LINDEGREN, Yrjö


(1900−1952)


Arkitekt, professor


Yrjö Lindegrens produktion placerar sig tidsmässigt på ömse sidor av andra världskriget. Idrottsanläggningar, viktigast bland dem Olympiastadion som han var sysselsatt med från 1930-talet till början av 1950-talet, är centrala i hans produktion. Han ritade även industribyggnader och offentliga byggnader samt utarbetade stadsplaner. Kännetecknande för Lindegrens arbeten är en klarhet i både arkitektur och struktur.


 

Yrjö Lindegrens karriär tog sin början i slutet av 1920-talet, då han vann en tävling och därigenom fick uppdraget att rita ett affärshus på en central plats vid Kajsaniemi­gatan i Helsingfors. Livränteanstalten Elonvaras hus i rött tegel uppvisar många drag som är karakteristiska för hans produktion. I det förenas ett fast grepp med ett modernt formspråk.


 

Den renläriga enkla funktionalismen är bland Lindegrens arbeten dominerande endast i Pielisjärvi sjukhus och i den första strömlinjeformade fasen av Olympiastadion i Helsingfors, båda från 1930-talet. Arki­tekttävlingen om stadion vann Lindegren tillsammans med arkitekten Toivo Jäntti. Byggnaden, med ett torn som reser sig högt över den låga vita publikläktaren, har blivit en symbol för staden och ett landmärke. Med sina betongstrukturer framstod den på sin tid som resultatet av avancerad planering. De olympiska spelen 1940 inställdes på grund av kriget och i slutet av 1940-talet fortsatte Lindegren ensam att rita utvidgningen av Olympiastadion. De då uppförda tillfälliga träläktarna med rytmiska ytor i den vita byggnaden i funktionalistisk stil gav på sitt sätt uttryck för återuppbyggnadstidens anda och begränsningar.


 

Under krigsåren och mot slutet av 1940-talet ritade Lindegren industribyggnader och gjorde typritningar till bostadshus för återuppbyggnadens behov. Vid den tiden deltog han även i samhällsplanering i samarbete med Alvar Aalto och Viljo Revell. Vid decennieskiftet igångsattes nya betydande arbeten. Ormhuset, ett bostadshus i Kottby i Helsingfors som blev färdigt 1951, var med sin långsträckta, slingrande volym Lindegrens svar på de utmaningar den smala tomten beredde arkitekten. Han ville att bostäderna skulle öppna sig i ett gynnsamt väderstreck och mot vida vyer. Den slingrande formen gjorde det möjligt att modifiera djupet på stommen och skapa växlande planlösningar för bostäderna. Fastän byggnadens princip är klar och rationell, klandrades den omedelbart för att vara oekonomisk och senare för sin ”fyrtiotalistiska” återuppbyggnadsromantik. Ormhuset är trots allt en märkesbyggnad i finländsk bostadsarkitektur.


 

Landskapet och miljön var utgångspunkter för de idrottsanläggningar som Lindegren på 1940- och 1950-talen planerade för bl.a. Varkaus, Björneborg och Riihimäki. Detta sätt att organisera vidsträckta områden och skapa fasta punkter i dem med hjälp av byggnader var utmärkande för Lindegren. En sådan anläggning är även Vaalijala rehabiliteringscentral för utvecklingsstörda barn i Pieksämäki. Den består av ca 30 separata byggnader och paviljonger, som ligger utspridda i skogsnatur och där de centrala byggnaderna är förbundna med varandra med glastäckta passager. Byggnaderna i Vaalijala karakteriseras av en för Lindegrens verk från slutet av 1940-talet och 1950-talet typisk användning av stora, dominerande takytor och en tudelning av fasaden i en vitrappad nedre del och en mörk övre del i trä. Materialen och färgerna delar upp byggnaden i klart separata enheter och skänker enheterna individuell prägel. I det här sättet att utforma byggnaderna har man även sett drag av romantik.


 

Lindegrens tidiga död betydde att många viktiga arbeten förblev ofullbordade. Av Vaalijala hann bara den första fasen bli färdig. Helt ogenomförda blev bland annat stadshuset i Kajana och Ratina stadion i Tammerfors, Lindegrens hemstad. Det blev i huvudsak Aulis Blomstedt som fick föra byråns arbete vidare, medan Erik Kråkström tog hand om centrumplanen för Helsingfors.


 

Yrjö Lindegren hade en stark ställning även i Finlands arkitektförbund, där han rönte uppskattning för sina genomtänkta och kärnfullt formulerade åsikter. Han tilldelades professors titel 1952. Av Lindegrens arbeten har Ormhuset upptagits som ett internationellt betydande och Olympiastadion som ett nationellt betydande modernistiskt arkitekturobjekt i DOCOMOMO-organisationens (Documentation and Conservation of Modern Movement) register.


 

Sirkkaliisa Jetsonen


 

Yrjö Lorenzo Lindegren, född 13.8.1900 i Tammerfors, död 12.11.1952 i Helsingfors. Föräldrar trädgårdsmästaren Willehard Lindegren och Wilhelmina Leveelahti (Lilius). Gift 1937 med Hedvig Lydia Andersin.


 

VERK. Livränteanstalten Elonvaras affärshus, Kajsaniemigatan, Helsingfors (1930); kommunalsjukhuset i Pielisjärvi (1931); Olympiastadion, Helsingfors (tills. med T. Jäntti, 1933–1939); Kaukas Oy Ab:s fabriker, fabriksområdets plan, industribyggnader och bostäder, Lauritsala (1946−1949); Ormhuset, Kottby, Helsingfors (1949–1951); centralskolan i Sodankylä (1949); Helsingfors centrumplan, Helsingfors (tills. med E. Kråkström, 1946); idrotts- och folkparken i Björneborg (1949–1950); idrottsparken i Riihimäki (1949–1950); Vaalijala rehabiliteringscentral för utvecklingsstörda barn, Pieksämäki (1950); stadsplaner för Varkaus, Rovaniemi, Lauritsala, Riihimäki, Tavastehus; hjältegravsmonument; idrottsanläggningar i Varkaus (Kanavasaari) och Tammerfors.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Ritningssamlingar, Finlands arkitekturmuseums arkiv, Helsingfors. Intervjuer med: Olavi Lindegren, Erik Kråkström, Kauko Tiihonen, Erkki Pasanen, Kirsti Helamaa, Heikki Havas. Tidskriften Arkitekten 1927−1952.


 

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4327-1416928956933

 

Upp