NORRMÉN, Pehr Herman


(1894–1945)


Jägare, aktivist, bankman


Pehr H. Norrmén var känd både som politisk aktivist och som en inflytelserik person inom industri- och bankvärlden. Han var en av de drivande krafterna inom jägarrörelsen och verkade sedermera inom den svenskspråkiga högern. Under andra världskriget var han en förespråkare för nära samarbete mellan Finland och Tyskland.

 

Som nyligen utexaminerad filosofie magister och medlem av promotionskommittén vid Helsingfors universitet var Pehr Herman Norrmén redan i maj 1914 med om att ta upp frågan om Finlands självständighet. Sommaren 1914 begav han sig till England för att samla material för sin doktorsavhandling, men återvände hem sedan världskriget brutit ut. Hans anglofila inställning förbyttes snart i tyskvänlighet, och Norrmén hörde till de första som var beredda att stödja sig på Tyskland i självständighetsfrågan. Han har rentav betraktats som den första som då väckte frågan om det oundvikliga med en väpnad kamp för att uppnå självständighet. I varje fall var han en av de första värvarna som mot slutet av 1914 sökte upp frivilliga som var beredda att bege sig till Tyskland för militär­utbildning.


 

Själv begav han sig mot slutet av december 1914 till Stockholm, där han deltog i förhandlingar med såväl svenskar som tyskar om militär utbildning av finländska frivilliga. I februari 1915 reste han från Stockholm till Tyskland och var en av de första finländska frivilliga som anslöt sig till den s.k. Pfadfinderkursen för militär utbildning i Lockstedter Lager.


 

Norrmén blev inte egentligen soldat, för redan i april 1915 sändes han på en värvningsresa till amerikafinländarna. Amerikaresan avbröts emellertid, och från början av augusti 1915 verkade Norrmén inom den s.k. Stockholmsdelegationen för den finländska frihetsrörelsen. Den skrivvane magisterns uppgift blev närmast att uppgöra olika promemorior, politiska utredningar och flygblad. Viktigast var utlandsdelegationens hemliga memorandum Die Nordischen Länder und die Mittelmächte, som trycktes i Tyskland 1916. Norrmén stod i kontakt med de svenskspråkiga aktivisterna och medverkade i deras politiska veckotidskrift Svensk Lösen.


 

Han återvände i november 1917 till Finland och anslöt sig till skyddskåren i Helsingfors, i vars led han deltog i erövringen av huvudstaden i april 1918. Efter att ha tjänstgjort i ett års tid vid högkvarteret övergick han till journalistyrket och författade även några företagshistoriker. År 1927 utsågs Norrmén till verkställande direktör för Träförädlingsindustriernas i Finland arbetsgivareförbund och fyra år senare till medlem av direktionen för Nordiska föreningsbanken. Hans ställning inom bankvärlden stärktes 1939, då han utsågs till vice verkställande direktör i samma bank.


 

Norrméns politiska aktiviteter är mera kända än hans industri- och bankmannakarriär. Han hörde till de mest inflytelserika inom högerradikalismen i Finland, sedermera med tyskvänlig orientering. På 1920-talet gav han sitt stöd till den strejkbrytarverksamhet som leddes av Martti Pihkala inom organisationen Exportfred. Under Lapporörelsens år stödde han rörelsens antikommunistiska verksamhet och framstod på 1930-talet som en ledande bakgrundsfigur för den svenskspråkiga högern och för den tyskvänliga utrikespolitiska orienteringen – Lauri Hyvämäki har betecknat honom som en av de främsta svenskspråkiga antidemokratiska teoretikerna. År 1937 grundade Norrmén tillsammans med några andra likasinnade den högersinnade veckotidningen Svensk Botten. Den äktfinskhet som den finskspråkiga högerradikalismen omfattade hindrade honom från att samarbeta med Fosterländska folkrörelsen (IKL) och Akademiska Karelen-Sällskapet (AKS). Däremot stod han på förtrolig fot med den vänsterradikala Hella Wuolijoki, som var hans granne i Helsingfors vid Havsgatan 7; detta politiskt omaka par grubblade mot slutet av 1930-talet över Finlands möjligheter att ta sig ur stormakternas hårda grepp.


 

Efter andra världskrigets utbrott deltog Norrmén i försöken att utverka tyskt stöd åt Finland. Han var med i den delegation som i början av oktober 1939 fick audiens hos SS-ledaren Heinrich Himmler för att tala för Finlands sak. Norrmén, ingenjör John Rosberg och regeringsrådet Esko Riekki lyckades emellertid inte få några klara utfästelser om tyskt stöd. När situationen förändrades efter vinterkriget var Norrmén igen med om att grunda en kommitté för att bygga upp relationerna till Tyskland och strävade tillsammans med några andra inflytelserika svenskspråkiga efter att få Svenska folkpartiet att övergå till en mera tyskvänlig linje än tidigare. Han var också med om att våren 1941 värva finländska frivilliga till de tyska SS-trupperna.


 

Under fortsättningskriget verkade Norrmén aktivt inom tyskvänliga organisationer, framför allt inom det svenskspråkiga Samfundet Folkgemenskap. År 1943 deltog han i författandet av en protestadress som riktade sig mot fredsoppositionens Grupp 33, och gjorde sig även annars känd som en aktiv motståndare till planerna på en separatfred med Sovjetunionen.


 

När emellertid strävandena efter sepa­ratfred fortsatte, började man inom de tyskvänliga kretsarna planera att få en tyskvänlig regering i landet. Norrmén var återigen en aktiv förespråkare för detta projekt. Han utgick från tanken att tyskarna skulle besätta Finland, varefter det behövdes en ockupationsvänlig regering, som enligt Norrméns åsikt skulle bestå, förutom av honom själv, av representanter för både den finsk- och svenskspråkiga högern. Han har rentav beskrivits som en förbindelseman för den finländska motstånds­rörelsen mellan Himmler och finländarna. Vid samma tid deltog han i grundandet och publiceringen av den svenskspråkiga tidningen Aftonposten, som betraktades som högerradikal.


 

Det visade sig omöjligt att få till stånd en tyskvänlig regering, och i och med vapenstilleståndsavtalet som avslutade fortsättningskriget havererade också Pehr H. Norrméns politiska målsättningar. Han flydde i en öppen båt över Kvarken till Sverige, där han hamnade i interneringsläger under några månader. Hans tidigare värderingar föll samman och hans liv ändades med en hjärnblödning tidigt på våren 1945.


 

Mikko Uola


 

Pehr Herman Norrmén, född 22.4.1894 i Helsingfors, död 1.4.1945 i Stockholm. Föräldrar ingenjören Herman Oscar Norrmén och Eva Victoria Molander. Gift 1918 med Valborg Augusta Victoria Holmström.


 

PRODUKTION. Die nordischen Länder und die Mittelmächte. Denkschrift aus Finnland. Berlin (1916); William Ruth. Ett bidrag till Kymmenedalens industrihistoria. Festskrift utgiven i anledning av Karhula bruks 50 års jubileum (1924); Firman Ahlström 1896–1927. Minnesskrift (1928); Mänttä bruk 1868–1928 (1928); Den ekonomiska krisen och de politiska hälsomedlen (1931); Arbete och arbetsglädje (1937); Politiska essäer (1941).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. Ekberg, Führerns trogna följeslagare (1991); L. Hyvämäki, Sinistä ja mustaa (1971); M. Jokipii, Jatkosodan synty (1987); M. Lauerma, Kuninkaallinen Preussin Jääkäri­patal­joona 27 (1966); H. Laxén, En studie i Pehr H. Norrméns politiska verksamhet (avhandling pro gradu, Helsingfors universitet, 1963); M. Uola, Sinimusta veljes­kunta. Isänmaallinen kansanliike 1936–1944 (1982).


 

BILDKÄLLA. Norrmén, Pehr Herman. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4448-1416928957054

 

Upp