WALLENIUS, Kurt Martti 

(1893–1984) 

Generalmajor, författare, jägare 

K. M. Wallenius liv var fyllt av motsatser. Han studerade estetik och var jägare, ledare för Mäntsäläupproret och en krigshjälte under vinterkriget, direktör för en fiskmjölsfabrik och författare. Hans verksamhet utmärktes av begåvning och snabb framgång men präglades också av kraftiga bakslag. Hans levnadsbana inrymde sålunda många karriärbyten, yrken och hemorter. Sin mest betydelsefulla insats gjorde han kanske som författare; hans skildringar av landskapen i Lappland och vid Norra ishavet betraktas som klassiska i den nordliga litteraturen. 

Kurt Martin (sedermera Martti) Wallenius, son till en bankföreståndare, senare bankdirektör från Kuopio, avlade efter tre års studier filosofie kandidatexamen 1915 innan han totalt bytte bana: magistern med estetik som huvudämne anslöt sig till jägarrörelsen och blev soldat. Från 1916 deltog han i nästan samtliga av jägarnas aktiviteter: vid fronten i första världskriget, på specialuppdrag i Finland samt slutligen i kriget 1918 i Tervola och Torneå. 

Våren 1918 var Wallenius redan kapten, befälhavare för fronten i Lappland, chef för skyddskåren i norra Finland och chef för det nordliga försvarsavsnittet på den nordöstra fronten. Redan samma år befordrades han till major och blev chef för Salla regemente, för 1. lapska gränsbevakningsbataljonen och för gränsbevakningen i Lappland (1918–1921). På den nordöstra fronten var han med om att planera och genomföra erövringsexpeditioner bortom östgränsen. Han ledde expeditionen till Vitahavskarelen och verkade som befälhavare för expeditionen till Petsamo 1920. 

Åren 1923–1925 genomgick Wallenius en kurs för generalstabsofficerare i Berlin, varefter han utnämndes till chef för den operativa avdelningen vid generalstaben och till generalstabschef – först temporärt och från 1927 som ordinarie; till överste befordrades han 1926. Som chef för generalstaben organiserade och utvecklade Wallenius verksamheten inom den finska armén under de viktiga år då dess verksamhet utformades. Han avancerade på fjorton år från underofficer till general, då han 1930 utnämndes till generalmajor. I bakgrunden till den snabba avancemangstakten fanns undantagsförhållandena och brytningstiden inom den finska armén, men också Wallenius begåvning och egna förtjänster, omvittnade av många källor. 

Framgången hade också sina avigsidor. Wallenius brett upplagda operationer misslyckades. Vitahavskarelen erövrades inte, ty Wallenius hårdaste duster utkämpades om mera resurser för krigsföring och inte om den underlägsna fiendens markområden. Även den expedition som planerades för att rensa Petsamo krympte till ett sextio mans strövtåg in på Sovjetrysslands territorium och ändade i ett nederlag – enligt Wallenius uppfattning på grund av det militära ledningsskiktet, som inte förstod sig på förhållandena i Lappland. 

Wallenius, som ivrigt stödde Lapporörelsen och deltog i dess verksamhet, fick se sin militära bana plötsligt avbruten hösten 1930, då han anhölls i samband med uppståndelsen kring skjutsningen av förre presidenten K. J. Ståhlberg. Hans delaktighet i den största politiska skandalen i Finland var minst sagt oklar, och Högsta domstolen friade honom från alla anklagelser. Han hölls emellertid häktad i två omgångar i sammanlagt ett och ett halvt års tid, och händelsen svärtade ned generalens namn för årtionden framåt. Wallenius, som verkade som generalsekreterare för Lapporörelsen 1931–1932, blev även ledare för upproret i Mäntsälä, vilket inte förbättrade saken. Efter upproret anhölls han på nytt tillsammans med de andra ledarna och frisläpptes genom hovrättens beslut efter sju månaders fängelse. 

Efter sitt avsked från armén verkade Wallenius till en början 1935–1937 som direktör för Petsamo fisk Ab och för Petsamo olje- och fiskmjölsfabrik Ab och därefter som krigskorrespondent i Kina 1937–1938 och i Tyskland 1939. 

Under vinterkriget verkade Wallenius igen som befälhavare på den lapska fronten och bromsade upp det oväntat starka sovjetiska angreppet i norr. Hans egenmäktiga presskommunikéer kylde dock ner relationerna mellan honom och överbefälhavaren Gustaf Mannerheim. Generalen, som kallades för Lapplands räddare, förflyttades till posten som chef för kustarmégruppen vid Finska viken, men överfördes redan i början av mars 1940 till reserven sedan han misslyckats i sitt uppdrag. Efter detta fick han aldrig något nytt befäl. 

Efter vinterkriget 1940 flyttade Wallenius med sin familj till Lappland och blev författare på heltid. Den skrivande generalen, även känd som ”den tväre gubben från Marrasjärvi”, blev en av de främsta författarna i Lappland. 

K. M. Wallenius publicerade sammanlagt sju verk, av vilka sex har motiv från Lappland. Novellsamlingen Ihmismetsästäjiä ja erämiehiä (1933; Människojägare och fångstmän, 1934) berättar i huvudsak om Wallenius och hans vän Aleksi Hihnavaaras, eller ”Paha-Moskus”, strövtåg i vildmarken i Petsamo. Japani marssii (1938, Japan marscherar) är en personlig skildring av kriget mellan Kina och Japan. Frontbefälet i Lappland utmynnade också i krigsboken Lapin sota 1939‒40 sanoin ja kuvin (1940, Kriget i Lappland 1939–40 i ord och bild), med illustrationer av Antti Hämäläinen. Till produktionen från krigsåren hör också sagoboken Emäpuu kertoo (1942, Urträdet berättar), vari besvikelsen hos den från armén avskedade generalmajoren tar sig uttryck i en klar livsfilosofi och höstliga bilder om djurlivet och det övriga biologiska livet vid Ishavet. Däremot stoppades på grund av villkoren i fredsavtalet utgivningen av det tredje verket om krigstiden, en omfattande visionär undersökning av Petsamos historia, skriven 1944. Boken Petsamo, mittaamattomien mahdollisuuksien maa (Petsamo, de omätliga möjligheternas land) gavs ut postumt 1994. 

På 1950-talet nådde Wallenius höjdpunkten på sin författarbana, då den över 60-årige författaren gav ut sina mognaste verk. Vanhat kalajumalat (1951, Gamla fiskgudar) är en av livsfilosofi kryddad dokumentarisk ödemarksskildring från östra Lappland. Miesten meri (Ishavets män, 1954) är Wallenius kraftprov som författare. Denna synnerligen populära samling berättelser baserar sig i viss mån på verkliga händelser, men den är fiktivt och medvetet litterärt formad. I sina berättelser introducerar Wallenius för den finska litteraturen Ishavets stränder och det oändliga och fientliga havet samt Lappland, som dels karaktäriseras av en ursprunglig hård kamp för livet, dels av sensibilitet och skönhet. Wallenius personliga sätt att kombinera dokumentärt material med det som han själv sett och upplevt framgår klart i hans sista roman Makreeta, merensoutajan vaimo (1959, Makreeta, havsroddarens hustru). Den berättar om kvinnans tunga liv vid Ishavets stränder och om finnarnas historia och livssituation i Finnmarken. 

Veli-Pekka Lehtola 

Kurt Martin (Martti) Wallenius, född 25.7.1893 i Kuopio, död 15.5.1984 i Helsingfors. Föräldrar bankdirektören Alexis Ossian Wallenius och Augusta Emilia Enwald. Gift 1920 med Anni Joensuu. 

PRODUKTION. Ihmismetsästäjiä ja erämiehiä (1933, Människojägare och fångstmän 1934, ty. 1944); Japani marssii (1938); Lapin sota 1939–40 sanoin ja kuvin (1940); Emäpuu kertoo. Satuja aikuisille ja lapsille (1942, 3 uppl. 1994); Vanhat kalajumalat (1951, 1997); Miesten meri (1952, 6 uppl. 1978, faksimil 2009, Ishavets män 1954, ty. 1954, eng. 1955); Makreeta, merensoutajan vaimo (1959); Harakka-Antti lähtee itäjäihin. Romaani (1961); Petsamo, mittaamattomien mahdollisuuksien maa. Historiaa ja kuvauksia (1994). Översatt ett flertal verk från engelska. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Kronlund, Suomen puolustuslaitos 1918–1939 (1988); V.-P. Lehtola. Wallenius. Kirjailijakenraali Kurt Martti Walleniuksen elämä ja tuotanto (1994); Itsenäisen Suomen kenraalikunta 1918–1996, biografiat. Red. R. Lipponen (1997). 

BILDKÄLLA. Wallenius, Kurt. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5350-1416928957956

Upp