HAKULINEN, Veikko


(1925–2003)


Skidlöpare, olympiasegrare, ­skogsbruksingenjör


Veikko Hakulinen erövrade guldmedalj i längdskidåkning i tre efterföljande olympiska spel samt i två världsmästerskap. På nationell nivå var han framgångsrik också i andra grenar såväl under sin tid som skidåkare som därefter, då han dessutom fick en silvermedalj i VM i skidskytte.


 

Mot slutet av 1930-talet hade längdåkning på skidor etablerat sig som en internationellt framgångsrik sport för finländare. Den långa krigsperioden krävde dock sina offer. Få av skidstjärnorna från 1930-talet förmådde fortsätta att tävla efter vinter- och fortsättningskrigen. En del hade förlorat sin hälsa, medan andra stupat, såsom den lovande Eino Olkinuora, på vilken man ställt stora förhoppningar.


 

De från kriget hemförlovade och de ännu yngre skidlöparna hungrade på sin höjd efter framgångar; på allt annat rådde det brist. Bland skidlöparna höjde sig en över de andra; Veikko Hakulinen, en rundkindad pojke som med personlig erfarenhet av evakuering förkroppsligade karelsk nybyggaranda. Han blev en av de allra främsta inom Finlands idrottshistoria och 1950-talets skidkung.


 

Veikko Hakulinen, populärt kallad Haku-Veikko, växte upp som det mellersta av tre barn i Kronoborg i Karelen, där hans far var järnvägsarbetare vid järnvägsknuten Elisenvaara. Han fick sitt första par skidor i femårsåldern. Under vinterkriget evakuerades Veikko med den övriga familjen till Uleåborg. Där fick han avgångsbetyg från folkskolans fortsättningsskola och från slöjdskolan, men han hade också tid för allsidigt idrottande inom skyddskårernas hemvärnsorganisation för pojkar, soldatgossarna.


 

Fortsättningskriget stålsatte ynglingen på många sätt. Sommaren 1942 byggde han tillsammans med sin far upp den ­nerbrunna hemgården i Mikrilä, och sommaren 1943 började hans tjänstgöring i armén på två och ett halvt år, först som lantvärnsman under utbildning och sedan som egentlig värnpliktig 1945. Hakulinen deltog sommaren 1944 som korpral vid lantvärnet även i frontuppdrag i Metsäpirtti. Han återvände till det civila som undersergeant först hösten 1945, och då det gamla hemmet igen hamnat bakom den nya gränsen var det nödvändigt att hitta en ny boningsort. Veikko Hakulinen började arbeta på järnvägsstationen i Tammerfors, där även fadern var anställd.


 

Med stigande ålder blev skidåkningen ett allt mer dominerande intresse. Sedan Hakulinen lämnat armén 1945 började han träna regelbundet och reste våren 1946 på egen bekostnad till skidspelen i Puijo, där han lyckades ta en tredje plats. Han var emellertid inte någon naturbegåvning som idrottsman, varför han oundvikligen hade framför sig den långsamma utveckling som är typisk för flertalet toppidrottsmän inom flera uthållighetsgrenar.


 

Misslyckade skidtävlingar vintern 1948 ställde Hakulinens motivation på prov. Han grubblade över om han i det civila livet vid järnvägen skulle utbilda sig till lokförare i hopp om bättre inkomster, vilket hade inneburit en klar försämring av träningsmöjligheterna, eller om han helhjärtat skulle satsa på skidandet.


 

Vågskålen vägde dock över i skidåkningens favör. Hakulinen fick ett nytt arbete som hjälpchaufför vid en pappersfabrik. Den arbetsamme Hakulinen fick inom kort namn om sig på orten som den ”tokige hjälpkarlen” genom att utföra alla arbeten inklusive chaufförens för att därefter avsluta dagen med att löpa den tiotals kilometer långa sträckan hem. Hans avsikt med detta slit var att genom hårt arbete målmedvetet bygga upp en god grundkondition för idrotten.


 

Vintern 1949 gav en lovande sjundeplats på sprintersträckan 18 km i finska mästerskapen, och året därpå blev han trea i Holmenkollen i Oslo, något som redan gav rubriker på tidningarnas sportsidor. Nivån på den finska elitskidåkningen hade under tiden stigit och konkurrensen hårdnat. Även Hakulinen tvivlade på sina möjligheter att få delta på sprintersträckan i olympiska spelen i Oslo och bestämde sig 1951 för att försöka sig på 50 kilometer. Det gick dock inte speciellt bra för honom, och ännu olympiavintern 1952 var de officiella uttagningarna en besvikelse. Hakulinen kom till sin första internationella stortävling genom att segra i en extra uttagningstävling om den sista landslagsplatsen. Att hans segermarginal överskred fem minuter tystade dock tvivlarna.


 

Femtiokilometersloppet vid OS i Oslo medförde ett sensationellt genombrott för den hittills rätt obekante skidlöparen. I den tunga tävlingen, med ett alltmer blött ”norskt” före, gick Hakulinen till ledningen efter halva loppet och ökade avståndet till medtävlarna hela tiden, trots att han två gånger tvingades valla om sina skidor. Den helt överlägsne Hakulinen, som vacklade av trötthet och var färgad av blåbärssoppa, gick i mål med den legendariska tiden 3.33.33. Hakulinens och Eero Koleh­mainens dubbelseger höjde märkbart det nationella självförtroendet. Denna idrottsliga framgång räddade en hel del av olympiaåret, för Finland hade större framgång i sommarspelen i Helsingfors som arrangörer än genom idrottsliga prestationer.


 

Som olympisk segrare förändrades Hakulinen från utmanare till härskare, och han lyckades år för år och från den ena stortävlingen till den andra göra synnerligen högklassiga prestationer. Åren 1953–1954 var han uppenbarligen i sitt livs bästa form, trots att dessa år sammanföll med krävande studier till skogstekniker vid Evois forstskola i Lammi. Vid världsmästerskapen i Falun 1954 segrade han på sprintersträckan, nu 15 km, och i stafetten och blev tvåa på 30 och 50 kilometer.


 

Hakulinen var likaså framgångsrik i de två följande olympiska spelen i Cortina 1956 och Squaw Valley 1960 samt däremellan vid VM i Lahtis 1958 genom att vid alla tre vinna tre medaljer, varav en i guld. Som slutman i OS-stafetten i Squaw Valley 1960 gjorde han en av de mest strålande prestationerna under sin karriär genom att ta in ett långt försprång till Norges ankare, guldmedaljören på sprintersträckan Haakon Brusveen, och hålla denne en skidlängd efter sig under spurten på upploppet.


 

Hakulinen samlade på sig sammanlagt 14 OS- och VM-medaljer, av vilka 10 individuella. Finländsk mästare blev han första gången först 1954, eller samma år som VM i Falun, och vann då hela tre grenar. I Holmenkollen segrade han fyra gånger utöver OS-guldet, och i Salpausselkäspelen blev saldot ett VM-guld och tre andra segrar. Dessa prestationer har lyft Hakulinen till Finlands mest framgångsrika skidåkare genom tiderna och en av de främsta i hela världen. Under sina bästa år var han en utomordentlig allroundåkare som trivdes med stora tävlingar och klarade sig oberoende av före och terräng. Ett säreget drag i hans karriärutveckling var, att trots att han alla vintrar segrade många gånger på kungssträckan 50 kilometer lyckades han aldrig trots hårda bemödanden att upprepa sin OS-seger i Oslo i senare OS eller VM.


 

Ännu som 35-åring klarade Hakulinen sig med framgång OS i Squaw Valley 1960, men slutet på toppkarriären nalkades obevekligen. Efter att ha gått ner i varv segrade han ännu 1961 på sprintersträckan i oldboysklassen i finska mästerskapen med en tid som även i seniorklassen hade gett honom mästerskapet. Han deltog också i VM i Zakopane 1962, men blev då utan medalj. Skidkungens tid var förbi, och den nya storstjärnan Eero Mäntyranta tog sin första individuella seger just i detta VM.


 

Tävlandet hade emellertid gått Hakulinen i blodet. Övergången till skidskytte förlöpte utan svårigheter, och redan 1963 skidade och sköt han så att han blev finsk mästare i lagtävlingen och tog silver i VM, likaså i lagtävlingen. Andra stora framgångar hade han inte i skidskytte, men sedan han flyttat till Vääksy blev han intresserad av orientering. Han tog sin första silvermedalj på den långa sträckan i finska mästerskapen 1963. Hakulinen, som representerade Asikkalan Raikas som orienterare, blev tvåa med sin klubb i den främsta orienteringstävlingen i Sverige, stafettloppet 10-milakavlen, 1968 samt i den motsvarande tävlingen i Finland, Jukolastafetten 1971. Även i skidorientering fick han en lagmedalj 1968. Sin allra första finska mästerskapsmedalj – i silver – fick han i rodd 1951, långt före de stora prestationerna på skidor.


 

Den okuvliga tävlingslusten följde Hakulinen ända till ålderns dagar på 1990-talet. Han vann ett otal segrar i oldboysklasserna inom olika idrotter. Efter att 1990 ha pensionerats från sin tjänst vid Förenade pappersfabriker sades det i familjekretsen att han nu ”övergått till att bli idrottsman på heltid”.


 

Hakulinen hörde till de toppidrottsmän som genom att lyssna på sin egen kropp utvecklades självständigt och särpräglat. Hans i årtionden noggrant ifyllda träningsdagböcker innehåller talrika anteckningar om marscher och joggningar, som i synnerhet under snöfattiga vintrar genomfördes vid sidan av skidkilometrarna. Skidåkarna från Valkeakosken Haka ägnade sig också åt rodd sommartid som en tränings- och avkopplingsform. Hakulinen var styrman i föreningen Valkeakosken Retkeilijäts inriggade fyra, vars besättning senare avancerade till toppen inom rodden i Finland.


 

Som en särpräglad idrottsutövare hörde Hakulinen till de första som lärde sig att utnyttja styvhetsskillnaderna mellan olika slags skidor. Genom att experimentera lärde han sig olika vallningsknep och fick erfarenhet av effekten av s.k. urladdningsträning, som man först betydligt senare började använda vid träningen av toppidrottsmän.


 

Som människa har Hakulinen naturligt nog ibland jämförts med Paavo Nurmi. De gemensamma dragen var sisu och envishet samt en stark tävlingslust. I likhet med Nurmi var Hakulinen tystlåten, men man lyssnade desto noggrannare på hans sällsynta men väl övervägda uttalanden. Under karriären stärktes hans förmåga att koncentrera sig på stortävlingar allt mer och ökade hans rykte som ”Mannen som räddade Finlands skidåkning”.


 

Ännu under hela senare hälften av 1900-talet var Hakulinen en stor och beundrad idol för skidfolket. I ett land som hämtade sig efter kriget var det lätt för den generation som använde alla sina krafter till återuppbyggnaden att jämföra sig med ”Haku-Veikko” och hans stordåd och att i dessa se källan till finländarnas ökade självkänsla och framtidstro efter de svåra och tunga krigsåren.


 

Veli-Matti Autio


 

Veikko Johannes Hakulinen, född i Kronoborg, Karelen, 4.1.1925, död 25.10.2003 i Valkeakoski. Föräldrar vagnsmästaren Lauri Johannes Hakulinen och Ida Laukkarinen. Gift 1954 med folkskolläraren Raili Kiuru.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Kolkka, Latujen valtias (1960); V. Hakulinen & L. Hakulinen, Haku-Veikko. Suurhiihtäjä Veikko Hakulisen muistelmat (1999).


 

BILDKÄLLA. Hakulinen, Veikko. 1952. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4417-1416928957023

 

Upp