JUSTANDER, Erik 

(1623–1678) 

Professor, diktare, översättare 

Erik Justander var oäkta son till en rådman i Åbo. Han är känd i Finlands lärdoms- och litteraturhistoria genom att han var den förste poëseos professorn vid akademin i Åbo, och genom att han skrev en stor mängd tillfällighetsdikter på olika språk och översatte lagtexter till finska. Han kan också ses som den finskspråkiga dramatikens fader.

Enligt obekräftad tradition hette Erik Justanders far Johannes och var rådman eller borgmästare i Åbo. Modern är okänd. Efter att ha blivit student vid 22 års ålder studerade Justander vid Åbo akademi, tack vare ett stipendium beviljat av konsistoriet. Han promoverades till magister i maj 1653, under högtidliga former och speciellt rekommenderad av greve Per Brahe. Ämnet för Justanders avhandling pro gradu är okänt, men hans serie lägre lärdomsprov hade påbörjats 1648. Då hade han försvarat doktorsavhandlingen De corpore humano (Om människokroppen), skriven av Johan Ketarmannus från Satakunda. I april 1650 försvarade han likaså professor Michael Wexionius-Gyldenstolpes avhandling om användningen av svenska och finska språket i det svenska riket. Detta lilla häfte utgjorde den tredje delen av Gyldenstolpes omfattande samlingsverk om rikets historia och geografi Epitome descriptionis Sueciae, Gothiae, Fenningiae et subjectarum provinciarum. Kansler Per Brahe hedrade disputationen med sin närvaro och han torde ha lagt märke till den unge respondentens begåvning. 

Redan under studietiden utmärkte sig Justander genom att skriva tillfällighetsdikter på latin, svenska och finska. Den tidigaste dikten ingick i Samuel N. Frisius De salutifera incarnatione Christi som utgavs 1646. Den mest betydelsefulla av den unge Justanders dikter var ”Ultima justa”, avfattad på latin, svenska och finska till minne av Per Brahes hustru Christina Stenbock, som dog 1650. 

Justander översatte under sin studietid studentkomedin Den förlorade sonen från svenska till finska. De finska studenterna uppförde skådespelet vid magisterpromotionen vid Åbo akademi i juni 1650. Detta var det första teaterstycke som uppfördes på finska. Den finska texten finns inte bevarad. Stycket var en variation på ett känt bibeltema: en rikemansson reser till Holland och Frankrike för att studera, men lever i stället ett utsvävande och slösaktigt liv för att därefter konvertera till katolicismen. Slutligen är han tvungen att helt utblottad återvända hem till sin far. När han väl kommit hem ordnas det en stor fest till hans ära. 

Efter att ha blivit magister flyttade Justander hösten 1654 till Stockholm, där han blev bibliotekarie hos riksmarskalken Johan Oxenstierna. Justander skötte sitt uppdrag så väl att Oxenstierna rekommenderade honom för det nyinrättade poëseos professorsämbetet vid Åbo akademi. Konsistoriet motsatte sig utnämningen med hänvisning till Justanders oäkta börd, men kunde inte göra något åt saken eftersom Justander varit föremål för kansler Per Brahes särskilda välvilja. Något som kan ha gynnat Justander var den hyllning han diktat till kung Karl X Gustavs och Hedvig Eleonoras bröllop 1654. I enlighet med ett för barocken typiskt stilideal är dikten utformad så att det första ordet i varje versrad börjar med samma bokstav, och typografiskt formar sig dikten till det kungliga riksäpplet. 

Justander tillträdde sin professur höstterminen 1655, även om utnämningen bekräftades först genom kungens underskrift i mars 1660. Konsistoriet hade inte anvisat tillräckligt med lönemedel för ämbetet, så Justander fick verka många år helt gratis eller för en obetydlig lön. Därför hölls en stor del av föreläsningarna aldrig, och den enda doktorsavhandling som tillkom under Justanders ledning lades aldrig fram, eftersom respondenten plötsligt avvek till Stockholm. 

Justander levde således under svåra ekonomiska förhållanden. År 1655 hade han därtill ingått äktenskap med Maria Hartman, dotter till eloquentiae professorn vid akademin Samuel Hartman. För att försörja sin familj började Justander översätta lagtexter vid Åbo hovrätt till finska. Under åren 1655–1667 översatte han ett fyrtiotal förordningar från svenska till finska och bidrog på så sätt till att utveckla det finska juridiska språket. 

Som professor fortsatte Justander sitt litterära värv och skrev tillfällesdikter på många olika språk, även på grekiska och tyska. År 1667 blev han kyrkoherde i Virmo och innehade detta ämbete i elva år. Enligt en minnesdikt drog han sin sista suck den 10 november 1678, klockan tolv på dagen. Den 4 maj följande år gravlades han under högtidliga former i kyrkan i sin hemförsamling. 

Som lärare, poet och mångsidig språkman utförde Erik Justander ett betydande livsverk såväl vid akademin som vid hovrätten i Åbo. Hans brinnande intresse för det finska språket svarade mot Per Brahes bildningspolitiska linje i främjandet av det finska språket och den finska kulturen. Justander använde flitigt latinet i sin diktning och företrädde det renässanshumanistiska bildningsideal som utmärkte universitetets första skede, ett ideal som betonade den stora betydelsen av dikt och konst i de akademiska studierna. 

Reijo Pitkäranta 

Erik Justander, även Ericus Justander, Airicki Juusti, född 1623 i Åbo, död 10.11.1678 i Virmo. Gift 1655 med Maria Samuelsdotter Hartman. 

PRODUKTION. Ultima Justa (1650); Imitatio Antiquorum Tavvast-Finnonicorum Runorum (1654); Decas theorematum, de philosophia. In genere, ejus[ue] in theologia usu; quam aspirante Aurâ altissimi … ad Auram Academia Christinaea, sub directione. m. Erici Justandri Aboensis (1654). Se även: T. Melander, Suomalaista tilapäärunoutta Ruotsin vallan ajalta (1928); A.A. Stiernman, Aboa Literata (1719); J. Vallinkoski, Turun akatemian väitöskirjat 1642−1828 I (1966). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Consistorii Academici Aboensis äldre protokoller I−II (1884−1887); Kongliga och cancellers bref 1640−1713 (1940). Consistorii Aboensis äldre protokoller I−V (1884−1914); A. Heikel, Filologins studium vid Åbo universitet (1894); I.A. Heikel, Helsingfors universitet 1640−1940 (1940); M. Klinge et al., Kungliga akademien i Åbo 1640−1808 (1988); A. Luukko, Suomen historia 1617−1721. Suomen historia VIII (1967); P. Oksala, Latinan- ja kreikankielinen runous uudella ajalla. Suomen kirjallisuus II (1963); V. Suomi, Suomenkielinen runous 1640− 1743. Suomen kulttuurihistoria I (1983). 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4480-1416928957086

Upp