PIETILÄ, Reima


(1923–1993)


Arkitekt, professor, akademiker


Reima Pietiläs byggnader är betydande monument över samtida finsk arkitektur. Hans formspråk mottogs emellertid inte utan förbehåll. Till en början blev han mer uppmärksammad utomlands. Pietilä har ändå kommit att bli allt mer uppskattad även i hemlandet, vilket särskilt hans sista verk, den finska presidentens residens Talludden i Helsingfors, vittnar om.


 

Vid sidan av Alvar Aalto räknas Reima Pietilä som den främsta inom Finlands efterkrigstida arkitektur. Hans särpräglade verk avviker från den finska byggnadskonstens huvudströmningar på 1960- och ­1970-talen. Pietiläs byggnader har blivit viktiga monument över samtida finsk arkitektur, även om hans moderna formspråk inte alltid mottogs utan förbehåll. Pietilä blev på sin tid mer uppmärksammad i utlandet, där kritiken såg värdet av hans arkitektur, som utgick från själva platsens förutsättningar. I Finland uppfattade man inte alltid det centrala i hans arkitektursyn på grund av de rådande idealen i en universell och allmänt användbar elementar­kitektur med standardisering som mål. Pietilä ritade främst offentliga byggnader på olika håll i Finland samt i Mellanöstern. De flesta byggnaderna tillkom efter segrar i arkitekttävlingar.


 

Pietilä var även verksam som skribent. Han deltog i den teoretiska debatten om arkitektur med ett berikande språk rörande arkitekturfrågor. Som professor vid arkitektavdelningen vid Uleåborgs universitet 1973–1979 utvecklade han arkitektutbildningen och bidrog till uppkomsten av en särskild arkitekturskola för norra Finland.


 

Reima Pietilä föddes i Åbo 1923. Familjens konstnärliga begåvning visade sig även hos systern, Tuulikki Pietilä, som inriktade sig på bildkonst och blev en banbrytare inom finsk konstgrafik. Reima Pietilä tänkte sig redan tidigt en framtid som arkitekt och blev även uppmuntrad därtill av modern. Under krigsåren i början av 1940-talet var Pietilä stationerad i Östkarelen, där han upptäckte nationalromantikens källa, den karelska timmerbyggnadskonsten. Efter krigsslutet 1945 började han studera vid Tekniska högskolan i Helsingfors och avlade arkitektexamen 1953. Efter arbete hos arkitekterna Jonas Cedercreutz och Helge Railo samt Viljo Revell grundade han ett eget arkitektkontor i Helsingfors 1957. År 1960 började Raili Paatelainen, som avlagt arkitektexamen 1956, arbeta vid byrån. Därefter arbetade de två tillsammans, först under namnet Arkkitehtitoimisto Reima Pietilä ja Raili Paatelainen och från 1975 under namnet Raili ja Reima Pietilä arkkitehdit. De gifte sig 1963. Reima Pietilä har betonat sin hustrus viktiga roll i det gemensamma planeringsarbetet.


 

Pietilä fick sitt genombrott 1956, då han vann tävlingen om Finlands paviljong på världsutställningen i Bryssel. Redan denna första byggnad visade prov på en originell begåvning. Pietilä använde sig av en modul, en rektangel, som kunde växa i både vertikalled och horisontalled. Idén om en modul hade han fått av arkitekten Aulis Blomstedt, som forskat i och utvecklat olika modulsystem. Pietiläs paviljong i Bryssel anknyter till den holländske konstnären Theo van Doesburgs tankar och modernismens formspråk. Modulerna och byggnadens rätlinjiga former är ett exempel på hur 1950-talets yngre finska arkitektgeneration riktade in sig på teoretiska och intellektuella alternativ, i kontrast till Alvar Aaltos fria skulpturala former. Samtidigt gjorde Pietilä även modulexperiment med träkompositioner och skrev tillsammans med Aulis Blomstedt i arkitekturtidskriften Le Carré Bleu om rumslösningar.


 

Pietilä deltog 1958 i en tävling för inbjudna arkitekter om den nordiska paviljongen vid biennalen i Venedig. Hans internationella ryktbarhet härrör sig dock från Kaleva kyrka i Tammerfors. Han fick i uppdrag att rita kyrkan efter seger i en tävling 1959. Kyrkan stod färdig 1966. I detta verk visade Pietilä att han definitivt övergått från Aulis Blomstedts rationalistiska modulsystem till ett originellt expressivt formspråk. Den monumentala katedralen är uppbyggd av väggar som framhäver det vertikala genom buktade betongpartier med höga fönsteröppningar däremellan. Den asymmetriska kyrkosalen utgörs av ett högt rum, där väggytornas massivitet lättats upp med hjälp av varierande, buktade ytor.


 

Sin syn på detaljplanering och byggandet av nya förorter gav Pietilä i utställningen Morfologia-urbanismi (Morfologisk urbanism) på Galerie Pinx i Helsingfors 1960. När han beskrev sin arkitektur talade han gärna om naturens morfologi, där byggnadens omgivning och dess former ger utgångspunkten för arkitekturen. Pietiläs studier i ämnet tillämpades i praktiken i Solhöjdens bostadsområde i Esbo, som Pietilä planerade 1962. Solhöjden byggdes på en skogbevuxen kulle intill Hagalund 1964–1969. Byggnaderna är placerade i terrängen så att de följer terrängförhållandena. Bostadsområdet omfattar olika typer av bostäder, och byggnaderna är terrasserade så att samma länga av hus omfattar både höghusbostäder och radhus. I överensstämmelse med naturens morfologi är även fasaderna omväxlande: ljusa, rappade väggytor växlar rytmiskt med grönmålade trä- och betongytor som upprepar former och färger från områdets trädbestånd. Solhöjden var ett förebildligt bostadsområde under en tid då det i Finland främst byggdes monotona elementförorter, en lådarkitektur som rönt mycken kritik.


 

Med planeringen av Solhöjdens bostadsområde inledde Pietilä för Finlands del diskussionen om begreppet genius loci, sättet att uttrycka platsens egenart i en byggnad. Den norske arkitekturteoretikern Christian Norberg-Schulz hade behandlat detta begrepp i sina texter sedan början av 1960-talet. Genius loci-tänkandet innebär ett godkännande av, och en förpliktelse till att låta lokala särdrag avspeglas i byggnadskonsten. I sin produktion tog Pietilä hänsyn till regionala, geografiska och kulturella särdrag; i hans arkitektur betonas regionalismen.


 

Det mest prisade men också mest omtvistade av Pietiläs verk är Dipoli, Tekniska högskolans kårhus i Otnäs, Esbo. I sitt förslag beaktade Pietilä platsens terräng, samtidigt som han tog fasta på byggnadens speciella karaktär som samlingsplats för studenter. Den osymmetriska byggnaden bryts i vinklar och böjda former, som en fortsättning av naturen. Stenblocken som sprängdes under byggarbetet staplades upp som byggmaterial för huset. De stora fönsterytorna suddar ut gränsen mellan byggnad och omgivning.


 

De geomorfiska formexperimenten i arbetet med Dipoli fick sin fortsättning i tävlingsförslaget för Malms kyrka i Helsingfors 1967. Kyrkan byggdes ändå inte enligt Pietiläs ritningar. År 1963 vann Pietilä en tävling om Finlands ambassad i New Delhi, som dock uppfördes först 1983–1985. Den låga byggnadens längdaxel är starkt accentuerad. Byggnadens geomorfiska formidéer koncentreras kring det formfulländade taket, som Pietilä har liknat vid snöformationer utmejslade av vinden.


 

Pietiläs morfologiska och metafysiska arkitektur väckte inget gensvar i 1960- och 1970-talens arkitekturklimat, som präglades av den modernistiska traditionen, och under denna tid hade han få uppdrag. År 1978 vann han Tammerfors stads arkitekttävling för stadsbiblioteket med förslaget ”Soidinkuvat” (Spelbilder). Utgångspunkten för formidén med en spiral var enligt Pietilä ett forntida keltiskt spänne, medan byggnadens helhetsform anspelar på en finsk forntida kultfågel, tjädern. Den geografiska utgångspunkten kompletterades av ett zoomorfiskt perspektiv. Byggnaden är starkt expressiv. Tammerfors stadsbibliotek byggdes 1983–1986.


 

I förorten Hervanta utanför Tammerfors ritade Pietilä ett församlings- och ett affärscentrum, som stod färdiga 1979, och ett allaktivitetscentrum, som byggdes 1985–1989. Det senare inrymde bl.a. bibliotek, brandstation, hälsocentral och biograf. Fasaderna är klädda med tegel. Inspirationen att använda tegel hämtade Pietilä från tegelarkitekturen i Caracallas termer i Rom och industrimiljön i Tammerfors centrum. Allaktivitetscentrumet bildar en ”by”, grupperad kring ett torg. Från torget utgår gränder vid vilka de olika aktiviteterna är placerade. Teglet som byggmaterial avviker från förortens övriga byggnadsbestånd och förenar Hervanta med stadsmiljön i Tammerfors centrum. På det här viset lät Pietilä lokala drag träda fram som reminiscenser i sin arkitektur.


 

Eftersom paret Pietiläs arkitektur var omtvistad i Finland och uppdragen få, inriktade sig deras byrå på utlandet. I synnerhet de ekonomiskt blomstrande länderna i Mellanöstern beställde byggnader av de främsta arkitekterna i Europa. Pietilä fick uppdrag i Kuwait. I en grupp kontorsbyggnader i Sief Palace-området i Kuwait City, byggda 1978–1982, har Pietilä förenat drag ur den lokala arkitekturen. Fasaderna är murade av kalkstenstegel från trakten. Det starka ljuset utgör ett arkitektoniskt element exempelvis i det breda takskägget och dess skuggor på väggytan. Fontänerna på innergårdarna är klädda med granna keramiska plattor och är utförda i form av korallblommor.


 

Lieksa kyrka ritade Pietilä på samma plats som en kyrka i nyklassisk stil som hade brunnit ner 1979. Han utgick från grundmurarna till den gamla korskyrkan, ritad av C. L. Engel. Den nya kyrkans symmetriska form och disposition följer sakrala traditioner. Dess konstruktion är ändå modern. Genom kupolen går två korslagda, dubbla bågar. I vardera bågens mitt löper ett fönster och himlen kan ses mellan bågarna. I stället för det traditionella, slutna rummet kring en kupol öppnar sig kupolen i Lieksa kyrka mot himlen.


 

Pietiläs sista arbete blev republikens presidents residens Talludden. Han vann en allmän arkitekttävling 1984 och byggnaden togs i bruk 1993. Då Talludden byggdes var Reima Pietilä redan svårt sjuk. Detta krävande byggprojekt kunde slutföras genom en kraftansträngning av arkitektkontoret. I planen följde Pietilä sitt geomorfiska tänkande, där byggnadens oregelbundna form rättar sig efter platsens terrängformationer. Residenset består av tre klart olika delar: kontorsavdelning, representationsvåning och presidentens privatbostad. Byggnaden öppnar sig mot havet genom de stora fönstren. Talluddens lämplighet som bostad för republikens president och representationslokal för Finland var länge föremål för en livlig debatt.


 

Reima Pietilä intresserade sig för arkitekturens språk, och han är känd som en teoretiker som problematiserade arkitekturens mening. Sina tankar presenterade han i artiklar och utställningar. Han berikade arkitekturens språk, men hans ibland svårtydda tankegångar rönte inte alltid förståelse. Han publicerade ett stort antal artiklar i tidskriften Arkkitehti samt i tidskriften Le Carré Bleu, som han var med om att grunda. Han tilldelades hederstiteln akademiker 1982.


 

Timo Keinänen


 

Reima Frans Ilmari Pietilä, född 25.8.1923 i Åbo, död 26.8.1993 i Helsingfors. Föräldrar gårdsägaren Frans Viktor Pietilä och Ida Maria Lehtinen. Gift med (1) författarinnan Maire Harme 1955, (2) arkitekten Raili Inkeri Marjatta Paatelainen 1963.


 

VERK. Finlands paviljong vid världsutställningen i Bryssel (1956−1958); Kaleva kyrka, Tammerfors (1959−1966); Branders Café, Tammerfors (1962−1963); Nordiska paviljongen vid biennalen i Venedig (1959); Planeringen av området Valsta-Märsta, Sverige (1961); Solhöjdens bostadsområde, Hagalund, Esbo (1962−1969); Finlands ambassad, New Delhi (1963−1985); Dipoli, Otnäs, Esbo (1961−1966); Malms kyrka, Helsingfors (1967); Konstnären Reidar Särestöniemis ateljé och galleri, Kittilä (1972−1979); Hvitträsks bastu, Kyrkslätt (1973−1975); Deira Sea Corniche, Dubai (1974); Hervanta församlings-, fritids- och köpcentrum, Tammerfors (1975−1979); Hervanta allaktivitetscentrum, Tammerfors (1985−1989); Kuwaits ministerråd och utrikesministerium Sief Palace, Kuwait City (1970−1982); Malmgårds experimenthus, Helsingfors (1977−1984); Lieksa kyrka (1979−1982); Daghemmet Taikurinhattu, Björneborg (1980−1984); Tammerfors stadsbibliotek (1978−1986); Ålderdomshemmet Himmeli, Björneborg (1985−1987); Talludden. Republikens presidents tjänstebostad, Helsingfors (1984−1993).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. C. Benincasa, Il labirinto dei Sabba. L’archittetura di Reima Pietilä. Bari (1979); R. Connah, Writing Architecture. Fantomas, Fragments, Fictions. An Architectural Journey Through the 20th Century (1989); J. Jetsonen, Sacred Space (2003); T. Koho, Reima Pietilä. ”Kaipasin muunlaista ajan tunnetta” (1995); P. B. Mackeith, Architecture and Image in the Finland Pavillions. The Finland Pavillions. Finland at the Universal Exhibitions 1900−1922 (1993); J. Marttala & S. Hilpo, Mäntyniemi. Pohjoinen timantti (1994); J. Pallasmaa et al., Raili and Reima Pietilä. Challenging Modern Architecture (2010); R. Pietilä, Pietilä. Modernin arkkitehtuurin välimaastossa (1985); M. Quantrill, Reima Pietilä. Architecture, Context and Modernism (1985); Suomalaisen arkkitehtuurin etsiijä (1988); Tango Mäntyniemi. The Architecture of the Official Residence of the President of Finland (1994, rev. uppl. 1998); M. Trieb, Pietilä. Rebel in Finland. Architectural Forum 127 (1967).


 

BILDKÄLLA. Pietilä, Reima. 1973. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4322-1416928956928

 

Upp