RUDEEN, Torsten 

(1661–1729) 

Diktare, professor, biskop 

Vid stormaktstidens slut var Torsten Rudeen en av de mest betydande skalderna samt poëseos professor vid Åbo akademi. Han var även biskop i Linköping och gjorde i början av 1700-talet en viktig insats i riksdagen.

Torsten Rudeens far var kaplan i Lysviks socken i Värmland. Torsten Rudeen hade två yngre bröder, Bengt (senare adlad Rudenhielm) och Sven, samt en syster, Kristina. Han inledde sina studier vid Uppsala universitet 1678 och promoverades till magister 1691. Följande år utnämndes Rudeen till poëseos professor vid Åbo akademi, trots att konsistoriet inte ens hade ställt upp honom som kandidat. Han hade dock inflytelserika förespråkare i Stockholm, i synnerhet kanslirådet Johan Bergenhjelm. År 1706 utnämndes Rudeen till professor i teologi samt till domprost i Åbo. 

Redan under sin studietid i Uppsala hade Rudeen gjort sig känd som skald, speciellt som författare till bröllops- och begravningsdikter. Sin poetiska höjdpunkt nådde han i sina kärleksdikter till sin första hustru Anna Brunell. De mycket personliga och erotiska dikterna skiljer sig från det i tiden gängse bruket att framställa den älskade som ett ouppnåeligt ideal. Efter den första hustruns tidiga död skrev Rudeen inga fler kärleksdikter. 

Rudeen skrev även mer officiella dikter till akademiska högtidligheter och andra offentliga tillfällen. Inom akademin föll dylika uppgifter naturligt på poëseos professorn. Rudeens skicklighet som skald mildrade snart den bitterhet hans utnämning till professor förorsakat i de akademiska kretsarna. De viktigaste av hans tillfällesverser är de orationer han författade till Karl XI:s och Karl XII:s bemärkelsedagar, 1696 respektive 1702. Dessa kungliga lovsånger gavs ut i Åbo 1704 under titeln Finska Helicons underdånige fägne-sånger. 

Rudeens uppdrag som poëseos professor var att undervisa i verslära och att upprätthålla elevernas intresse för skaldekonsten. Det sistnämnda vinnlade han sig särskilt om. Han ansåg elevernas tillfällesdikter vara undermåliga både till form och innehåll, och drev därför i konsistoriet igenom en bestämmelse enligt vilken poëseos professorn skulle förhandsgranska alla de tillfällesdikter eleverna skrivit, innan de trycktes. 

Gränserna mellan de akademiska läroämnena var inte särskilt skarpa under 1600- och 1700-talet. Därför kunde poëseos professorn i sin undervisning och i sina gradualavhandlingar behandla ämnen i andra vetenskapsområden, undantaget teologin. Även Rudeen ägnade sig åt filosofiska och historiska frågeställningar. Redan 1688, under studietiden i Uppsala, hade han under professor Petrus Lagerlöfs presidium försvarat den av Descartes filosofi influerade dissertationen De dissolutione mentis et corporis. I Uppsala var man väl förtrogen med cartesianska dispyter, till skillnad från i Åbo, och därför rönte inte Rudeens disputation någon större uppmärksamhet. När däremot två cartesianskt präglade avhandlingar försvarades i Åbo 1697 under Rudeens presidium, krävde biskopen i Åbo, Johannes Gezelius d.y., att avhandlingarna skulle förbjudas. De publicerades dock trots det kyrkliga motståndet. När Rudeen sedermera presiderade för disputationerna vädjade han till åhörarnas sunda förnuft och gängse erfarenhet. 

Under Rudeens presidium försvarades även flera avhandlingar i historia. Det som utmärkte dessa var beroendet av den s.k. götiska historieskrivningen, vilket var ovanligt i Åbo. Där stödde man sig inom den rådande historieskrivningen oftast på antikens historieskrivning samt på Bibeln. Rudeen fann sina historiska ämnen i Olof Rudbecks Atlantica, där Sverige framställdes som världens urhem. I avhandlingarna som skrivits för Rudeen godtog man inte helt utan förbehåll Rudbecks betraktelsesätt, men man höll dem för sannolika. Rudbecks idéer kom att flytta historieskrivningens uppmärksamhet från den bibliska historien till det egna landets historia. Den mest betydande av Rudeens historiska avhandlingar är Iter per orbem eruditum (1703), det första lärdomshistoriska arbete som skrivits i Finland. 

Inom teologin representerade Rudeen en ortodox lutheranism. Även om han inte särdeles ivrigt pläderade för renlärighet ville han inte pruta på kyrkans auktoritet, och han förhöll sig negativ till pietismen. Teologiprofessor hann han vara endast i några år, och hans inflytande på området blev tämligen ringa. Han var för det mesta följsam när det gällde andra teologers och Åbo domkapitels beslut. Blott några år senare, 1709, flyttade Rudeen till Karlstad, där han utnämnts till superintendent. I denna tjänst riktade han speciell uppmärksamhet på att höja den allmänna bildningsnivån och betonade vikten av att bättre känna Bibeln. En sådan förkovran var dock svår att genomföra under de tunga krigsåren under stora nordiska kriget. 

Som biskop i Linköping från 1716 blev Rudeen också ledamot av prästeståndet på riksdagarna. Rudeen inträdde i det politiska livet under en brytningstid i Sveriges historia. Han avancerade snabbt och var ståndets talman 1723 och 1726–1727. Han var även medlem av sekreta utskottet och hade därigenom goda möjligheter att påverka beslutsfattandet. Rudeen understödde en utvidgning av ständernas makt och en inskränkning av regentens. Enligt hans uppfattning berodde allt elände stora nordiska kriget åsamkat Sverige på det enväldiga styrelseskicket, varför en annan maktfördelning var att föredra. Trots detta gjorde sig Rudeen på riksdagarna till en talesman för den nye regenten Fredrik I och till hans förtrogne, och önskade för kungens del bibehålla vissa utnämningsbefogenheter. Rudeen hade ett långvarigt gott förhållande till drottning Ulrika Eleonora via sin andra hustru Magdalena Wallwik, som innan sitt giftermål varit hovfröken hos den dåvarande prinsessan. 

Torsten Rudeen fick pröva på många olika uppdrag. När han lämnade ett uppdrag gjorde han sig samvetsgrant förtrogen med följande ämbete och glömde det förra. Efter att ha blivit teologiprofessor upphörde han med sitt diktande, och på samma sätt upphörde han med vetenskapen så fort han lämnat den akademiska banan. Han hann därför aldrig uppnå ett särdeles bestående rykte inom något av sina verksamhetsområden. Rudeen promoverades till teologie doktor 1719, samma år som hans söner upphöjdes i adligt stånd med namnet namnet Rudenschöld. 

Erkki Urpilainen 

Torsten Rudeen, i källorna även Rudén, född 9.3. 1661 i Lysvik i Sverige, död 9.9.1729 i Linköping. Föräldrar kaplanen Haquinus Torstani Rudenius och Christina Falk. Gift 1692 med Anna Brunell, 1696 med Magdalena Wallwik. 

PRODUKTION. Iter per orbem eruditum (1703); Finska Helicons underdånige Fägne-Sånger (1704); Kröningspredikan vid Hennes kongl may:tz den stormächtigste drottningz Ulricae Eleonorae Sveriges, Göthes och Wändes etc.etc.etc. aldranådigste drottningz högtijdeliga krönings-act ... Linkjöping (1719); Samling av verser på svenska. Utg. A. Sahlstedt]. Stockholm (1751, 1752, 1753); 46 dissertationer 1694−1707, se J. Vallinkoski, Turun akatemian väitöskirjat 1642−1828 I (1962−1966); övrigt, se M. von Platen, Torsten Rudeen, Svenskt Biografiskt Lexikon 150 (2000). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Consistorii Academici Aboensis protokoll VII–X (1940−1943). A. Hultin, Torsten Rudeen. Ett bidrag till karolinska tidens litteratur- och lärdomshistoria (1902); M. Klinge, Professorer (1989); B. Olsson, Barockens diktning, Finlands svenska litteraturhistoria I (1999). 

BILDKÄLLA. Rudeen, Torsten. Litografi. C. von Bonsdorff, Åbo stads historia under sjuttonde seklet II (1904).

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4481-1416928957087

Upp