för planeringen av standardmodeller. En del av de möbler som ritades då har behållits i produktion. Detta har varit möjligt tack vare inredningsföretaget Artek, som grundades 1935 på initiativ av arkitekten Nils-Gustav Hahl för att sörja för produktionen, exporten och den inhemska försäljningen av möblerna. Som den förste verkställande direktören för Artek ville Hahl efter svenskt föredöme utveckla vettiga inredningsartiklar till ett rimligt pris för den breda allmänheten. Schildt berättar att efter påtryckningar från Aino och Alvar Aalto blev företagets linje i alla fall exklusiv jämfört med finsk genomsnittsnivå, och den koncentrerades i huvudsak på produkter designade av paret Aalto, vilket gav upphov till konflikter med den idealistiske Hahl. Tvisten fick ett dramatiskt slut när Hahl som frivillig sanitär stupade i kriget. Hahls öde framhävde paret Aaltos relativa nonchalans gentemot sociala ideal, speciellt som Hahls tapperhet i det tysta kunde kontrasteras med Aaltos närmast panikartade omsorg om sin egen säkerhet, liksom det faktum att han senare höll sig undan en krigskommendering. 

Byggbranschen, och därmed också paret Aalto, hade hamnat i ekonomiska svårigheter när depressionen slog till 1929. När sanatoriet i Pemar hade blivit färdigt flyttade makarna från Åbo till Helsingfors, där det fanns bättre arbetsmöjligheter. Aaltos byrå hade sedan sitt säte i huvudstaden i ett hus som han byggde i Munksnäs 1935. I början av 1930-talet tvistade arkitektkåren fortfarande om ”tradis” och ”funkis”. Aalto och den riktning som han företrädde ifrågasattes av många som ”bolsjevikarkitektur”. Men mot årtiondets slut blev funktionalismen dock huvudströmningen i den finska arkitekturen. Ett tydligt tecken på kursändring var Aaltos inval i styrelsen för Finlands Arkitektförbund 1935. 

Aalto fick möjlighet att förverkliga CIAM:s sociala program genom sitt samarbete med Ahlströmkoncernen. I mitten av 1930-talet blev paret Aalto bekant med Ahlströms verkställande direktör, Harry Gullichsen, och hans fru Maire, född Ahlström, vilka skapade en framstegsvänlig, socialt ansvarskännande företagskultur för koncernen. Speciellt Maire Gullichsen hade satt sig in i modernismens konstriktningar, som hon främjade genom att delta i finansieringen av Artek. Koncernen hade enligt Gullichsen behov av modern planering, något som Aaltos byrå kunde bidra med på ett mångsidigt sätt. 

För Ahlströms industrisamhällen, bland andra Varkaus och Kauttua, gjorde Aalto generalplaner och stadsplaner, ritade bostäder för anställda såväl som andra byggnader. Harry Gullichsen medverkade till att planeringen av ett gemensamt byggnadsprojekt för många skogsindustriföretag, cellulosafabriken i Sunila nära Kotka, beställdes av Aalto. Aalto ritade allt i Sunila, från stadsplanen till produktionsanläggningen. Ifråga om bostäderna strävade han efter att åstadkomma en ”klasslös” arkitektur, som skilde sig från det tidigare sättet att planera finska fabrikssamhällen och som inte uttryckligen underströk samhällets sociala hierarki. Byggnaderna i Sunila, uppförda 1936–1954, ligger i skogsbevuxen terräng och följer dess former. Projektet kom att bli en förebild för senare förortsplanering i Finland. 

För paret Gullichsen planerade makarna Aalto Villa Mairea i Norrmark, ett hus som avsiktligt planerades som ett alternativ till en ceremoniell representationsbostad. Villa Mairea, som byggdes 1938–1940, har haft en avgörande inverkan på den finska övre medelklassens bostadsideal. På Ahlströmkoncernens boendeskala placerar sig villan, sin moderna enkelhet till trots, som den yttersta lyx, de serietillverkade trähusen vid fabriken i Varkaus i dess motsatta ände. För de senare hade Aalto planerat AA-systemet med prefabricerade element och kunde på så sätt tillämpa funktionalismens standardiseringstänkande på material och produkter som det modernistiska Europa inte kände till (men som tillverkats i Förenta staterna). Aalto hade närmat sig uppdraget att planera minimibostäder från den boendes sida, det vill säga genom att utgå från funktionsdugligheten. Aaltos arkitektoniska tänkande styrdes av idealet om ett enhetligt ”allaktivitetsutrymme”, något som också kom till uttryck i planeringen av Villa Mairea. 

Till Ahlströms intressesfär hörde också trakten kring Kumo älv, ett ekonomiskt område som enligt Harry Gullichsen fordrade koordinerad planering. På hans initiativ startades ett planeringssamarbete mellan många kommuner vid älven och Björneborgs stad. På Gullichsens rekommendation beställdes denna Finlands första regionplan av Aalto 1940. Som modell stod det berömda Tennessee Valley Authority, flaggskeppet inom det amerikanska ekonomiska återuppbyggnadsprogrammet New Deal. Aalto hade erfarenhet av dylika projekt; sedan 1920-talet hade han gjort ett stort antal general- och stadsplaner. 

Samarbetet med Ahlströmkoncernen tog slut 1946. Planeringen som utförts hade dock väckt intresse inom industrikretsarna. Vid Tampellas fabrikssamhälle i Ingerois fortsatte under kriget förverkligandet av de planer som utförts och igångsatts på 1930-talet. På 1940-talet utarbetades planerna för Strömbergs fabriker och Yhteis-Sisu Oy i Vänå. En av Aaltos viktigaste arbetsgivare var det statliga bolaget Enso-Gutzeit, för vilket han planerade i Säynätsalo 1942–1952, i Imatra 1947–1961 och i Summa 1954–1960, samt därefter 1959–1962 ett huvudkontor i Helsingfors. För ett annat statligt bolag, Typpi Oy, planerade han på 1950-talet en fabriksanläggning i Uleåborg. Genom industriprojekten fick byrån en ekonomisk grund som möjliggjorde konstnärliga experiment och deltagande i tävlingar där utfallet av det arbete som hade lagts ned alltid var osäkert. 

Redan under 1930-talet fick Aalto professionella kontakter med den angloamerikanska världen. Museum of Modern Art i New York hade ordnat en utställning för paret Aalto 1938, och samma år gjorde de sin första Amerikaresa. I USA kom de i kontakt med den societet som rörde sig kring museet och som stod i direkt förbindelse med Rockefellerstiftelsen. Aalto, som i sin ungdom hade hört till dem som kritiserat Eliel Saarinen, besökte Saarinen i Cranbrook (Michigan) under samma resa och knöt vid detta tillfälle försonligare kontakter med den andra stora finska arkitekten. 

Aaltos andra Amerikaresa var en ren flykt vid tiden för vinterkrigets slutskede 1940. Aalto höll gästföreläsningar vid olika läroinrättningar, och försökte uppenbarligen rättfärdiga sin vistelse i Förenta staterna genom sin egen idé att skaffa stöd till Finland från Rockefellerstiftelsen. Idén om en försöksstad avsedd för evakuerad befolkning, med ett forskningsinstitut för utveckling av bostadsproduktionen, fick gensvar och verkade vara förmånligt för såväl Finland som Aalto själv. Aalto erbjöds en tjänst som forskare vid MIT (Massachusetts Institute of Technology), eftersom det projekterade institutet – liksom Rockefellerstiftelsens eventuella pengar – var knutna till hans person. I detta skede var sjövägen till hemlandet öppen endast via Petsamo. Alternativen var alltså att stanna i Förenta staterna eller att återvända, och Aino och Alvar Aalto beslutade sig för att återvända till hemlandet för att tillsammans med sina landsmän dela det nya krigstillståndets faror. I och med Finlands samarbete med Tyskland omintetgjordes planerna på en försöksstad, en finsk ”American Town”. 

Efter kriget erhöll Aalto en professur vid MIT, vilken han skötte mycket oregelbundet till 1948. Helsingforsbyråns projekt höll honom strängt sysselsatt, och han försökte aldrig på allvar upprätta en byrå i USA. Där blev han dock bekant med Frank Lloyd Wright, något som avsatte spår i hans arbete. Aalto var i detta skede likväl en självständig mästare, som tillämpade nya impulser genom sitt eget kritiska tänkande. Urbanismens store kritiker Lewis Mumford, författaren till verket Stadskultur, hörde också till Aaltos amerikanska vänner. 

Under fortsättningskriget besparades Aalto från farliga militära kommenderingar och fick koncentrera sig på sin yrkesverksamhet. Återuppbyggnaden blev nu ett nationellt uppdrag, och Aalto fortsatte i hemlandet den diskussion som han inlett i USA på detta tema. På rekommendation av Arkitektförbundet grundades en återuppbyggnadsbyrå 1942. Aalto deltog i denna verksamhet närmast genom att styra framväxten av de byggstandarder som utvecklades av medarbetarna på hans kontor, Aarne Ervi och Viljo Revell. 

Under kriget, och speciellt efter kriget, var typritningar, planeringen av standardiserade serier och utarbetandet av stadsplaner viktiga för sysselsättningen av arkitekterna och deras samhälleliga inflytande. För den rutinerade modernisten Aalto var de självklara yrkesuppgifter. I detta läge var det naturligt att välja honom till ordförande i Arkitektförbundet, vilket skedde 1943. 

Under 1950-talet stod Aalto på höjden i sin yrkeskarriär. I slutet av det föregående årtiondet hade tävlingar om officiella byggnadsprojekt ordnats och Aalto hade avgått med segern i många av dem. Hans byggnader står för det främsta som åstadkommits i Finland; den överståndna kristiden firas genom en i minsta detalj uttänkt bearbetning av bästa möjliga material. När det gäller unicitet och kvaliteten på arbetet, kan något jämförbart påträffas endast bland den nationalromantiska periodens förnämsta verk. 

Som arkitekt för Jyväskylä pedagogiska högskola gjorde Aalto en stilig comeback i sin före detta hemstad under tidigt 1950-tal. Han sällade sig till skaran sommargäster i trakten och byggde 1952–1953 sommarvillan i Muuratsalo, ett så kallat försökshus. Helsingfors Tekniska högskola, som uppfördes 1949–1966, och Folkpensionsanstalten, som uppfördes 1953–1957, underströk ytterligare Aaltos ställning som landets ledande arkitekt, något som inte hindrade honom från att också ta emot uppdraget att planera Kulturhuset i Helsingfors, byggt 1952–1958, för Finlands kommunistiska parti. Flera år senare ritade han även ett konsert- och kongresshus för Helsingfors, Finlandiahuset, som stod färdigt vid Tölöviken 1971. 

Det första av Aaltos arbeten som uppfördes utomlands (förutom Finlands officiella utställningsbyggnader), och som han också planerade utomlands, var ett studenthem vid MIT i Cambridge, Massachusetts, uppfört 1946–1949. Många av de utländska planeringsuppdragen hade inte förverkligats, trots att byggherrarna i början varit entusiastiska. Aaltos krävande och innovativa förslag kunde kanske inte heller alltid genomföras i alla byggkulturer. Utanför Finland finns hans byggnader framför allt i Tyskland. Enstaka byggnader finns också i Estland, Sverige, Danmark, Frankrike, Schweiz och Italien samt i Bangladesh. 

Aaltos tidiga produktion utfördes i den regionalt tidstypiska 1920-talsklassicismen. Inspirerad av nordiska förebilder, framförallt svensken Gunnar Asplund men också dennes landsman Ragnar Östberg, liksom av äldre eklektiker som dansken Martin Nyrop, såg Aalto de dolda romantiska möjligheterna i klassicismen. Han bevarade under alla förhållanden en romantisk grundton, som fungerade som en motkraft till modernismens rationalism. I naturen upptäckte han drag som han kunde utnyttja, och hans planering kännetecknades av en strävan att utforma terräng, vegetation och byggnader till en helhet. 

I Aaltos byggnader är avsikten framför allt att man ska förnimma den rumsliga och visuella komplexiteten. De innehåller också återkommande referenser till antikens ruiner eller till ”primitiv” exotik. För Aalto var arkitekturen i princip en social verksamhet: byggnaden konkretiserade arkitektens empatiska förhållande till användaren. Som utgångspunkt tjänade föreställningen om en idealisk gemenskap, som i byggnaden förverkligade en god demokratisk förvaltning eller välfärdsstatens omsorg om medborgarna. 

Alvar Aalto var från slutet av 1950-talet såväl en nationellt som internationellt känd mästare. Speciellt efter kriget ägnade han sig åt utländska projekt, men hans karriär har ändå fått en nationell prägel. Aaltos nationella ställning avviker delvis från hans internationella. Ur finländsk synvinkel ligger en speciell betydelse i att han hörde till de första finländska arkitekterna som omfattade modernismens arkitekturuppfattning, rentav så grundligt att han på kort tid blev den ledande representanten i Norden för den nya inriktningen. För den finländska arkitekturen och ur samhällelig synpunkt har det arbete som Aalto har gjort för modernismens standardiserade byggande och sociala arkitekturplanering varit särskilt betydelsefullt. 

Aalto blev åtskilliga gånger erbjuden universitetsprofessurer runt om i världen men avböjde konsekvent, åberopande sina arbetsuppdrag. Han utsågs till hedersdoktor vid flera universitet och tog emot såväl inhemska som utländska utmärkelser, hedersmedlemskap och andra hedersbevisningar. Aalto, som alltid hade en god känsla för betydelsen av teater och myt i människans liv, deltog också själv i utvecklandet av sin egen personkult. 

Eeva Maija Viljo 

Hugo Alvar Henrik Aalto, född 3.2.1898 i Kuortane, död 11.5.1976 i Helsingfors. Föräldrar lantmäteriingenjören Johan Henrik Aalto och Selma (Selly) Mathilda Hackstedt. Gift med (1) arkitekten Aino Maria Marsio 1924, (2) arkitekten Elsa (Elissa) Kaisa Mäkiniemi 1952. 

VERK. Förutom de i texten omnämnda: Järnvägsarbetarnas bostadshus, Jyväskylä (1926); Muurame kyrka (1926–1929); Oy Wilh. Schauman Ab, tjänstemannabostäder, Joensuu (1927); Toppila-Vaara cellulosafabrik, Uleåborg (1930–1933); Villa Tammekann, Dorpat, Estland (1932); Jordbrukspaviljongen vid lantbruksutställningen i Lappo (1938); Vapenbrödrabyn, Tammerfors (1940–1943); Rovaniemi stadsplan (1946); Svenska Arteks utställningspaviljong, Hedemora, Sverige (1946); Ingeniörshuset, Bangatan 9, Helsingfors (1948–1953); pappersbruket Chandraghona, Bangladesh (1950–1951); Enso-Gutzeit, pappersfabrik i Kotka (1951); Enso-Gutzeit klubb och bastu, Kallvik, Helsingfors (1951); Järnhuset, Centralgatan 3, Helsingfors (1951–1957); Enso-Gutzeit, Pamilo kraftstation, Uimaharju (1954); Aaltos byrå, Tegelbacken 20, Helsingfors (1954–1956); bostadshuset Hansaviertel, Berlin (1954–1957); Mellersta Finlands museum, Jyväskylä (1954–1960); Finlands paviljong vid biennalen i Venedig, Italien (1955); Vuoksenniska kyrka (1955–1958); Seinäjoki kyrka och församlingscentrum (1956–1966); La Maison Carré, Bazoches-sur-Guyonne, Frankrike (1956–1961); bostadshuset Viitatorni, Jyväskylä (1957–1961); bostadshuset Neue Vahr, Bremen, Tyskland (1958–1962); Nord-Jyllands konstmuseum, Aalborg, Danmark (1958–1972); Wolfsburg kulturcentrum, Tyskland (1958–1962); Statens vetenskapliga forskningscentral, Esbo (1950- och 1960-talet); Monumentet för striderna vid Suomussalmi (förverkligat av Heikki Häiväoja, 1959); Enso-Gutzeit, Lieksankoski kraftstation (1959–1960); Helsingfors Energiverks hus (1959–1966); Helsingfors centrumplan (1959–1981); Operahuset i Essen, Tyskland (1959, förverkligat på 1980-talet av Harald Deilmann enligt Aaltos tävlingsritningar); Wolfsburg kyrka och församlingscentrum, Tyskland (1960); Enso-Gutzeit, Pankakoski kraftverk (1960–1962); Detmerode, kyrka och församlingscentrum, Tyskland (1960–1968); Västmanlands-Dala nationshus, Uppsala, Sverige (1961–1965); Akademiska Bokhandeln, Centralgatan 1, Helsingfors (1961–1969); Ekenäs Sparbank (1962–1969); Finlandiahuset, Helsingfors (1962–1965); Nordens hus, Reykjavik, Island (1962–1968); radhus, Kvarnbacksgatan 1, Jakobstad (1963–1965); Jyväskylä teater (1964–1966, förverkligad under ledning av Elissa Aalto 1977–1982); höghus, Schönbühl, Luzern, Schweiz (1964–1967); Biblioteket i Mount Angel benediktinkloster, Oregon, Förenta staterna (1964–1968); kyrka och församlingscentrum, Riola di Vergato, Italien (1965–1980, delvis förverkligat); Villa Kokkonen, Träskända (1967–1969); Jyväskylä polishus (1967–1971); Villa Skeppet, Ekenäs (1969–1970); Alvar Aalto-museet, Jyväskylä (1970–1974). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Arkitektens arbete. Finlands arkitektförbund 1892–1991. Red. P. Korvenmaa (1992); S. Giedion, Space, time and architecture. The growth of a new tradition. Cambridge, Mass. (1941; 5 rev. uppl. 1974); P. Korvenmaa, The Finnish Wooden House Transformed. American prefabrication, war-time housing and Alvar Aalto. Journal of the Construction History Society 6/1990; L. Mosso, Aalto. Knaurs Lexikon der modernen Architektur. Red. G. Hatje. München (1966); N. Pevsner, Studies in Art, Architecture and Design. Victorian and after. London (1968); A. Salokorpi, Arkkitehtuuri vuoden 1940 jälkeen. Ars Suomen taide 5/1990; G. Schildt, Det vita bordet. Alvar Aaltos ungdom och grundläggande konstnärliga idéer (1982); G. Schildt, Moderna tider. Alvar Aaltos möte med funktionalismen (1985); G. Schildt, Den mänskliga faktorn. Alvar Aaltos mogna år (1990); G. Schildt, Alvar Aalto a life’s work. Architecture, design and art (1994); R. Suominen-Kokkonen, The Fringe of a Profession. Women as architects in Finland from the 1890s to the 1950s. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift 98/1992; E. M. Viljo, Alvar Aalto’s Design for the Main Building of the College of Education at Jyväskylä as an Experiment in Primitivism. Konsthistoriska Studier 16/1995. 

BILDKÄLLA. Aalto, Alvar. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4321-1416928956927

Upp