SALMENHAARA, Erkki 

(1941–2002) 

Tonsättare, professor 

Erkki Salmenhaara hörde från 1960-talet till Finlands mest betydande musikforskare. Han skrev talrika arbeten inom såväl musikhistoria som musikteori. Salmenhaara tog upp både ny och traditionell musik, och som undersökningsobjekt figurerade verk av såväl finländska som utländska kompositörer. Salmenhaara skapade ett betydande oeuvre också som tonsättare. Han formade en personlig stil genom att förena olika kompositionstekniker; han kombinerade principer som han tillägnat sig från Ligetis klangfältsteknik med traditionella musikaliska metoder och tonalt material. 

Erkki Salmenhaara var en brådmogen musikalisk begåvning. Han inledde sina kompositionsstudier 1959 vid Sibeliusakademin under Joonas Kokkonens ledning men hade redan före det komponerat tiotals verk. Även om många av de tidiga verken är halvfärdiga och till största delen opublicerade, visar rubriker som symfoni, pianotrio, pianokonsert och talrika sonater att den unga, blivande tonsättaren var medveten om sitt kall. Början på Salmenhaaras egentliga kompositörskarriär inföll vid 1960-talets början, en kulturpolitiskt sett ganska intensiv tidpunkt. Han verkade aktivt inom föreningen Suomen Musiikkinuoriso som förespråkare för en internationell avantgardism. 

De många incitamenten som kännetecknade decenniets början skapade utan tvekan ett fruktbart korstryck på hans stilistiska utveckling. Kompositionslärarens undervisning, som utgick från en respekt för de gamla mästarnas beprövade metoder, stod i motsättning till ungdomens spontana och nymodiga estetik. Efter avlagt kompositionsdiplom fortsatte Salmenhaara 1963 med studier för György Ligeti i Wien. Studierna gav näring för Salmenhaaras senare stilistiska utveckling. Han studerade också musikvetenskap vid Helsingfors universitet och blev filosofie kandidat 1964 och licentiat 1965. År 1970 disputerade han för doktorsgraden med avhandlingen Das musikalische Material und seine Behandlung in den Werken ”Apparitions”, ”Atmosphères”, ”Aventures” und ”Requiem” von György Ligeti. 

I Salmenhaaras verk från 1960-talet går det att urskilja flera från varandra avvikande stråk. Ett utgörs av de experimentella kompositioner som han 1962 och 1963 skrev för Suomen Musiikkinuorisos konserter. Ett annat stråk utgörs av bl.a. symfonierna 1–3 (1962–1963/1966), Elegia II för två stråkkvartetter (1963) och blåsarkvintetten (1964). Även om kompositionerna är atonala och den första och andra symfonin också atematiska, kan man tydligt höra en strävan att gestalta former med lång spännvidd. Också Ligetis inflytande är uppenbart. Det tredje stråket representeras av fyra sångcykler som blev färdiga 1964. Deras tonspråk är tonalt och de är stilistiskt sett betydligt konventionellare. 

Orkesterverket Le Bateau ivre (1965/1966) som grundar sig på en dikt med samma namn av Arthur Rimbaud, blev en vändpunkt i Salmenhaaras stilistiska utveckling. Här säger tonsättaren slutgiltigt adjö till atonaliteten. Han behandlar det musikaliska materialet i enlighet med kluster- och fältteknikens principer men det huvudsakliga materialet utgörs av treklanger. Det förefaller som om Salmenhaara under senare delen av 1960-talet skulle ha velat införliva de stilistiska skillnadernas mångfald, som han tidigare omfattat, i varje enskilt verk. I orkesterverken Suomi-Finland (1966) och La Fille en mini-jupe (1967) är behandlingen av det musikaliska materialet delvis collageaktigt, men också det strukturella tematiska arbete som kännetecknar de senare verken intar småningom en allt viktigare plats. 

Under senare hälften av 1960-talet fick Salmenhaaras kompositioner mestadels positiv kritik. Men då hans uttryckssätt under 1970-talet blev alltmer reducerat och enkelt blev den unga lovande tonsättaren, som tidigare hade betecknats som radikal, allt oftare stämplad som en konservativ kappvändare. 

Från 1970-talet framåt kan man i Salmenhaaras kompositioner höra olika stilistiska poängteringar, men stilperioderna går in i varandra. Sångcykeln Syyskuu Romaniassa (September i Rumänien, 1970) är en öppning på den enkelhetens period som 1980 kulminerar i pianosonaten. Kompositionerna från den här perioden präglas av en extremt reducerad textur, bitonalitet, harmoniska orgelpunkter, användning av repetitiva element och deras placering i ständigt nya tonala sammanhang. Å andra sidan är operan Portugalin nainen (Kvinnan från Portugal), som blev färdig 1972, snarast att jämföra med verken från slutet av 1960-talet, främst Requiem profanum (1969), medan stråkkvartetten i d-moll (1977) förebådar den för 1980- och 1990-talet typiska modaliteten och processartade formbehandlingen, där teman ständigt transformeras. 1980-talets musikaliska kulmen var vokalsymfonin Lintukoto (Fågelboet, 1989), som komponerades till Helsingfors universitets 350-års jubileum. 

Efter mitten av 1980-talet komponerade Salmenhaara mycket sparsamt, vilket till en del berodde på den negativa inställning som kritiker och beslutsfattare inom musiklivet hade till hans musik. Desto mera fördjupade han sig i forskningsarbete. Parallellt med sin kompositörskarriär gjorde han akademisk karriär vid Helsingfors universitet. Han var assistent i musikvetenskap 1961–1966, lektor 1966–1974, biträdande professor 1975–1998 och professor 1998–1999. Salmenhaaras viktigaste vetenskapliga verk är biografierna om Jean Sibelius och Leevi Madetoja (1984 respektive 1987) samt en epokgörande inhemsk musikhistoria. Suomen musiikin historia I–III (1995–1996), som han skrev tillsammans med Fabian Dahlström och Mikko Heiniö, var den första i sitt slag i Finland. En biografi om Väinö Raitio (2002) blev Salmenhaaras sista publikation. Han var för övrigt en omtyckt föredragshållare och debattör även i mer allmänna sammanhang som i Rundradions sändningar. 

Förmågan att förstå och tillägna sig olika tänkesätt gjorde Salmenhaara till en tonsättare och forskare med originalitet och ett vittomfattande perspektiv. Hans humanistiska livshållning visade sig i sin musikaliska form tydligast i hans vokalverk Requiem profanum (1969) och det besläktade verket Missa profana (1977). Hans verk präglas av insikt i perspektivet och livfullhet och klarhet i uttrycket. 

Salmenhaaras position som tonsättare är svår att precisera. På grund av få uppföranden är hans musik närmast okänd för den stora publiken. Ett av hans huvudverk, operan Den portugisiska kvinnan, har blivit uppförd i en förkortad version 1975, vilket paradoxalt nog till en del berättigade den ogina kritik som verket fick. Ändå har t.ex. Arvo Pärts musik, som grundar sig på liknande stilgrepp som Salmenhaaras, nått betydande internationell framgång på 1980- och 1990-talet. Möjligen väntar också Salmenhaaras verk på att bli upptäckta. 

Outi Jyrhämä 

Erkki Olavi Salmenhaara, född 12.3.1941 i Helsingfors, död 19.3.2002 i Helsingfors. Föräldrar diplomingenjören Leo Salmenhaara och Aino Lehto. Gift 1961 med Anja-Leena (Anja) Kosonen. 

VERK. Operan Den portugisiska kvinnan (1970−1972); Requiem profanum (1969); Fem symfonier (1962–1989); Le bateau ivre (1965/66); La fille en mini-jupe (1967); Illuminations (1971); Introduction and Chorale for Organ and Orchestra (1978); Sånger bl.a.: ”Kaksi Kiven runoa” (1984); ”Tre dikter av Runeberg” (1985); ”Ruususolmu” (1988); ”Sententiae Trimalchionis” (1991). 

PRODUKTION. Vuosisatamme musiikki (1968); Sointuanalyysi (1968); Das musikalische Material und seine Behandlung in den Werken ”Apparitions”, ”Atmosphères”, ”Aventures” und ”Requiem” von György Ligeti (1969); Tapiola (1970); Soinnutus (1970); Sibeliuksen Ainola – Sibelius and Ainola (1976); Tutkielmia Brahmsin sinfonioista (1979); Jean Sibelius (1984); Leevi Madetoja (1987); Leevi Madetojan teokset. The Works of Leevi Madetoja (1987; tills. med S. Lappalainen); Säveltäjänä Suomessa (1995); Suomen musiikin historia 1 (1987; tills. med F. Dahlström); Suomen musiikin historia 2−3 (1996); Jean Sibelius. Violin Concerto (1996); Suomen musiikki (1996); Ernst Pingoud (1997); Väinö Raitio (2002). Samlingsverk: Löytöretkiä musiikkiin. Valittuja kirjoituksia 1960−1990 (1991); Miten sävellykseni ovat syntyneet (1976); Erik Tawaststjerna. Esseitä ja arvosteluja (1976); Juhlakirja Erik Tawaststjernalle 10 X 1976 (1976); Pyörteitä vanavedessä. Uuno Klami 90 vuotta (1990); Uuno Klami. Psalmus – Juhana Cajanus. Yxi hengellinen Weisu (1992); Suomalaisia säveltäjiä (1994; tills. med M. Heiniö, P. Jalkanen, S. Lappalainen); Suomen musiikki (1966; tills. med K. Aho, P. Jalkanen, K. Virtamo). Se även S. Lappalainen, Erkki Salmenhaaran kirjoituksia. Löytöretkiä musiikkiin (1991). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Hako, Suomalainen oopperamusiikki (2002); M. Heiniö, Suomen musiikin historia 4 (1995); O. Jyrhämä, Erkki Salmenhaaran musiikillinen tyyli 1960−1989 (avhandling pro gradu, Helsingfors universitet,1989); K. Korhonen, Suomalainen kamarimusiikki (1999). 

BILDKÄLLA. Salmenhaara, Erkki. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4374-1416928956980

Upp