Skriv ut          Tillbaka

MEURMAN, Otto-Iivari


(1890–1994)


Stadsplanerare, professor


O-I. Meurman gjorde under sin sextio år långa karriär upp planer för många finländska städer och undervisade i tjugo år vid Tekniska högskolan. Utvecklingslinjerna för de efterkrigstida finländska städerna med egnahemsområden och förorter drogs upp i enlighet med hans principer. Efter sin aktiva karriär initierade Meurman diskussionen om byggnadsskydd i Finland.

 

Otto-I. Meurmans bana ger en överblick över den finländska stadsplaneringens historia under hela 1900-talet. Meurman studerade till arkitekt i efterdyningarna av art nouveau och samarbetade redan från början av sin karriär med tidens mest ansedda arkitekter. Han var aktivt engagerad i stadsplanering ända till 1960-talet, han utbildade det efterkrigstida Finlands nya generationer stadsplanerare och följde aktivt med stadsplaneringen också efter det. Meurman har blivit ihågkommen som arkitektkårens nestor, en älskvärd och skarpsinnig äldre herre.


 

Otto-Iivari Meurman föddes 1890 i Ilma­­joki. Hans samhälleliga engagemang var ett släktarv: både hans farfar Agathon Meurman och hans morfar K. F. Ignatius var ledande politiker. Agathon Meurmans son var läkaren Otto Meurman, och hans son Otto Iivari var tvungen att använda namnformen Otto-I. för att inte förväxlas med sin far. Otto-I. Meurman utexaminerades som arkitekt från Tekniska högskolan 1914. Efter det blev han ritare vid Eliel Saari­nens ateljé i Munksnäs, där han arbetade med Haga-planen. I det sammanhanget bekantade han sig med de internationella strömningarna inom stadsplanering, och därmed lades grunden för en karriär som kanske påverkat de finländska städerna mest av alla.


 

Sitt första nationellt betydande uppdrag fick Meurman då han fungerade som kommissarie för den första finländska bostadskongressen 1917. Samma år hade Meurman och Birger Brunila gjort stadsplanen för den första egentliga trädgårdsstaden i Finland, trähusområdet i Kottby i Helsingfors. ”Trä-Kottby” blev en viktig förebild för estetiska och sociala strävanden i den finländska arkitekturen på 1920-talet. Åren 1917–1918 tjänstgjorde Meurman som Helsingfors stads biträdande stadsplanearkitekt under Bertel Jung. Vid sidan av detta drev han tillsammans med Carolus Lindberg en privat arkitektbyrå som framgångsrikt deltog i norska stadsplaneringstävlingar. Den finländska nationalstaten förverkligades då landet blev självständigt 1917, men kort därefter kollapsade idealismen i ett inbördeskrig. Det sociala ansvar som hör till arkitektyrket framhävdes på ett nytt sätt.


 

Meurman var mycket produktiv: han gjorde upp stadsplaner för över 60 finländska kommuner. Det största arbetsfältet var planeringen av Viborg. Meurman tjänstgjorde som Viborg stads förste stadsplane­arkitekt 1918–1937 och gjorde tillsammans med Göran Sidenbladh upp Viborgs generalplan 1943. Av de större städerna i Finland hade Viborg de mest problematiska­ förorterna, och Meurman utförde ett värdefullt pionjärarbete då han kartlade och gjorde upp planer för dem. Viborg blev Meurmans hemstad, där han bildade ­familj och fostrade sina barn, och det var ett tungt slag för honom att staden förlorades till Sovjet­unionen i andra världskriget. En ansenlig del av hans livsverk hamnade på andra sidan gränsen.


 

Vid sidan av sin huvudsyssla gjorde Meurman på sin privata byrå upp planer för många finländska städer. Han var intresserad både av stora generalplaner och av små specialuppdrag som koloniträdgårdar. Särskilt viktig bland hans tidiga planer är, vid sidan av Kottby, stadsplanen för Riihimäki (1922), unik genom sina detaljerade fasadmallar av svenskt slag och sin till den lokala byggnationen anpassade skala. För Riihimäki gjordes omfattande förhandsstudier och till planen fogades utförliga förklaringar, något som senare kom att känneteckna Meurmans arbeten. De inkorporeringar av nya områden och omvandlingen av landsorten till förorter, som ägde rum kring många städer under 1920- och 1930-talen, höll Meurman sysselsatt. Under de följande årtiondena, då det finländska stadsplaneväsendet utvecklades, gjorde Meurman upp många generalplaner utöver de enskilda stadsplanerna.


 

Från Viborg flyttade Meurman till Helsingfors. Han blev byråarkitekt vid Byggnadsstyrelsen 1937, och lärare i stadsplanelära vid Tekniska högskolan 1940, för att senare utses till ämnets förste professor. Meurman undervisade vid Tekniska högskolan fram till 1959; därefter undervisade han ännu två år i stadsplanering vid Uleåborgs universitet. Vid sidan av sin undervisning, och som stöd för den, författade Meurman sitt huvudverk, Asemakaavaoppi (1947, Stadsplanelära). Boken är uttalat nationell; tanken är att man bör bygga harmoniska, hälsofrämjande, inte alltför dyra bostadsområden som ökar invånarnas trivsel för att garantera det finländska samhällets välfärd. Genom sin bok och sin undervisning gjorde Meurman begreppet ”bostadsförort” (fi. asumalähiö) allmänt känt. För Meurman handlade det om en livsfilosofi, inte bara om en princip för planeringen av den fysiska miljön. Med undantag för Hagalund byggdes inga förorter i Finland som motsvarade Meurmans ideal. Däremot planerade Meurmans elever 1960- och 1970-talens förorter, och han fick också ta emot en del av den kritik som följde.


 

Under andra världskriget hade Meurman en krävande uppgift som ordförande för Finlands arkitektförbund 1942–1943. Han var också med om att grunda förbundets Återuppbyggnadsbyrå. Meurmans betydelse som lärare och stadsplanerare kom till sin fulla rätt i den efterkrigstida arkitekturen och bostadspolitiken. Efter att återuppbyggnaden kommit igång deltog Meurman från starten i planeringen av Hagalund i Esbo, den finländska bostadspolitikens nya flaggskepp. Med sin humanism påverkade Meurman direktören för bostadsstiftelsen Asuntosäätiö, Heikki von Hertzen, och introducerade de viktigaste internationella förebilderna för denne. Meurman hade gjort upp planen för Hagalund redan 1945, och Hagalunds östra förort förverkligades enligt hans plan (1952). Under hela sin karriär var Meurman en stark motståndare till tornhusbyggande, och han drog sig därför ur projektet när byggnadshöjden i den östra förorten ökades. Senare uttryckte han ändå sin uppskattning för Hagalund som det bästa exemplet på förortsbyggande i Finland.


 

Efter sin pensionering i början av 1960-talet inledde Meurman en tredje karriär som aktiv förespråkare för skydd av gamla byggnader. Meurman bekymrade sig för hur det skulle gå med stadsbilden då rivningen av välbekanta byggnader hotade att förstöra platsens atmosfär, genius loci. Han såg byggnadsbeståndet som ett nationellt arv, som varje generation äger bara för ett ögonblick och som man inte har rätt att förstöra. Det mest intressanta av Meurmans skyddsobjekt var det av honom själv planerade Trä-Kottby, som efter en lång kamp slutligen restaurerades på 1970-talet. Tack vare detta och många andra skyddsprojekt blev Meurman så småningom en auktoritet på byggnadsskydd, en person vars åsikt man lyssnade till och som också den breda allmänheten uppskattade och kände som ”Mörri.” Meurman fungerade som förman för Finlands arkitekturmuseum 1962–1965 och gjorde även då en insats för landets arkitekturhistoriska arv.


 

Vid sidan av sitt egentliga stadsplanerarvärv strävade Meurman under hela sitt liv efter att göra den breda allmänheten medveten om frågor som hade med hans specialområde att göra. Hans grepp som skribent var professionellt; hans produktion sträcker sig från 1915 till långt in på 1980-talet och omfattar över 700 artiklar. Tillsammans med Hannes Teppo skapade Meurman den centrala finska stadsplaneringsvokabulären, med termer som hajasijoitus (ungefär ”utspritt byggande”) och asumalähiö (bostadsförort). Detta vetenskapliga arbete hängde samman med Meurmans nationella ansvarskänsla: han ansåg att man måste kunna diskutera viktiga frågor på finska.


 

Meurman var en jordnära stadsplanerare men också en framsynt optimist. Svåra sociala problem krävde visserligen snara lösningar, men samtidigt var ett övergripande mål att förebygga framtida problem. Meurman ansåg det viktigt att påverka attityder. Han utgick från att invånare som intresserade sig för sin närmiljö var bättre anpassade till samhället och mer benägna att respektera dess värden. Meurmans största styrka var hans empatiska förmåga: att förstå en vanlig människas vardag. Enligt honom borde en arkitekts yttersta mål alltid vara att skapa en god och stabil hembygd för invånarna. Utgångspunkten för hans samhällsuppfattning var familjen, och familjens mest naturliga bostad såg han som ett egnahemshus; en uppfattning som var stadigt förankrad i det lantliga finländska boendeidealet.


 

Meurman var en nationellt och lokalt inriktad stadsplanerare, men hans stadsplanelära hade starka internationella rötter. I hans egen stil ingick den engelska tanken om trädgårdsstaden, nordiska förebilder (särskilt Albert Lilienberg och stadsplaneringen i Göteborg) samt tyska auktoriteter. Från 1930-talet och framåt blev också det amerikanska inflytandet starkare. Meurman deltog i ett stort antal internationella kongresser, från vilka han förmedlade idéer till Finland. Han var välbekant med den klassiska arkitekturens formspråk, med traditionellt finländskt byggande och med modern stadsplaneteori. Med dessa som grund skapade han en särpräglad stadsplaneideologi. Närmast skulle man kunna karakterisera honom som en moderat modernist men det är svårt att beskriva Meurman i stilhistoriska termer. Hans ideal var en organisk stadsmodell, i vilken delarnas förhållande till varandra och till helheten är centralt. Hans planer utgick alltid från naturen i det berörda området. Ännu på 1920-talet fanns ett starkt axialt och monumentalt drag i hans centrumplaner, men från 1930-­talet gjorde han sig framför allt känd som planerare av intima bostadsområden och förorter.


 

Otto-I. Meurman deltog inte i den mest passionerade fasen under den finländska stadsplaneringens första år och fick därför aldrig pionjärens gloria. Han omnämns visserligen i alla verk som behandlar stadsplanering i Finland under 1900-talet, men ofta endast kortfattat. Källorna visar att Meurman förblev sina principer trogen genom åren: under hela sin karriär såg han egnahemshuset som ett ideal. Han föredrog gles bebyggelse och betonade stadsplanerarnas sociala ansvar. Genom att granska Meurmans bana kan man på ett unikt sätt följa den finländska stadsplaneringens utveckling från trädgårdsstad till förort.


 

Tuulikki Koskinen


 

Otto Iivari Meurman, född 4.6.1890 i Ilmola, död 19.8.1994 i Helsingfors. Föräldrar provinsialläkaren Otto Meurman och Aina Ignatius. Gift 1920 med sjuksköterskan Toini Elisabeth Westerling.


 

VERK. Mer än 60 stads- eller generalplaner, bl.a.: Kottby (tills. med B. Brunila, 1917); Riihimäki (1922); ett flertal stadsplaner för Viborg (tills. med G. Sidenbladh, 1918−1937) samt generalplan (1942−1943); Kajana (tills. med O. Kivinen, 1950); generalplan för Uleåborg (tills. med A. Ervi, 1952); stadsplanen för östra Hagalund i Esbo (1952); Joensuu (tills. med O. Kivinen, 1953); Riihimäki (1954); Kouvola (tills. med I. Siltavuori, 1954); Karhula (tills. med P. Vitikainen, 1955).


 

PRODUKTION. Asemakaavaoppi (1947; 2 uppl. 1982); Viipurin arkkitehdit (1977); Viipurin kirkot. Viipurin suomalaisen kirjallisuusseuran toimitteita VI (1983); Viipurin pitäjän historia III. Kartanot (1985); 99 vuotta. Mörrin muistelmia (1989). Se även Otto-Iivari Meurman. Julkaisut 1915−1985 (1990).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Otto-Iivari Meurmans arkiv, Finlands arkitekturmuseum. R. Hurme, Suomalainen lähiö Tapiolasta Pihlajamäkeen (1991); O.-I. Meurman & M. Huovinen, 99 vuotta. Mörrin muistelmia (1989); Otto-Iivari Meurman. Julkaisut 1915−1985 (1990); R. Nikula, Rakennustaiteen 1920- ja 1930-luku. Ars. Suomen taide 5/1989; R. Nikula, Yhtenäinen kaupunkikuva 1900−1930. Suomalaisen kaupunkirakentamisen ihanteista ja päämääristä, esimerkkeinä Helsingin Etu-Töölö ja Uusi Vallila (1981).


 

BILDKÄLLA. Meurman, Otto-Iivari. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4328-1416928956934

 

Upp