KASTARI, Paavo 

(1907–1991) 

Professor, minister, justitieombudsman 

Paavo Kastari kan anses vara den andlige fadern till den pluralism som vid decennieskiftet 1970 slog igenom inom juridiken i Finland. Kastaris specialområde var författningsrätt, men hans inflytande sträckte sig också till juridikens övriga områden. Med sig själv som exempel visade han hur man kunde utmana ingrodda föreställningar; han hade stor andel i att man i slutet av 1900-talet inom juridiken accepterade mångsidiga forskningsgrepp och metoder. Kastari var en inspirerande lärare och beredde väg för öppnare och mera samhällsinriktade attityder inom advokatkåren. 

Paavo Kastari kom från en välmående lantgård, Kastari hemman, vid stranden av Kuusjärvi sjö i Kuru socken. Som 19-åring avlade han studentexamen som klassens primus vid Tammerfors lyceum och skrevs in vid Helsingfors universitets juridiska fakultet, där han först avlade högre rättsexamen och sedan juris kandidatexamen, som var en del av de fortsatta studierna. Under studietiden deltog han i studentorganisationen Akademiska Karelen-Sällskapet (AKS) verksamhet, där man omhuldade stam- och finskhetsideér. 

Han lämnade dock AKS i efterdyningarna av Mäntsäläupproret, efter att organisationen splittrats och den allmänna linjen glidit högerut. Till hans dåvarande vänskapskrets hörde Reino Kuuskoski, V. J. Sukselainen och Sakari Tuomioja, tre blivande statsministrar, vilka i likhet med Kastari kunde räknas till 1930-talets liberaler. De som utträdde ur AKS lutade ideologiskt sett för det mesta mot den politiska centern, d.v.s. mot Nationella framstegspartiet, eller som Kastari mot Agrarförbundet. Den nära kontakt som Kastari vid denna tid knöt med republikens kommande president Urho Kekkonen, en av de ledande gestalterna bland de utträdande, betydde tämligen mycket för hans kommande karriär, kanske också för hans tänkesätt. 

Sommaren 1937 bedrev Kastari fortsatta studier utomlands, i huvudsak i Frankrike. Under sin vistelse i Paris fick han en inbjudan av K. J. Ståhlberg att inträda som yngre ledamot i den sektion inom justitieministeriets lagberedningsutskott där Ståhlberg själv var äldre ledamot. I Stålbergs sektion fick Kastari en god kännedom om lagberedning, vilket senare ledde honom till viktiga uppgifter inom detta område. De diskussioner Kastari förde med Ståhlberg gav honom en möjlighet att pröva bärkraften hos sina egna åsikter. Samarbetet avbröts tidvis av andra uppgifter, såsom t.ex. 1938, då Kastari på justitieminister Kekkonens begäran deltog i förberedelser med syfte att upplösa den högerextrema rörelsen Isänmaallinen kansanliike (Fosterländska folkrörelsen). I detta uppdrag understödde Kastari snarare stiftandet av en undantagslag till demokratins försvar än planerna på att kväva rörelsen genom att tänja på föreningslagens paragrafer. 

Under vinter- och fortsättningskriget tjänstgjorde Kastari vid Högkvarterets övervakningsavdelning. Då politiken såg ut att ta en ny vändning i slutet av fortsättningskriget, kommenderades han till chef för Statspolisen med uppgift att förnya organisationen och se till att dess metoder var förenliga med en rättsstats principer. Kastari utförde ett gott arbete under knappt ett års tid och lyckades även bemästra de svåra åtgärder som krävdes efter stilleståndsavtalet. 

Kastaris egentliga forskarbana började dramatiskt. Då han under tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget försvarade sin doktorsavhandling, som behandlade riksdagens upplösning, råkade han i en häftig dispyt med sin opponent professor Kaarlo Kaira. I avhandlingen framlade han nämligen en tolkning av grundlagen, som enligt samtida uppfattning skulle ha öppnat dörren för en betydande försämring av presidentens ställning i förhållande till statsrådet. Både samhälleligt och politiskt sett ansågs ett sådant utspel känsligt, och tolkningen godtogs inte. 

De svårigheter Kastari mötte under det första skedet av sin vetenskapliga verksamhet hindrade inte att han under efterkrigsåren utvecklades till en uppskattad specialist på förvaltningsväsendet och speciellt på statsrådet. Från slutet av 1940-talet fick han i uppgift att effektivera beslutsprocessen i statsrådet. Hans moderna tankar om utvecklandet av ministerstyret och en begränsning av det kollegiala beslutsfattandet förverkligades under de följande årtiondena, men endast långsamt och stegvis. I fråga om presidentens makt mildrades Kastaris kritik kanske med åren, och han ansåg inte att det starka presidentskapet under Urho Kekkonens tid skulle ha skadat landet. In i det sista försvarade han dock i princip den radikala tolkning av en utökad parlamentarism som han framfört i sin doktorsavhandling. 

År 1952 valdes Kastari med det borgerliga blockets röster till riksdagens justitieombudsman. I denna egenskap var han tvungen att utreda den s.k. ”Salaputkiaffären”, där det var fråga om missbruk av statsmedel. I detta sammanhang betonade Kastari det egentliga beslutsfattandets betydelse och ansåg att också den minister som deltagit i beredandet av ärendet var förpliktigad att offentligt redogöra för de uppgifter som bidragit till beslutet. Sedan riksdagen beslutat om åtal enligt ministeransvarighetslagen omfattade riksrätten i sitt fällande utslag den principiella ståndpunkt Kastari framlagt i sin egenskap av åklagare. Efter att 1956 ha utnämnts till innehavare av professuren i statsförfattningsrätt jämte internationell rätt vid Helsingfors universitet, anhöll Kastari om avsked från sin tjänst som justitieombudsman. 

Kastaris forskarprofil karakteriserades av att han poängterade sambandet mellan juridik och statsvetenskap. Då han 1936 presenterade den kände rättsteoretikern Hans Kelsens idéer kritiserade han Kelsens ”rena rättslära”, uppfattningen att juridiken strikt bör hålla sig i normernas värld och förbigå det som händer i den reala världen. Kastari skrev: ”För att över huvud taget se något bör en jurist se på samhället även med en sociologs ögon. Det levande livet kan man helt enkelt inte pressa in i teoriernas mönster”. Ett av Kastaris svar på denna utmaning tycks ha varit ett mångsidigt socialt engagemang, även i praktiska juridiska uppdrag. Utmaningen förde honom två gånger som professor till medlem av regeringen, om också endast för en kort tid. Men i sitt innersta var Kastari vetenskapsman och skriftställare, och efter 1958 lämnade han inte sin professur till förmån för samhälleliga uppdrag. 

Kastari krävde att man i forskningen om författningsrätt skulle fästa uppmärksamhet vid de statliga organens praktiska verksamhet, som ger rättsnormerna deras innehåll och som rentav kan förändra dem. Han förhöll sig tvivlande till möjligheterna att utveckla statsförfattningen genom förändringar av grundlagens text; i första hand skulle man förlita sig på förändringar av lagtolkningen och även i övrigt försöka anpassa de statliga organens praxis till förändrade förhållanden. De planer på en omfattande revidering av konstitutionen som lades fram i början av 1970-talet tilltalade honom inte. 

Sina tolkningar av grundlagen var Kastari i tillfälle att utveckla i de utlåtanden om lagförslagens grundlagsenlighet som han gav till riksdagens grundlagsutskott. Från 1945 och ett kvartssekel framåt vilade tolkningen av grundlagen på en direkt växelverkan mellan å ena sidan utskottet och å andra sidan Kastari och några andra experter på författningsrätt. 

Kastaris vetenskapliga produktion kulminerade i ett tredelat arbete som täckte författningsrättens hela spektrum och som han publicerade 1969–1977. Den tredje av dessa skrifter Suomen valtiosääntö (Finlands författning) var ett ambitiöst försök att förena juridikens, statsvetenskapens, den politiska historiens och rentav den politiska sociologins problemlösning. Sett mot en komparativ juridisk bakgrund strävade den efter att ge en helhetsbild av landets författningsrättsliga system. 

Genom åren förväntade Kastari sig allt mera av grundlagens tolkning. I sitt sista arbete framhöll han att reglerna för grundrättigheterna borde sättas i förbindelse med den sociala helhetsutvecklingen och att den traditionella juridikens metoder kunde kompletteras med socialvetenskapliga perspektiv; social rättvisa borde beaktas vid tolkningen av grundlagens stadganden om likställighet. 

Vid övergången från 1950- till 1960-talet deltog Paavo Kastari aktivt i två betydelsefulla nya öppningar inom vetenskaps- och kulturförvaltningen. Då Finlands nationella Unescokommitté grundades var han som tidig medlem med om att lägga grunden för det bilaterala utbildnings- och kultursamarbete som utfördes inom världsorganisationen Unesco. Hans tid som medlem i kommittén var en av de längsta under dess första årtionden. Då man 1961 på nytt organiserade grunderna för understödet ur allmänna medel till den vetenskapliga forskningen, och systemet med vetenskapliga kommissioner inrättats, deltog Kastari även från början i statens samhällsvetenskapliga kommissions arbete. 

Antero Jyränki 

Paavo Kristian Kastari, född 13.11.1907 i Kuru, död 27.4.1991 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Mooses Kastari och Aliina Matilda Riippa. Gift 1946 med professorn, politices doktor Irma Salome Parmala. 

PRODUKTION. Eduskunnan hajoitus Suomen oikeuden mukaan (1940); Sosialisoimisen perustuslaillisista edellytyksistä Suomen oikeuden mukaan (1947); Suomen Pankin erikoisasema valtiokoneistossa (1955); Valtiosääntöoikeuden ja sen tutkimisen erikoisluonteesta. Lakimies 54/1956; Presidenterna och deras ställning (1961); Valtiojärjestyksemme oikeudellisetperusteet (1969); Kansalaisvapauksien perustuslainturva (1972); Suomen valtiosääntö (1977). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Juhlajulkaisu Paavo Kastari 1907.13/11.1977. Red. M. Hidén (1978); A. Jyränki, ”(...) katsoa yhteiskuntaa myös sosiologin silmällä (...).” Piirteitä Paavo Kastarin (1907–1991) toiminnasta ja oikeusajattelusta. Oikeustiede 32/1999. 

BILDKÄLLA. Kastari, Paavo. 1981. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4437-1416928957043

Upp