KLAMI, Uuno


(1900–1961)


Tonsättare


Uuno Klami fick sitt genombrott i Finlands musikliv vid en tidpunkt då Jean Sibelius med sitt världsrykte inte längre framträdde med nya kompositioner. Klami distanserade sig till en del avsiktligt från denne. Han orienterade sig mot Frankrike, tog till en början avstånd från symfoniformen; med humor och parodi undvek han det högtidliga.­ Klamis ”fransk-ryska” orkesterkonst var en utmaning för dirigenterna samtidigt som den beredde hans skapelser en plats i landets konsertsalar, något som 1920-talets äldre tonsättarmodernister endast hade kunnat drömma om. Klami har karaktäriserats som den skickligaste orkestreraren i Finland; hans musik framfördes tidigt även utomlands.


 

Uuno Klami beskrev det finska i ett nytt, antiromantiskt perspektiv, och genom hela sin karriär bevarade han ett intresse för finska teman. Krigsåren medförde även mera traditionella tongångar i hans produktion, men han övergav aldrig sitt sökande efter nya infallsvinklar. På 1940-talet intog Klami en position som obestridlig ledare bland de då aktiva finska tonsättarna. År 1953 utsåg Helsingfors stadsorkesters publik Klami till den mest omtyckta finländska kompositören efter Jean Sibelius. Offentligt erkännande fick Klami sex år senare, då han utnämndes till tonsättarmedlem av Finlands Akademi, den högsta positionen inom finländsk musik. Då var Klamis linje inte längre aktuell i de ”progressiva” kretsarna inom finsk musik, vilket ledde till att hans tonkonst kort efter hans död hamnade i skymundan. En ny tidsanda med mer pluralistiska värderingar möjliggjorde hans återkomst på 1980-talet, vilket talrika konserter och inspelningar samt ett ökat internationellt intresse vittnar om. Uuno Klami-sällskapet instiftades 1985.


 

Från en ovanligt blygsam kulturell bakgrund nådde Klami det finländska musik­livets höjder. Fadern Anton Klami var affärsbiträde i Vederlax; han dog i lung­tuberkulos en kort tid efter Uunos yngre syster. Uuno var då fyra år gammal. I släkten fanns spelmän, även Anton spelade fiol, och modern Amalia sjöng till gitarrackompanjemang. Sonen lärde sig spela fiol och orgelharmonium i hemmet på egen hand.


 

Det var Uuno Klamis lycka att han lärde känna föreståndaren för lantmannaskolan i Harju, agronomie doktor Huugo Niinivaara och dennes bildade familj som musi­cerade i hemmet. Den unge mannen spelade helst för sig själv, och man lade märke till hans tysta och tillbakadragna väsen. Enligt traditionen ska Uuno i folkskolans tredje klass ha meddelat att han ämnade bli tonsättare. Amalia Klami kunde tack vare sin hemgift och arvet efter sin man leva relativt fri från ekonomiska bekymmer och köpa sin son ett eget piano. En kusin sände Uunos kompositionsövningar till Helsingfors musikinstitut, som uppmanade honom att ta kontakt. Uuno antogs efter att i inträdesprovet ha spelat ”Säkkijärven polkka”. Amalia Klami trodde på sonens möjligheter och flyttade med honom till Helsingfors. Studierna inleddes hösten 1915 – Uuno hade då ännu inte fyllt femton år.


 

Uuno Klami studerade 1915–1924 vid Helsingfors musikinstitut, som senare blev Sibelius-Akademin. Amalia Klami avled i lungtuberkulos 1916. Under inbördeskriget våren 1918 deltog Uuno Klami som skyddskårist i striderna i sina hemtrakter, senare 1918 deltog han som frivillig i Estlands frihetskrig och slutligen 1919 i expeditionen till Olonets. Han tjänade även sitt uppehälle som restaurang- och biografpianist. Hans huvudämne vid musikinstitutet blev hösten 1921 komposition, med den vid­synte Erkki Melartin som handledare. Av de andra lärarna var Leevi Madet­oja (musikens historia) och Ilmari Hannikainen (piano­spel) väl förtrogna med fransk musik. Hans andre pianolärare var Ernst Lenko, som snart begav sig till Paris. Under studie­tiden komponerade Klami en altviolinsonat, en uppmärksammad kvartett för piano, en pianokvintett och stråkkvartettsviten Nain Tragédie. Samtida kritiker noterade modernismen och de franska intrycken i kvintetten och sviten. Väinö Raitio såg i Klami en blivande orkesterkompositör – med rätta, Klamis produktion och kompositörsrykte vilar på orkesterverken.


 

Klami vistades i Paris från våren 1924 till våren 1925. Ravel blev föremål för hans livslånga beundran. Igor Stravinskys och Sergej Prokofjevs verk, Arthur Honegger och den nya spanska musiken lämnade också djupa spår. ”Världsmusik” fascinerade – spanskt, österländskt och jazzinspirerat. Allt detta förde Klami bort från symfonimästaren Sibelius inriktning. Tiden i Paris var avgörande för hela hans karriär som tonsättare. Hans första konsert med egna kompositioner 1928 blev en sensation. Där framfördes Karelsk rapsodi, som med sina folkmusikelement och sin livsbejakande primitivism blev mycket populär, samt den jazzinfluerade pianokonserten Une nuit à Montmartre, namngiven av Ernest Pingoud.

 

Modernisten, den karelske kosmopoliten och humoristen Klami hade gjort en imponerande entré i offentligheten. Den andra studieresan utomlands 1928–1929 gick till Wien, där han uppenbarligen undervisades privat av Hans Gál. ”Paris är den nya musikens förlovade land, Wien återigen den gamlas”, skrev Klami. Wienskolans nya musik ägnade han inte något närmare studium. I Wien skapade han den lysande Ravelinfluerade orkestervalsen Opern­redoute.


 

Efter den första kompositionskonserten började entusiastiska omnämnanden av Klami förekomma i tidskriften Tulen­kantajat (Fackelbärarna). Klamis viktigaste band till Tulenkantajat var kompositörsvännen Sulho Ranta, och han samarbetade också med Arvi Kivimaa. Ännu på 1950-talet kunde Yrjö Jylhä inspirera Klami.­ Lauri Viljanen hörde också till kretsen kring kompositören. Det första verket med Kalevalamotiv började ta form 1929 och var ursprungligen ämnat att vara en koreografisk komposition eller ett oratorium med inspiration från Paris; motivet utvecklades slutligen till Kalevalasvit för orkester. Karelsk rapsodi framfördes 1932 i Berlin.


 

Den nya Radioorkestern blev tack vare musikchefen Toivo Haapanen ett slags laboratorium för Klami och Rundradion en viktig inkomstkälla. Helsingfors stadsorkester svarade för största delen av uruppförandena av hans stora verk för orkester. Klami undervisade en kort tid vid Helsingfors folkkonservatorium, bisysslan som musikkritiker vid Helsingin Sanomat från 1932 blev desto mer långvarig. Musikkritik skrev han fåordigt men personligt. På 1930-talet uppträdde Klami i offentligheten både som tonsättare och som kritiker.


 

Klamis egna förtjänster som orkestrerare ansågs stå utom jämförelse. Kalevalasviten – med titeln Koreografiska bilder ur Kalevala – var en obestridlig framgång redan då den uppfördes i fyra satser 1933. Den liknar inte tidigare finländska nationalromantiska kompositioner, enligt Evert Katilas beröm. Elmer Diktonius karakteriserade tonsättaren som en typisk representant för en nynationell inriktning, medan petersburgaren Pingoud fann att ”Vaggvisa till Lemminkäinen” hade lånat drag från en populär rysk folkvisa – en aspekt av Klamis Stravinskyinfluenser.


 

År 1937 framfördes den spirituellt humoristiska ouvertyren till Aleksis Kivis skådespel Sockenskomakarna, som han hade skrivit i Prag. Samma år framfördes också storverket Psalmus, en symfonisk psalm för sångsolister, kör och orkester, baserad på Johan Cajanus den yngres diktverk Etkös ole Ihmis parca aiwan arca (Är du inte, människostackare, alldeles rädd), som hade tryckts första gången 1638. Detta verk, som var inspirerat av bl.a. ungraren Zoltán KodálysPsalmus hungaricus och som möjligen även var en uppgörelse med gamla upplevelser av Honeggers musik, hade brister vid uruppförandet. Det väckte motstånd även på grund av sin humor och färgstarka realistiska skildring av ett religiöst motiv. Efter att ha legat i glömska i tjugo år kunde verket via nya framföranden 1960 inta en plats som ett av de viktigaste inom den finländska musiken.


 

På 1930-talet upphörde Klami att hämta motiv ur finsk folkmusik och utländsk exotism. Tonsättaren hade länge undvikit den i Finland traditionella symfonigenren, men 1938 komponerade han sin första symfoni.


 

Under vinterkriget var Klami sjukvårdare och förfrös tårna på Karelska näset i slutet av februari 1940 och hamnade på sjukhus. Under fortsättningskriget var han ordonnans på Näset fram till februari 1942. Krigstiden frammanade än mer konservativa tongångar i Klamis konstnärspersonlighet, vilket man kan höra i ouvertyren Sveaborg, violinkonserten och hans andra symfoni, som återger ekon från kriget. Inte heller denna symfoni gav kompositören en plats bland de stora symfonikerna. Med uppförandena av violinkonserten och den slutliga versionen av Kalevalasviten i fem satser vid den tredje kompositionskonserten 1943 fick Klami sitt slutgiltiga genombrott. Snart visade han med de färgrika Karja­lainen tori (Karelskt torg) och Revon­tuli (Norrsken) att han fortsättningsvis kunde förnya sig i den fransk-ryska stilen.


 

Vintern 1949–1950 vistades Klami på nytt i Paris. Han noterade nya framstående franska tonsättare som Olivier Messiaen och André Jolivet och lät gamla tankar på en balettkomposition mogna. Den nyklassiska pianokonsert som framfördes på hans 50-årsdag kom delvis till under denna tid, ett verk som gick i spetsen för nydaningen av den dåtida finländska musiken. Ett annat storverk, för solocello och orkester, representerade samma stil. Klami skapade inte i samma takt som tidigare men var sysselsatt med den länge planerade baletten Pyörteitä (Virvlar), löst baserad på Kalevala. Sedan Klami 1959 efterträtt Yrjö Kilpinen som ledamot av Finlands Akademi fortsatte han att komponera under stor offentlig uppmärksamhet. Vid denna tid ansåg unga kompositörer att den enda aktuella tekniken var dodekafonin, tolvtonsmusiken, vilken Klami, som spontan och icke-teoretisk konstnärstyp, stod främmande för.


 

Detta ledde till andlig isolering. Trots att delar av Pyörteitä framfördes offentligt, fullbordades baletten tydligen aldrig helt. Vid Klamis 60-årskonsert framfördes endast kompositioner som publiken hade hört förut. Budet om Klamis död i sommarhuset i Vederlax i början av sommaren 1961 togs i Finland ändå emot som en oväntad förlust av en framstående, aktiv och aktad kompositör.


 

Helena Tyrväinen


 

Uuno Kalervo Klami, pseudonym U.K-i, född 20.9.1900 i Vederlax, död 29.5.1961 i Vederlax. Föräldrar sjömannen, affärsbiträdet Anton Klami och hemmansägardottern Amalia Korpela. Gift 1932 med Toini Eeva Nykänen.


 

VERK. Orkesterverk: Karelsk rapsodi (1927); Opernredoute (1929); Kalevalasvit (1932–1943); ouvertyr till Sockenskomakarna (1936); Symfoni nr 1 (1938); Sveaborg, ouvertyr (1940); Symfoni nr 2 (1945); Norrsken (1946); Karelskt torg (1947); Virvlar, balettsvit 1–2 (1960). Verk för soloinstrument och orkester: Une nuit à Montmartre (1925); Konsert för violin och orkester (1942, rev. 1943); konsert nr 2 för piano (1950); Tema och variationer för cello och orkester (1950). Vokalverk med orkester: Psalmus (1936); Sången om Kuujärvi (1956). Övriga verk: stråkkvartetten Nain Tragédie (början av 1920-talet, förkommen); pianokvartett (1921, förkommen); pianokvintett (1923, förkommen).


 

PRODUKTION. Pyörteitä vanavedessä. Uuno Klami 90 vuotta (1990); Symposion Uuno Klami (1993); Kalevala-svitens utveckling och kompositionsfaser. Modern nordisk musik. Stockholm (1957)


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Heiniö, Uusklassismin reseptio ja Suomen luova säveltaide 1930-luvulta 1950-luvun puoliväliin. Musiikki 15/1985; U. Kauko, Piirteitä Uuno Klamin kuvaan. Suomen musiikin vuosikirja 1961; Uuno Klami; Teokset/Works. Red. T.-M. Lehtonen (1986); R. Kontula, Uuno Klami. Klamin suvun vaiheita (1968); S. Lappalainen & E. Salmen­haara, Uutta tietoa Uuno Klamista. Musiikki 17/1987; K. Maasalo, Uuno Klamin Psalmus. Juhlakirja Erik Tawaststjernalle 10.X.1976 (1976); P. H. Nordgren, Arvoituksellinen Uuno Klami. Musiikki 1/1980; E. Salmenhaara. Uuno Klami ja Kalevala. Synkooppi 1985; E. Salmenhaara, Uuno Klamis balett ”Virvlar”. Musiikki 19/1989; E. Salmenhaara, Uuden musiikin kynnyksellä. Suomen musiikin historia III (1996); Symposion Uuno Klami (1993); H. Tyrväinen, Lisää Uuno Klamin Kalevala-sarjan sävellystyön vaiheista. Musiikkitiede I (1989); H. Tyrväinen, Espanjalaisia ravistuksia Pariisissa. Uuno Klami ja Manuel de Falla. Musiikki 26/1996; H. Tyrväinen, Kansallisten piirteiden ja Ranskan musiikin vaikutteiden kohtaamisia Toivo Kuulalla, Leevi Madetojalla ja Uuno Klamilla. Musiikki 27/1997; H. Tyrväinen, Uuno Klami. Eurooppalainen suomalainen. Classica 4/1997; H. Tyrväinen, Onnensa sepän ja sammon takojan menestys­tarina. Rondo 4/2000; V. Talvi, Akateemikko Uuno Klami. Kymenlaakson sävel (1979); B. Wallner, Vår tids musik i Norden. Stockholm (1968).


 

BILDKÄLLA. Klami, Uuno. Foto: Mauri Vuorinen, US-kuvapalvelu. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4335-1416928956941

 

Upp