BALK, Bero 

(f. före 1355, d. 1412) 

Biskop i Åbo 

Bero Balk var den första av flera adliga biskopar med magisterexamen i det medeltida Finland. Han medverkade aktivt till att Finland under slutet av 1300-talet anslöts till den nordiska unionen, och inledde en regelbunden undervisning av prästerna i Åbo stift.

Bero (eller Björn) Balk tillhörde en gammal svenskspråkig frälsesläkt från Balkis i Vemo socken, nordväst om Åbo. Troligtvis inskrevs han under namnet Bernhardus de Swetia vid universitetet i Prag 1375, där han utexaminerades som baccalaureus. Bero fortsatte sina studier vid universitetet i Paris, där han 1380 avlade licentiatexamen och erhöll magisters värdighet. Efter studierna blev han kanik vid domkapitlet i Åbo. Han skötte detta ämbete tills kapitlet valde honom till biskop, efter Johannes Westfals död, våren 1385. 

För att bekosta den nyvalde biskopens resa till påven var domkapitlet tvunget att sälja ett gods. I november 1385 stadfästes Bero av påven, men denne fordrade först att biskopen av Åbo skulle erlägga en utnämningsavgift (servitia communia), motsvarande en tredjedel av biskopens årliga inkomster. I juli 1387 företogs i Stockholm en taxering, enligt vilken utnämningsavgiften fastställdes till 200 floriner. I november 1387 sände biskop Bero sin betalningsförbindelse till påvens myntkammare. 

Biskop Bero understödde Jeppe Djäkns utnämning till lagman i Finland, vilket blev grunden till den utveckling som slutligen ledde till den nordiska unionen. Samarbetet mellan Biskop Bero och den finlandsfödde ärkebiskopen Henricus Carolin löpte smidigt, liksom med de övriga svenska biskoparna. Han deltog i flera politiska möten som ledde till att Sverige anslöt sig till unionen, men han var inte närvarande vid själva unionsmötet i Kalmar 1397. 

Fastän Finland under slutet av 1390-talet för många år styrdes av män som understödde mecklenburgarnas makt, förblev Bero anhängare av unionen. År 1399, när unionsväldet stabiliserats under drottning Margareta, erhöll han i förläning socknarna Masku och Pikis som belöning för sin lojalitet. Biskop Bero deltog även i fortsättningen i Sveriges rikspolitik och var 1405–1407 med om de räfst- och rättarting, vid vilka man fattade beslut om frälsereduktionen i Finland. 

Bero utvecklade nitiskt sitt biskopsdöme. Före 1398 grundade han ett ämbete som ärkedjäkne vid Åbo domkapitel, vilket blev kapitlets andra värdighetsämbete eller prelatura. År 1396 tog han i bruk en ny relikfest (festum reliquiarum) som firades i domkyrkan om vintern i samband med Henriksdagen. Under hans tid grundades i domkyrkan ett flertal sidoaltaren och sannolikt planerades även domkyrkans nya huvudkor, vilket felaktigt kallats Hemmings kor. 

Vid övergången mellan 1300- och 1400-talen grundades – av allt att döma på Beros initiativ – dominikan- och franciskanklostren i Viborg, vilka befrämjade det kyrkliga livet i östra Finland. Biskop Bero grundade sannolikt också dominikanernas nunnekloster S:t Anne, i trakten av Åbo, men dess verksamhet avstannade snart. Några permanenta byggnader hann klostret inte få, även om man så hävdat. 

Bero befrämjade avsevärt finnarnas utbildning. Under hans episkopat började män från stiftet regelbundet studera vid utländska universitet, där endast enstaka studenter tidigare vistats. Den avgjort viktigaste studieorten var Prag med sitt universitet. De universitetsutbildade männens andel av stiftets prästämbeten ökade snabbt. 

Splittringen inom kyrkan förvärrades vid slutet av Bero Balks period som biskop; vid denna tid, den stora schismens tid, fanns det tre påvar. På initiativ av kaniken Rotgerus Trast beslöt Åbo stift att stöda den motpåve som valts vid kyrkomötet i Pisa, redan innan Uppsala kyrkoprovins fattat samma beslut. 

Trots de oroliga tiderna var Bero Balks ämbetstid en gynnsam period för Åbo stift; en solid grund lades för Beros efterföljare, Magnus Olai (Tavast). Bero Balk avled i Kustö biskopsborg och jordfästes under predikstolen i Åbo domkyrka. 

Ari-Pekka Palola 

Bero Gregorii Balk, Bernhardus de Swetia, Bero Georgii, Björn Balk, född före 1355 i Vemo, död 29.6.1412 på Kustö. Föräldrar frälsemannen Gregor Balk. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Auctarium Chartularii Universitatis Parisiensis I. Paris (1894); Finlands medeltidsurkunder I–II (1910−1915); P. Juusten, Suomen piispankronikka (1988); Miscellanea Francesco Ehrle 3. Roma (1924); F. Doelle, Ein Fragment der verlorengegangenen Prager Universitätsmatrikel aus dem 14. jahrhundert. Monumenta historica universitatis Carolo-Ferdin. Pragensis I. Prag (1830); Registrum ecclesiae Aboensis, eller, Åbo domkyrkas svartbok (1890). E. Anthoni, Det finska prästerskapets härstamning intill början av 1400-talet. Historisk tidskrift för Finland 1947; Y. Brilioth, Svensk kyrka, kungadöme och påvemakt 1363−1414. Uppsala (1925); M. Hiekkanen, The Stone Churches of the Medieval Diocese of Turku (1994); A. Malin, Der Heiligenkalender Finnlands (1926); J. Nuorteva, Suomalaisten ulkomainen opinkäynti ennen Turun akatemian perustamista (1997); A.-P. Palola, Mauno Tavast ja Olavi Maununpoika. Turun piispat 1412−1460 (1997); K. Pirinen, Turun tuomiokapituli keskiajan lopulla (1956); C. Thörnqvist, Svenska studenter i Prag under medeltiden. Kyrkohistorisk årsskrift 1929; P.O. von Törne, De finska medeltidsbiskoparnas besök vid den påfliga kurian. Historiska uppsatser tillegnade Magnus Gottfrid Schybergson på hans sextioårsdag den 26 november 1911 (1911); P.O. von Törne, Om Finlands skattskyldighet till påfvedömet under medeltiden. Historiallinen arkisto 22 (1911); S. Heininen & J. Nuorteva, Finland. Ur nordisk kulturhistoria. Studiebesöken i utlandet före 1660. XVIII Nordiska historikermötet i Jyväskylä 1981 (1981).

BILDKÄLLA. Balk, Bero. Sigill med inskriften ”Sigillum Beronis Dei gracia episcopi Aboënsis”. R. Hausen, Finlands medeltidssigill (1900).

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4022-1416928956628

Upp