THUNBERG, Clas 

(1893–1973) 

Skridskoåkare, olympiasegrare 

Med fem guldmedaljer i olympiska spel och fem världsmästerskap samt fyra Europamästerskap skrev Clas Thunberg på 1920- och 1930-talen in sig i världens skridskohistoria och blev en av Finlands genom tiderna mest framgångsrika idrottare. Hans ställning i finsk skridskosport framhävs i periodindelningen ”före och efter Thunberg”.

Finsk hastighetsåkning på skridskor har tidvis hållit hög internationell nivå. Redan på 1890-talet erövrade Gustaf Estlander Europamästerskapet, och det nya århundradet började med Fredrik Wathéns världsmästerskap 1901. På den tiden var den framtida skridskokungen, helsingforsaren Clas Thunberg, bara en pojke som just börjat åka skridskor. 

Thunberg växte upp i Kronohagen i Helsingfors. Han hade ett gott förhållande till sin flitige och hetlevrade far, som under enkla förhållanden gjorde sitt bästa för familjen. Vid fyra års ålder fick Clas ett par träskridskor av sin bror. Han prövade dem på skridskobanan i Norra hamnen med ringa framgång: först fick Clas en känd skridskoåkare att falla omkull och till sist blev han förvisad från banan för de usla skridskornas skull. Senare sägs Thunberg ha fäst sig vid sina nya skridskor för hastighetsåkning till den grad att skenorna fyra gånger byttes ut medan skorna förblev de samma tävlingskarriären igenom. 

Thunberg började sin idrottskarriär som medlem av Frivilliga brandkåren i Helsingfors. Efter att ha tävlat i skridskoåkning och rodd ett par års tid fick han 1913 något av en uppenbarelse på skridskobanan och drömmen om en framtid som ”världsmästare i skridskoåkning” började gro. Förbundsmästare i Finlands gymnastik- och idrottsförbund blev han så tidigt som 1915, vilket vittnade om en ovanlig begåvning. 

I november 1916 blev Thunberg överraskande anhållen av ryska gendarmer. Lika överraskande släppte de honom efter drygt två månader av förhör. Orsaken till arresteringen kan det bara spekuleras i; kanske väckte Thunbergs kvällsjoggningsturer misstankar, man levde ju i en tid av politisk aktivism. Karriären fortsatte dock med växlande framgång, tills den var nära att stoppas av ett nytt oöverstigligt hinder. I hemmet rådde under inbördeskriget 1918 stor nöd. För att få mat till familjen tog Clas Thunberg en av sina prispokaler och pantsatte den hos en pantlånare. Efter en tid meddelade Skridskoförbundet att det med anledning av en angivelse om pantlånet skulle ge Thunberg tävlingsförbud i ett år. Tack vare Thunbergs egen förening, Helsingin Luistelijat, blev det inte förbud på livstid. 

År 1921 satte Thunberg världsrekord på 1 000 meter med tiden 1.30,6 i Norge, men resultatet godkändes inte officiellt. Följande år kom det definitiva genombrottet på internationella arenor. I Helsingfors blev Classe, som han också kallades, Europamästare, och i världsmästerskapstävlingarna i Oslo kom han trea. Första världsmästerskapet vann Thunberg i Stockholm 1923, två månader innan han fyllde 30. I hemlandet hade han fått konkurrera hårt om platsen som främste skridskoåkare med den något äldre Arvo Tuomainen, men denne lämnade skridskobanorna efter att klart ha slagit Thunberg i finska mästerskapen. 

Olympiaåret 1924 kände Thunberg att han hörde till toppidrottsmännen inom skridskosporten. I de första olympiska vinterspelen i Chamonix blev Thunberg först besviken över tredjeplaceringen på 500 meter med tiden 44,8 sekunder. Men uthållighetsträningen hade lyckats: på 5 000 meter samma dag var Thunberg överlägsen med tiden 8.39,0. Då Julius Skutnabb dessutom kom tvåa kunde skridskotruppen belåtet konstatera att den nått de mål den satt upp för sig. 

På 1 500 meter följande dag var Thunberg segerviss: i taktiksnacket med norrmannen Roald Larsen som han åkte i par med gick han med på förslaget att hålla långsam fart i början. Thunberg vann överlägset på tiden 2.20,8, medan Larsen tog silver. I den sammanlagda tävlingen hade han redan erövrat två guldmedaljer och en säker tredje låg på lut då Thunberg och Skutnabb åkte i par på 10 000 meter. Enligt Thunbergs egen utsaga hade han råd att låta sin medtävlare vinna, vilket också skedde. Det blev dubbelseger för Finland. 

Höjdpunkten 1925 var en världsmästartitel, men följande vinter kom med bittra erfarenheter och besvikelser. Clas Thunberg tävlade i Förenta staterna, men hans ovana vid tävling med gemensam start gav titt och tätt upphov till förtretligheter. De därpå följande åren strävade han förgäves efter den verkliga toppformen. 

Olympiaåret 1928 var Thunberg dock i toppform igen; med en veckas intervaller vann han finska mästerskapet samt Europa- och världsmästerskapen och krönte årets saldo med guldmedalj på 500 (43,4) och 1 500 meter (2.21,1) i de olympiska vinterspelen i S:t Moritz. 

Åren tyngde inte Thunberg. År 1929 överraskade han igen: han slog världsrekordet på sprintdistansen 500 meter med tiden 42,8 och vann än en gång världsmästerskapet. Två år senare, 38 år gammal, förbättrade han det egna världsrekordet på 500 meter med två tiondels sekunder och satte dessutom nytt världsrekord på 1 000 meter med tiden 1.27,4, en tid som stod sig i 22 år. Trots att Thunberg redan hörde till seniorklassen så hade han krafterna i behåll. Prisskåpet fylldes ännu på med medaljer från Europa- och världsmästerskap. 

Olympiaåret 1932 kom dock med nya svårigheter. Thunberg ville inte resa till OS i Lake Placid, för bittra minnen av fuffens i de gemensamma starterna 1926 gjorde att han betraktade dem som illa arrangerad humbug. Han uppmanade andra européer att inte delta i spelen, men man skrattade bara åt honom. Efter spelen tystnade skrattet, för endast amerikanerna hade haft framgång. De vann alla guldmedaljerna, och inte ens norrmännen var nöjda med sina två silvermedaljer. Före de olympiska spelen hade Thunberg redan erövrat Europamästerskapet. 

Så sent som 1935, nästan 42 år gammal, deltog Thunberg i världsmästerskapstävlingarna i Oslo och bjöd den norske världsmästaren Mikel Staksrud hårt motstånd på dennes bästa distans, 1 500 meter. Efter de olympiska spelen i Nagano 1998 publicerade norrmännen statistik över de främsta olympiska vinteridrottarna genom tiderna. Norrmannen Bjørn Daehlie leder statistiken, följd av två ryska kvinnliga skidlöpare; efter dem kommer Clas Thunberg på fjärde plats. 

I sin träning var Thunberg självständig och uppfinningsrik. Framgångarnas hemlighet låg enligt hans eget förmenande i grundträningen, som gick ut på promenader, löpning och cykling i varm klädsel. För övrigt levde Clas Thunberg inte något händelsefattigt liv. Han har beskrivits som en envis person med kort stubin, ettrig och hetlevrad, fastän han samtidigt kunde sansa sig på ett ögonblick. 

En person har Thunberg dock gett erkännande för goda råd: Paavo Nurmi. Genom förmedling av sportredaktören Yrjö Halme (signaturen ”Uppercut”) fick Thunberg möta Paavo Nurmi för att fråga denne om råd. Det första mötet 1924 var formellt, men senare var Thunberg stolt över de vänskapsband som hade knutits mellan de två stora. 

Thunberg hade speciella relationer till norrmännen. Han ville lyckas i Norge, skridskoåkningens förlovade land, och ställde där alltid höga krav på sig själv. Han blev publikfavorit, fastän han ibland hötte med näven åt sina norska medtävlare, vilket fick läktarna att bryta ut i visselkonserter och buanden. Sitt avskedstal till skridskosporten höll han i Norge 1935 och riktade sig speciellt till kung Haakon, som var på plats och som ofta hade visat Thunbergs skridskoåkning och prestationer sitt intresse. Han glömde inte heller norrmännen som med hans ord var världens bästa skridskopublik. På 1940-talet fick Thunberg norrmännen att samla medel till behövande i Finland. Detta uppdrag fick han i början av vinterkriget av utrikesminister Väinö Tanner. År 1947 gav Thunberg i Norge ut boken Alene mot hele Norge. 

Heikki Klemola 

Arnold Clas (Classe) Robert Thunberg, född 5.4.1893, död 28.4.1973 i Helsingfors. Föräldrar typografen Karl Edvard Thunberg och Adelaide Vilhelmina Strandström. Gift 1921 med Alice Kilpeläinen. 

PRODUKTION. Alene mot hele Norge. Oslo (1947); Isen var mitt liv. Red. P. Berg (1964). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Jukola & R. Hirviseppä, Urheilun pikku jättiläinen (1958); V. Raatikainen, Suomalaiset pikaluistelijat. Talviurheilun tähdet (1986); A. Raevuori, Huippu-urheilun maailma 4 (1980); R. Rantala, M. Siukonen & S. Tukiainen, Urheilumme kasvot. I. Talviurheilu (1972); A. J. Rantamaa, Olympiavoittajien testamentti (1954); P. Tiilikainen, Suomen tähtiurheilijoita (1956); H. Valpas, Suomen kansan olympiakirja (1947). 

BILDKÄLLA. Thunberg, Clas. Foto: Ateljé Rembrandt, 1943. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4420-1416928957026

Upp