TALVELA, Paavo 

(1897–1973) 

General, jägargeneral, direktör 

Paavo Talvela har kallats Finlands högsta reservofficer. Det finns täckning för denna skämtsamma benämning så till vida att han avgick fyra gånger ur ordinarie tjänst i försvaret antingen för att som frivillig delta i striderna i Östkarelen på 1920-talet eller för att arbeta i affärslivet. Talvela hade emellertid en central funktion som befälhavare för krigsförband under vinter- och fortsättningskriget samt som överbefälhavarens representant vid den tyska generalstaben. Hans namn är på många sätt förknippat med självständighetstidens historia i Finland: han tillhörde Lapporörelsens organisatörer, han stod i ledningen för Alko och han organiserade trafiken till Petsamo.

Paavo Talvela var det yngsta av elva barn i en jordbrukarfamilj. Direkt från studierna på ett handelsinstitut begav han sig till Tyskland för jägarutbildning. Han deltog i striderna vid Misse och Rigabukten innan han på vårvintern 1917 sändes till Sverige och Finland med specialuppdrag för jägarrörelsen. Det lyckades inte, ty han blev anhållen vid gränsen mellan Sverige och Finland och tvingades att vistas flera månader i Luleå och Uppsala under de svenska myndigheternas uppsikt. Först i slutet av 1917 kunde han bege sig via Åland till Åbo, där han en tid fungerade som organisatör i skyddskåren. Från Åbo flyttades han till ett läraruppdrag i krigsskolan i Vindala, som hade inlett sin verksamhet i slutet av december. 

Under frihetskriget opererade Talvela ganska självständigt – under täcknamnet Strömsten – först vid erövringen av Kristinestad samt därefter på högra flygeln av fronten i Satakunda. Efter kriget tjänstgjorde han med majors grad i olika truppenheter, men han avgick ur tjänsten 1919 och anslöt sig som regementschef till Aunusexpeditionen som trängde in i norra Olonets för att kämpa för Östkarelens anslutning till Finland. Han blev snabbt överbefälhavare för hela expeditionen och medlem av den temporära Aunusregeringen. Efter att detta krigståg hade slutat med ett förödmjukande återtåg kom Talvela via skyddskårsorganisationen tillbaka till armén. Han avgick på nytt 1921 för att som bataljonschef kämpa i en frikår som trängde in i Öst-Karelen längre söderut. 

Återigen avancerade han till chef för hela frikåren i de strider som utkämpades bland annat i trakten av Repola. Även denna gång måste Talvela retirera sedan expeditionen hade lidit nederlag 1922. Han återupptog därefter sin tjänstgöring i armén, men 1930 tog han för tredje gången avsked från tjänsten – som överste och chef för generalstabens operativa avdelning. Avskedet var främst förorsakat av personliga svårigheter med den närmaste förmannen, generalstabschefen Martti Wallenius. Talvela blev 1934 också tvungen att lämna ordförandeskapet för Jägarförbundet, då han som frimurare hade blivit klandrad för sitt medlemskap i ett internationellt hemligt sällskap. 

Som reservist anslöt sig Talvela till Lapporörelsen. Han tillhörde rörelsens inre krets och är känd i synnerhet som organisatör för bondetåget i juli 1930. Sedan Lapporörelsen upplösts efter Mäntsäläupproret blev Talvela anhängare av Samlingspartiet och kandiderade 1936 till riksdagen utan att dock bli vald. 

Efter att ha fungerat en tid som vice verkställande direktör för aktiebolaget Suomi-Filmi anställdes Talvela 1932 som vice vd för Oy Alkoholiliike Ab, det statliga monopolbolaget, som hade grundats efter förbudslagens upphävande. ”Också flaskorna marscherar i takt med Talvela”, hette det då inom Alko. Talvela blev emellertid frustrerad av partipolitiken inom alkoholmonopolet och övergick till tjänsten som vice vd för Finska Cellulosaföreningen 1937. 

Under det växande krigshotet hösten 1939 kallades reservisten Talvela, som befordrats till generalmajor, i försvarets tjänst och utsågs till biträdande krigsekonomichef samt medlem av överbefälhavarens krigsrustningsråd. Efter vinterkrigets utbrott kommenderades Talvela i början av december att leda ett förband, som fick namnet Grupp Talvela, norr om Ladoga, på avsnittet Tolvajärvi–Ilomants–Aittojoki. Talvelas trupper uppnådde här före mitten av december de finländska truppernas första segrar i striderna vid Tolvajärvi. Fienden pressades före jul tillbaka till Aittojoki och avvärjdes också i Ilomants. För Grupp Talvelas del övergick striderna till partigängar- och inringningsoperationer, och den finländska fronten höll ända till krigets slut. I slutet av februari utnämndes Talvela till armékårschef på östra Karelska näset. Utnämningen var en följd av att den överansträngde Hugo Österman blev befriad från uppdraget som chef för Karelska näsets armé, varefter hans plats intogs av III armékårens chef Erik Heinrichs. Talvela övertog för sin del under de sista krigsveckorna Heinrichs tidigare post som chef för den armékår som hade grupperats i försvarsposition vid linjen Vuoksen–Suvanto. 

Under mellankrigsperioden skötte Talvela trafiken på Petsamo och fungerade som direktör för bolaget Pohjolan Liikenne Oy, som upprättats det för detta ändamål. Samtidigt togs hans tjänster i bruk i specialuppdrag för högkvarteret vid förhandlingar mellan den finländska och den tyska krigsledningen sommaren och hösten 1940, varvid avtal ingicks om vapenleveranser från Tyskland samt om transitering av tyska trupper. På marskalk Mannerheims önskan blev Talvela också sommaren 1940 ordförande för det nygrundade Vapenbrödraförbundet. 

Kort före fortsättningskriget hade Talvela utsetts till chef för II armékåren, men strax i början av anfallsskedet blev han i stället chef för VI armékåren med uppgift att tränga fram norr om Ladoga och nordost om Jänisjärvi i riktning mot Petroskoj och de från Svirhållet framträngande trupperna. Talvela, som var inspirerad av frändefolkstanken, kom här att kriga på samma slagfält som i de östkarelska striderna ett tjugotal år tidigare. För honom fick kriget här en anstrykning av revansch. Talvelas armékår nådde Svir i september 1941. 

Redan i början av angreppsstriderna den 3 augusti 1941 tilldelade överbefälhavaren Talvela – som den andre, efter Ruben Lagus – Mannerheim-korset. Detta grundade sig på hans personliga tapperhet ådagalagd i många hårda strider, men utmärkelsen motiverades även med de sällsynt skickligt och framgångsrikt ledda operationerna i Ladogakarelen. 

Sedan armén i Östkarelen hade uppnått sina angreppsmål utsågs Talvela i januari 1942 att fungera som representant för Finlands armé i den tyska krigsmaktens högkvarter. Uppdraget avsågs ursprungligen vara provisoriskt, men han stannade kvar utan avbrott i över två år, ända till februari 1944. Han var överbefälhavarens lojala representant i vapenbrödralandet, och respekterades av tyskarna, trots att hans bakgrund, bland annat som känd frimurare, inte gick så väl ihop med nationalsocialismens principer. Endast relationerna till SS-organisationen och den finländska SS-bataljonen, som hade kämpat på Tysklands östfront, förblev svala. 

Efter hemkomsten vintern 1944 utsågs Talvela till befälhavare för Aunusgruppen. I den funktionen kom han att leda striderna under återtåget från Östkarelen i början av sommaren 1944. Därvid uppstod oenighet mellan Talvela och hans underordnade, chefen för VI armékåren Aarne Blick, när den sistnämnde i juni mot Talvelas vilja gav order om reträtt från Tuulosjoki. I juli 1944 sändes Talvela överraskande på nytt till Tyskland. Mannerheim ansåg att Talvela, som var väl förtrogen med Tyskland och respekterad av tyskarna, hade förutsättningar att i Tyskland hantera de frågor som aktualiserades av Finlands förestående utträde ur kriget. 

Efter vapenstilleståndet med Sovjetunionen i september 1944 återvände Talvela till Finland och återupptog sitt civila arbete som direktör för trafikbolaget Pohjolan Liikenne. En general som länge hade tjänstgjort i Tysklands högkvarter blev under efterkrigstiden lätt stämplad som olämplig inom den nya politiska kulturen, och Talvela fann också 1946 för gott att söka sig utomlands. Han flyttade till Rio de Janeiro och fungerade under tre år som försäljare av finländsk cellulosa i Brasilien och Argentina. Han återvände till Finland 1949 och verkade ytterligare över tio år i affärsvärlden före pensioneringen. 

Kantig till sin karaktär och ambitiös som soldat råkade Paavo Talvela ofta i delo med sina förmän, kolleger och underordnade. Kantigheten sträckte sig dock inte till hans förhållande till Mannerheim, som alltid var otadligt. Han betraktades ursprungligen som anglofil, men det är tydligt att Talvela även hade förmåga att komma överens med tyskarna, trots att han inte var anhängare av den nazistiska ideologin. Under sina sista årtionden var Talvela känd såsom nästan den enda jägargeneral som hade goda relationer till president Urho Kekkonen. Presidenten, som i allmänhet avhöll sig från att befordra jägarofficerare, utnämnde 1966 Talvela till general av infanteriet. 

Mikko Uola 

Paavo Juho Thorén, från 1906 Talvela, född 19.2.1897 i Helsinge, död 30.9.1973 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Johan Fredrik Thorén och Helena Uino. Gift med (1) Martta Sofia Nikoskelainen 1919, (2) Karin Johanna Tengman 1923. 

PRODUKTION. Aunuksen retken muistojulkaisu (tills. med A. Sihvo, P. Pajula och R. Nordström, 1930); Tolvajärven ja Ilomantsin taistelut (1942); Muistelmat I‒II (1976–1977). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Hartikainen, Hugo Österman.Sotaväen päällikkö–rakentaja ja puolustaja (2001); Jatkosodan historia I−VI (1988−1994); S. Jägerskiöld, Marskalken av Finland. Gustaf Mannerheim 1941−1944 (1979); L. Laaksonen, Eripuraa ja arvovaltaa. Mannerheimin ja kenraalien henkilösuhteet ja johtaminen (2004); J. Niinistö, Heimosotien historia 1918−1922 (2005); Talvisodan historia I−IV (1977−1979); J. Vahe, Kenraali Paavo Talvela. Sodan ja rauhan tehtävissä (1994). 

BILDKÄLLA. Talvela, Paavo. 1959. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4415-1416928957021

Upp